Den här tillsynsvägledningen (fortsatt kallad vägledningen) om förebyggande åtgärder mot objektburen smitta är ett stöd för tillsynsmyndigheterna i deras hälsoskyddstillsyn enligt miljöbalken. Vägledningen kan bidra till att smittsamma sjukdomar som sprids via objekt eller sällskapsdjur förebyggs på ett mer effektivt sätt. Den syftar också till att vara ett kunskapsstöd till inspektörer om hygien, smittvägar och objektburen smitta.

Vägledningen riktar sig främst till kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder, som enligt miljöbalken har ansvaret för att bedriva tillsyn av förebyggande åtgärder för att minska spridning av objektburen smitta. Vägledningen vänder sig även till Försvarsinspektören för hälsa och miljö, som har ansvaret för objektburen smitta inom försvarssektorn. Andra som kan ha nytta av vägledningen är länsstyrelserna, regional miljösamverkan, verksamhetsutövare, fastighetsägare och de regionala smittskyddsenheterna.

Denna vägledning ersätter handboken "Hygien, smittskydd och miljöbalken -Objektburen" smitta som gavs ut av Socialstyrelsen år 2006, och den kan med fördel läsas tillsammans med Folkhälsomyndighetens vägledning "Smittspårning och undanröjande av objektburen smitta" publicerad 2019.

Projektledare på Folkhälsomyndigheten har varit utredare Sara Wall. Ansvarig enhetschef har varit Karin Ljung Björklund.

Folkhälsomyndigheten

Agneta Falk Filipsson

Tillförordnad avdelningschef Smittskydd och hälsoskydd

Folkhälsomyndigheten är tillsynsvägledande myndighet enligt miljöbalken i frågor som rör objektburen smitta i vissa hälsoskyddsverksamheter och lokaler för allmänna ändamål. I miljöbalken framgår att den ska tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot olägenheter och skador.

Det finns många verksamheter som berörs av frågor som rör hälsoskydd och objektburen smitta inom miljöbalkens tillämpningsområde. Särskilt utpekade är de anmälningspliktiga verksamheterna som till exempel förskolor, skolor och bassängbad. Detta gäller också verksamheter som tillsynsmyndigheten ska ägna särskild uppmärksamhet åt som till exempel lokaler för vård och omsorg inom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), gym och idrottsanläggningar, allmänna lokaler och delade utrymmen i olika boendeformer. Det finns många olika verksamheter och lokaler med olika uppdrag och syften som kan ge upphov till hälsorisker om det förebyggande arbetet inte sköts på ett lämpligt sätt.

Vägledningen tar bland annat upp förebyggande arbete i relation till hygien och smitta, smittvägar och vilka verksamheter och lokaler som behöver prioriteras. Det ges även exempel på vad som kan ingå i verksamhetsutövarens egenkontroll och vad som kan kontrolleras vid tillsyn.

Oftast ligger ansvaret för tillsynen av det förebyggande arbetet kopplat till objektburen smitta, på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder eller motsvarande. De kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna är självständiga myndigheter och kan därmed välja hur de vill tillämpa vägledningen.

I kommunens ansvar att agera för att minska risken för spridning av objektburen smitta enligt miljöbalken (1998:808) ingår:

• smittskyddsåtgärder vid misstänkt smitta från objekt eller sällskapsdjur (enligt 9 kap. 14–15 §§),
• hälsoskyddstillsyn (enligt 26 kap. 3 §).

Den här vägledningen tar upp faktorer som är relevanta för hälsoskyddstillsyn av objektburen smitta enligt miljöbalken. Det är alltså tillsynen av det förebyggande arbetet som är fokus. Förebyggande åtgärder för att minska risken för spridning av objektburen smitta är en förutsättning oavsett vilken verksamhet det gäller. Det vill säga lämpliga rutiner i verksamhetsutövarens eller fastighetsägarens egenkontroll som anpassas för den aktuella verksamheten, samt uppföljning av att rutinerna fungerar tillfredsställande. Denna vägledning tar därför inte upp specifika verksamheter, utan hänvisar till befintliga vägledningar i de fall det finns.

Denna vägledning beskriver inte kommunens ansvar för smittspårning och provtagning när det gäller allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via objekt enligt 9 kap. 14–15 §§ i miljöbalken. Detta behandlas i Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning och undanröjande av objektburen smitta. Smittspårning av livsmedels- eller dricksvattenburna smittor ingår inte heller i denna vägledning. Sådana smittor behandlas i Livsmedelsverkets Handbok för utredning av utbrott.

Smittspårning och undanröjande av objektburen smitta – Vägledning enligt miljöbalken

Handbok för utredning av utbrott (livsmedelsverket.se)

Vägledningen tar inte upp yrkesmässiga hygieniska verksamheter där Socialstyrelsen har ansvar att ge tillsynsvägledning.

Yrkesmässig hygienisk verksamhet (socialstyrelsen.se)

Hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården regleras av SOSFS 2005:26 och tas inte upp i denna vägledning.

Vårdhandboken (vardhandboken.se)

Vägledningen omfattar inte heller arbetsplatser. Arbetsmiljölag (1977:1160) och Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2018:4) om smittrisker reglerar förebyggande åtgärder för att förhindra smittspridning på arbetsplatser och smittspridning från arbetsplatser.

Arbetsmiljölag (av.se)

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om smittrisker (av.se)

Legionella i tappvatten (tappställen, duschar) beskrivs endast mycket kortfattat i vägledningen. Legionella i bassängvatten behandlas i Folkhälsomyndighetens vägledning om bassängbad.

Vägledning om bassängbad

Mer information om legionella finns i myndighetens kunskapssammanställning.

Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker

Vägledningens första kapitel beskriver vad en objektburen smitta är, samt olika smittvägar såsom direktsmitta och droppsmitta. Det efterföljande kapitlet handlar om lagar och tillsyn och beskriver bland annat anmälningsplikt och verksamhetsutövarens egenkontroll. Där ges också exempel på berörda verksamheter samt vägledning om tillsyn. Därefter följer ett kapitel som handlar om det förebyggande arbetet med städning, hygien, tvätt och desinfektion. Det finns även en bilaga till vägledningen: bilaga 1, Exempel på objektburna smittor.

Med objektburen smitta avses smitta som sprids från ett objekt eller djur till människa.

Objekt definieras inte uttryckligen i någon lag eller förordning. Begreppet bör dock tolkas brett eftersom det i förarbetena endast beskrivs som en smittkälla i miljön (1). Objekt som avses i detta sammanhang kan till exempel vara leksaker, sängkläder, dörrhandtag, strömbrytare, skötbord, idrottsredskap eller sällskapsdjur.

Objekt i miljöbalkens mening kan också avse anläggningar såsom bassängbad och kyltorn, eller installationer i fastigheter såsom ventilationssystem och vatteninstallationer med tappkranar och duschar.

Smittsamma sjukdomar som kan spridas via objekt eller sällskapsdjur till människan ingår i miljöbalkens tillsynsområde, om de inte regleras i någon annan lagstiftning.

Några exempel på undantag från miljöbalkens tillsynsområde:

• Smittor som sprids från lantbruksdjur och livsmedel regleras i zoonoslagen (1999:658) eller med stöd av lagen (2006:806) om provtagning på djur m.m., till exempel salmonella.
• Zoonoserna MRSA och MRSP på djur regleras genom Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2013:14) om förebyggande och särskilda åtgärder avseende hygien m.m. för att förhindra spridning av zoonoser och andra smittämnen.
• Smitta från djur som överförs via livsmedel regleras i livsmedelslagen.
• Smittskyddslag (2004:168) reglerar huvudsakligen åtgärder för att hindra att smitta sprider sig från person till person och smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor.

En förutsättning för att miljöbalkens bestämmelser om hälsoskydd ska omfatta objekt eller djur som riskerar att sprida smitta, är att den eventuella förekomsten av smittämnen kan anses utgöra en risk för sådan störning som omfattas av begreppet olägenhet för människors hälsa enligt 9 kap. 9 § miljöbalken. Med detta begrepp avses enligt miljöbalkens definition en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Smitta från ett objekt eller djur bör kunna anses utgöra en sådan negativ hälsoeffekt att det faller in under begreppet olägenhet enligt miljöbalken (1). Detta gäller både allvarliga sjukdomar som till exempel legionella, vanliga sjukdomar som vinterkräksjuka och mindre allvarliga som till exempel ringorm.

Vissa av de smittsamma sjukdomarna som kan spridas via objekt eller sällskapsdjur till människa räknas också till allvarliga smittsamma sjukdomar enligt miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§. Legionella är ett sådant exempel. För dessa smittor gäller att kommunen inte bara bedriver tillsyn i förebyggande syfte, utan de har också en direkt skyldighet att vidta smittskyddsåtgärder vid ett konstaterat utbrott. Mer informationen om detta finns i Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning och undanröjande av objektburen smitta. Där finns också en bilaga med exempel på sjukdomar som kan spridas via objekt och som räknas som allvarliga smittsamma sjukdomar enligt miljöbalken.

Till den här vägledningen finns också en bilaga (bilaga 1) med exempel på sjukdomar som kan spridas via objekt eller djur och som kan innebära en olägenhet för människors hälsa, men som inte räknas som allvarliga smittsamma sjukdomar enligt 9 kap. 15 § miljöbalken.

Bilaga 1: Exempel på objektburna smittor (bilagan finns under kapitlet Bilagor)

Smittspårning och undanröjande av objektburen smitta – Vägledning enligt miljöbalken

Direkt kontaktsmitta innebär att smittan (smittämnet) överförs genom direktkontakt mellan smittkällan och den mottagliga individen utan något mellanled, exempelvis hudinfektioner.

Indirekt kontaktsmitta innebär att smittan överförs från en person eller ett djur till en annan person via händer eller ett objekt (till exempel kläder, utrustning, sängbord eller dörrhandtag) som är förorenat med smittämnen från till exempel sår, luftvägar, urin, avföring, kräkning eller blod.

Fekal-oral smitta innebär att smittämnen som utsöndras i avföring orsakar en infektion via oavsiktligt intag genom munnen, ofta indirekt, till exempel via händer eller livsmedel.

När någon hostar, nyser eller kräks produceras ett moln av droppar i olika storlekar som successivt faller mot marken. Dropparna kan falla ner på föremål eller ytor och föras vidare som indirekt kontaktsmitta via händerna. Hur stor mängd som krävs för att bli smittad varierar för olika smittämnen.

När smittämnet även har förmåga att spridas via aerosol på längre avstånd kan smitta ske då en person andas in en tillräckligt stor mängd smittbärande aerosol. Legionella är det vanligaste exemplet på en objektburen smitta som kan spridas via aerosol, till exempel via tappvatten i dusch. Det är inte känt hur många bakterier en person behöver få i sig för att insjukna. Smittan kan variera beroende på typen av legionellabakterie och individens mottaglighet (2).

I miljöbalkens nionde kapitel finns särskilda bestämmelser om hälsoskydd som gäller för verksamheter som exempelvis skolor, förskolor, flerbostadshus, lokaler för vård och omsorg, asylboenden, tillfälliga boenden och bassängbad. Olägenhet för människors hälsa är ett grundläggande begrepp i hälsoskyddstillsynen som definieras i 9 kap. 3 § miljöbalken. 9 kap. 9 § miljöbalken anger att bostäder och lokaler för allmänna ändamål ska användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer, och att de ska hållas fria från ohyra och andra skadedjur.

På Folkhälsomyndighetens webbplats kan du läsa mer om miljöbalkens regler:

Vägledning om miljöbalkens regler

Följande paragrafer kan vara relevanta i kommunens tillsyn av det förebyggande arbetet kopplat till objektburen smitta. I paragraferna framgår också vilka byggnader, lokaler eller anläggningar som kommunen ska ägna särskild uppmärksamhet åt.

I 33 § punkt 5 framgår att bostäder, i syfte att hindra uppkomst av olägenhet för människors hälsa, ska ge möjlighet att upprätthålla en god personlig hygien och i punkt 6 framgår att det ska finnas tillgång till vatten i erforderlig mängd och beskaffenhet till bland annat personlig hygien.

I 34 § finns regler som anger att byggnader samt lokaler som är avsedda för annat än allmänna ändamål, ska skyddas från ohyra samt skadedjur som kan orsaka olägenhet.

I 35 § anges att det ska finnas toaletter i anslutning till byggnader där människor vistas under en längre tid av dygnet.

I 38 § anges vilka verksamheter som är anmälningspliktiga:

• verksamhet där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygieniska behandlingar som innebär risk för blodsmitta eller annan smitta på grund av användningen av skalpeller, akupunkturnålar, piercingsverktyg eller andra liknande skärande eller stickande verktyg (Socialstyrelsen har tillsynsvägledningsansvar),
• bassängbad för allmänheten eller som på annat sätt används av många människor, eller
• förskola, öppen förskola, fritidshem, öppen fritidsverksamhet, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola, specialskola, sameskola eller internationell skola.

I 45 § framgår vilka byggnader som kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd ska ägna särskild uppmärksamhet åt i sin tillsyn. Dessa byggnader, lokaler eller anläggningar är:

• byggnader som innehåller en eller flera bostäder och tillhörande utrymmen
• lokaler för undervisning, vård eller annat omhändertagande
• samlingslokaler där många människor brukar samlas
• hotell, pensionat och liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig bostad
• idrottsanläggningar, campinganläggningar, badanläggningar, strandbad och andra liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor
• lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling
• lokaler för förvaring av djur.

Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (riksdagen.se)

För de hälsoskyddsverksamheter som omfattas av tillsyn enligt miljöbalken är de generella kraven på egenkontroll enligt 26 kap. 19 § alltid tillämpliga. För de hälsoskyddsverksamheter som också är anmälningspliktiga enligt 38 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd gäller förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.

På Folkhälsomyndighetens webbplats kan du läsa mer om miljöbalkens regler om egenkontroll:

Egenkontroll enligt miljöbalkens regler

Folkhälsomyndigheten ger ut allmänna råd i frågor som gäller hälsoskydd. De allmänna råden är rekommendationer för hur miljöbalkens bestämmelser kan tillämpas.

De allmänna råd som främst är aktuella vid den förebyggande hälsoskyddstillsynen för objektburen smitta är följande:

• Folkhälsomyndighetens allmänna råd om bassängbad HSLF-FS 2021:11
• Folkhälsomyndighetens allmänna råd om ventilation FoHMFS 2014:18
• Folkhälsomyndighetens allmänna råd om städning i skolor, förskolor, fritidshem och öppen fritidsverksamhet FoHMFS 2014:19

Kommunerna har genom den eller de nämnder som utses av kommunfullmäktige (miljö- och hälsoskyddsnämnden) ansvaret för tillsyn enligt 9 kap. miljöbalken. Det är miljö- och hälsoskyddsnämnden som i sin tillsyn ska kontrollera att miljöbalkens regler följs. Tillsynen kan utövas genom att miljö- och hälsoskyddsnämnden gör inspektioner samt ger information och råd. Det är också miljö- och hälsoskyddsnämnden som, genom sitt ansvar för tillsyn, kan och ska bedöma om det finns brister i en verksamhet, följa upp bristerna samt ställa krav på att bristerna åtgärdas. Det kan göras i form av förelägganden, förbud att driva verksamhet och åtalsanmälan. Tillsyn kan bedrivas både på förekommen anledning vid ett klagomål om till exempel bristfällig städning, eller som planerad tillsyn.

Tillsynen av det förebyggande arbetet med avseende på objektburen smitta bör inriktas på städning, rengöring, hygien, luftkvalitet och förekomst av legionella. Andra viktiga åtgärder kan vara att kontrollera avfallshantering och skadedjur (3).

I tillsynen av verksamheternas egenkontroll bör miljö- och hälsoskyddsnämnden kontrollera att det finns rutiner och dokumentation för till exempel städning, rengöring och hygien, att de är tillräckliga och att de tillämpas. Om miljö- och hälsoskyddsnämnden uppmärksammar objektburen smitta eller annan ohälsa på en arbetsplats vid sin tillsyn, kan de informera Arbetsmiljöverket för att de ska kunna vidta åtgärder enligt arbetsmiljölagstiftningen.

Läs mer om miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvar för tillsyn enligt miljöbalken och hur den kan bedrivas på Folkhälsomyndighetens webbplats:

Tillsyn och tillsynsvägledning enligt miljöbalken

Miljö- och hälsoskyddsnämnden behöver ofta prioritera sin tillsyn utifrån vilken risk för olägenhet för människors hälsa verksamheten innebär. När det gäller objektburen smitta och hygien bör verksamheter eller delar av verksamheter prioriteras högre, där risken för smitta bedöms var högre. Det kan till exempel vara verksamheter för äldre eller andra känsliga personer. Prioriteringen bör också göras efter hur väl verksamheten fungerar. En anläggning med dåligt fungerande eller bristfällig egenkontroll innebär till exempel en större risk, och har därmed ett större behov av tillsyn.

Några exempel på vad som kan utgöra en grund för prioriteringen av tillsyn gällande objektburen smitta är:

• Verksamheter med många människor, hög belastning eller stor omsättning av människor.
• Hygienutrymmen och toaletter som delas av många.
• Gemensamma kök för matlagning som delas av många, till exempel på vandrarhem och asylboenden.
• Inredning och utrustning som delas av många och kan behöva punktrengöring, till exempel skötbord.
• Vattensystem i byggnader, till exempel där det bor människor i riskgrupp, såsom äldre personer.

Bassängvattnet och den fuktiga och varma inomhusmiljön i badanläggningar kan ge upphov till att objektburen smitta sprids om badanläggningen inte sköts på rätt sätt. Utan kläder som skyddar huden kan det innebära en ökad risk för att smittas.

En badanläggning används av många människor inklusive känsliga personer, som äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar. Smitta kan ske dels via bassängvattnet, dels via golv, ytor, duschvatten, duschutrymmen, toaletter och bastu. Det är därför viktigt att det finns lämpliga rutiner för hygien, städning och rengöring.

I Folkhälsomyndighetens vägledning om bassängbad kan du läsa mer om hygien, städning och rengöring.

Vägledning om bassängbad

En av de största hälsoriskerna med gym och idrottsanläggningar handlar om hygieniska risker och smittspridning. Vid gym och idrottsanläggningar är ofta persontätheten och genomströmningen av människor hög. Det finns ofta gemensamma duschutrymmen, toaletter och bastu.

Många människor delar på utrustning och redskap för träning. Ibland kan viss rengöring utföras av användarna med varierande resultat. Det är därför viktigt att det finns lämpliga rutiner för hygien, städning och rengöring. Det är också viktigt att det finns tydlig information till användarna om vad som gäller med avseende på handhygien och rengöring av utrustning.

På lekland och i liknande verksamheter där många människor samlas på en begränsad yta och vidrör många ytor finns det risk för smittspridning. Här är det motiverat att upprätta rutiner för städning och rengöring av ytor, inredning, utrustning (till exempel leksaker) med lämpliga intervall. Här finns också gemensamma toaletter och hygienutrymmen som behöver städas och rengöras varje dag, och vid hög belastning flera gånger varje dag.

Tillsynsbehovet av inomhusmiljön varierar mellan olika lokaler för vård och omsorg. Det finns en större risk för smitta i lokaler där många människor vistas under längre tid. Generellt när det gäller tillsyn av inomhusmiljö bör lokaler för vård och omsorg inom socialtjänsten och LSS prioriteras högre. Prioriterat är till exempel boenden där det bor personer som har svårt att hävda sina intressen, som till exempel människor med demenssjukdom eller barn, samt boenden för mer känsliga människor, särskilt äldre, som kan ha en ökad risk för smitta av till exempel legionella. När det gäller objektburen smitta finns det också risk för smittspridning via offentliga toaletter och leksaker i väntrum inom vård- och omsorgsverksamheter.

Det finns mer information om tillsyn av lokaler för vård och omsorg i Folkhälsomyndighetens vägledning.

Ansvar för tillsyn av lokaler för vård och omsorg

I skolor och förskolor är personbelastningen ofta hög och det vistas många människor på liten yta. Vissa av de sjukdomar som ofta förekommer i skolor och förskolor sprids via objekt så som pottor, leksaker, pedagogiskt material, idrottsmateriel och tagytor.

I gemensamma hygienutrymmen, omklädningsrum och toaletter finns det också risk för smittspridning. Det är dessutom vanligt att dessa lokaler även utnyttjas av föreningsverksamhet under kvällar och helger. Sammantaget är därför städningen extra viktig för att förhindra spridning av objektburen smitta.

Tillsynsvägledning skolor och förskolor

Tillfälliga boenden, asylboenden, häkten och kriminalanstalter är verksamheter där persontätheten ofta är hög och genomströmningen av människor är stor. Många människor delar på gemensamma utrymmen så som kök, toaletter, hygienutrymmen och tvättstugor. Ibland utförs viss städning av de boende eller besökarna själva med varierade resultat.

Läs mer om tillsyn av tillfälliga boenden och asylboenden i Folkhälsomyndighetens vägledningar:

Tillsynsvägledning för hälsoskydd i tillfälliga boenden

Tillsynsvägledning om hälsoskydd i asylboenden

Egenkontroll enligt miljöbalken är ett förebyggande och uppföljande arbete där verksamhetsutövaren fortlöpande själv ska planera och kontrollera sin verksamhet för att motverka och förebygga hälsoproblem eller skador på miljön.

Bestämmelser om egenkontroll finns i 26 kap. 19 § miljöbalken, och tillsammans med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken, utgör de grunden för verksamhetsutövarens egenkontroll. Verksamheter som är anmälningspliktiga omfattas även av kraven på egenkontroll enligt förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Egenkontroll ska vara ett ständigt pågående arbete som ska planeras, genomföras, följas upp och kontinuerligt förbättras. Det är alltid verksamhetsutövaren som ansvarar för att verksamheten bedrivs så att risk för människors hälsa inte uppkommer.

Riskbedömning och lämpliga rutiner för städning, rengöring och hygien ska ingå i egenkontrollen. För anmälningspliktig verksamhet gäller dessutom att egenkontrollen måste dokumenteras. Det är upp till verksamhetsutövaren att visa att rutinerna är tillräckliga och att de säkerställer att exempelvis städning, rengöring och tvätt sker i tillräcklig omfattning. Den som driver en verksamhet ska skaffa sig den kunskap som behövs för att förhindra att det uppstår risker för olägenheter för människors hälsa, enligt 2 kap. 2 § miljöbalken. Omvänd bevisbörda råder, vilket innebär att verksamhetsutövaren själv ska skaffa sig kunskap om vilken metod som lämpar sig bäst och kunna visa att den metoden fungerar bra.

Om rutiner finns på plats och används samt följs upp och utvärderas, minskar risken för att objektburen smitta sprids. Det är viktigt att den som driver en verksamhet där det kan förekomma objektburen smitta eller är med och sköter de dagliga rutinerna, har tillräcklig kunskap om bland annat städning, rengöring och hygien. Det kan till exempel gälla personal både inom barn- och skolverksamhet och städpersonal. Även anlitade städbolag och dess personal ska ha kunskap om lämpliga städmetoder.

Det finns mer information om egenkontroll och miljöbalkens hänsynsregler på Folkhälsomyndighetens webbplats:

Egenkontroll enligt miljöbalken

Allmänna hänsynsregler

Verksamheten ska bedrivas på ett sådant sätt att objektburen smitta förebyggs. Det ska finnas rutiner för de kontroller och åtgärder som ska säkerställa att objektburen smitta förebyggs. Rutinerna ska vara kända och följas av dem som arbetar i verksamheten. Rutinerna i egenkontrollen ska anpassas efter verksamheten. De kan därför se olika ut för olika verksamheter även inom samma bransch. Det är viktigt att rutinerna är tydliga och lättillgängliga så att alla, även ny och tillfällig personal, enkelt kan följa dem.

Brister i rutiner innebär att egenkontrollsystemet är felaktigt utformat eller inte följs, och det kan i sin tur medföra risk för smittspridning, till exempel genom att smittkedjor inte bryts. Alla verksamheter ska bedriva egenkontroll. Utöver det ska anmälningspliktiga verksamheter som omfattas av egenkontrollförordningen ha en dokumenterad egenkontroll.

Nedan följer exempel på generella rutiner som alltid ska ingå i fastighetsägarens eller verksamhetsutövarens egenkontroll. Beroende på vilken typ av verksamhet det handlar om, kan det även finnas andra moment som behöver beskrivas med en rutin.

Generella rutiner:

• Upprätta en organisatorisk ansvarsfördelning.
• Planera för utbildning och kompetensutveckling.
• Sköt och kontrollera regelbundet utrustning för drift av verksamheten.
• Hantera klagomål, felanmälan och driftstörning.
• Informera berörda vid klagomål och driftstörning om hantering av problemet.
• Följ upp rutiner och åtgärder.

Exempel på rutiner som är särskilt viktiga för att förebygga objektburen smitta:

• flöde från rent till smutsigt utifrån aktuell verksamhet i syfte att minska smittspridning
• generell städning och rengöring (daglig, veckovis, storstädning, höghöjdsstädning)
• punktrengöring och desinficering av bland annat pottor och skötbord (särskilt efter till exempel kräkning och blodvite)
• rengöring av ytor som många tar i (tagytor) till exempel strömbrytare, dörrhandtag, ledstänger
• rengöring av toaletter, hygienutrymmen och kök för till exempel självhushållning som delas och används av många personer
• god handhygien
• rengöring av inredning och utrustning som delas och används av många personer till exempel leksaker, gymutrustning och träningsredskap
• desinfektion av ytor och föremål
• hantering av tvätt
• hantering av avfall
• förebygga förekomsten av skadedjur
• skötsel och drift av ventilationssystem

God hygien är en grundsten för att minska risken för objektburen smitta. Viktiga förebyggande åtgärder handlar därför om städning, rengöring, desinfektion, hantering av tvätt och möjligheter till personlig hygien (4, 5). Det finns smittämnen som kan överlevna på ytor som golv och dörrhandtag i dagar och upp till veckor och månader (6-8). Lämpliga rutiner som anpassas för den aktuella verksamheten samt rutiner för att följa upp är därför en förutsättning för att undvika objektburen smitta, oavsett vilken verksamhet det gäller.

I lokaler och utrymmen där det är en hög belastning och där många människor samlas, finns det en risk för smittspridning. I en varm och fuktig miljö får mikroorganismer goda förutsättningar att växa. Det innebär att risken för smittspridning kan öka i verksamheter, lokaler eller utrymmen där man får någon typ av hygienisk behandling, tränar, badar eller sköter sin personliga hygien.

Regelbunden städning, rengöring och vid behov desinfektion med anpassade metoder är viktigt, eftersom det tar bort föroreningar och smittämnen från inomhusmiljön. Det är verksamhetsutövarens ansvar att skaffa sig kunskap, göra en riskvärdering och använda sig av metoder som säkerställer tillräcklig städning och rengöring av lokaler och inredning.

Smittämnens överlevnad på ytor som golv, bord och dörrhandtag varierar från någon timme för tarmbakterier, till någon vecka för stafylokocker och upp till flera månader för till exempel hepatit B och rotavirus (6). Metoder för rengöring och desinfektion varierar därför och måste avgöras från fall till fall.

Torrsopning virvlar upp mycket damm och är därför så gott som alltid en olämplig metod. Dammet i sig kan vara retande för luftrören men det kan också innehålla ämnen som framkallar överkänslighetsreaktioner, och mikroorganismer som kan orsaka infektioner. Andra torra städmetoder där dammet binds, till exempel med elektrostatiska moppar och trasor, är ett bättre alternativ.

Vid rengöring med vatten är det viktigt att det inte blir kvar fukt på ytorna så att mikroorganismer kan växa till (9). Fuktmoppning är ett alternativ som binder damm bra och som inte lämnar för mycket vatten efter sig.

För att minska kontaminering mellan olika ytor, rum eller toaletter behöver moppar och trasor bytas ofta. Man bör därmed inte använda samma mopp eller trasa till en hel verksamhet eller till flera toaletter. Det är till exempel bäst att städa från mer ren yta till mer smutsig yta, det vill säga att börja med handfatet och sluta med toalettstolen på en toalett, samt att inte använda samma trasa först på toaletten och sedan i annat rum.

Högtrycksspolning med vatten, till exempel på en badanläggning, kan medföra att mikroorganismer och kemikalier förs upp i andningszonen, men också att man kan få en spridning till omgivningen. För att städa sådana verksamheter kan det krävas särskilda rutiner och skyddsutrustning.

Om det finns risk för att komma i kontakt med smitta vid städning eller vid hantering av tvätt är det bra att använda personlig skyddsutrustning, till exempel engångshandskar eller förkläde.

Arbetsmiljöverket har regler om personlig skyddsutrustning för arbetstagare:

Personlig skyddsutrustning (av.se)

Det är viktigt att verksamhetsutövaren ser till att de rengöringsmedel som används är anpassade för den rengöring som avses, det resultat som eftersträvas, och att de doseras rätt. Det som normalt brukar användas, och som har effekt på bakterier och virus, är avtorkning med vatten och milt alkaliskt rengöringsmedel alternativt ytdesinfektionsmedel med biologiskt nedbrytbar tensid.

Alkoholer har en mycket snabb effekt mot de flesta mikroorganismer. Eftersom de är flyktiga är de dock inte användbara för att desinfektera stora ytor, som exempelvis golv. Där är i stället exempelvis oxiderande medel ett alternativ. Undvik att använda rengöringsmedel som orsakar besvär, till exempel medel med starka kemikalier eller starkt doftande medel.

Grundlig rengöring av lokaler och utrustning är alltid basen, men i vissa fall kan det bli aktuellt att använda desinfektionsmedel som ett komplement till den ordinarie städningen. Desinfektionsmedel kan behövas vid till exempel blodstänk, kräkning eller fekalieförorening. Vid utbrott av vissa smittor kan ytdesinfektion vara ett bra komplement för att bryta smittkedjan och minska risken för smittspridning (10).

Ytor som förorenats av smittämnen (via till exempelvis blod, vätska från sår och fekalier) och som riskerar att göra människor sjuka måste alltid först rengöras mekaniskt och därefter med ett ytdesinfektionsmedel. Smittrisken från ytor uppstår framför allt som en indirekt kontaktsmitta via händer, varför handhygien är en viktig förebyggande åtgärd (11). Ytor kan innebära en smittrisk, eftersom mikroorganismer kan spridas vidare till en ny person. Den risken är dock oftast liten. Undantag är dock calicivirus (vinterkräksjuka) och vissa andra smittämnen som orsakar diarréer, där infektionsdosen är liten och det blir extra viktigt med noggrann rengöring av ytor. Även en intorkad fläck av kräkning eller tarminnehåll kan ge en tillräckligt stor infektionsdos via hand till mun för att smitta.

I vissa verksamheter kan det ibland finnas behov av att desinficera enskilda objekt som till exempel nappar eller leksaker. Vanligtvis kan det räcka att leksaker, beroende på sort, regelbundet rengörs i tvättmaskin eller diskas för hand eller i diskmaskin. Leksaker som inte går att tvätta i tvättmaskin eller diska kan i stället torkas av med en fuktig trasa med ett lämpligt rengöringsmedel. Om det behövs kan nappar och värmetåliga leksaker kokas under lock i minst fem minuter.

Det finns en rad så kallade kemikaliefria alternativ för städning på marknaden bland annat starkt basiska och starkt sura vatten ( t.ex. ultrarent vatten, avjoniserat vatten, joniserat vatten, elektrolyserat vatten, ozonvatten). Miljöbalkens bestämmelser ställer krav på att den som är ansvarig för verksamheten ska ha tillräcklig kunskap om hur exempelvis produkter och städmetoder påverkar människors hälsa och miljön. Vidare åligger det verksamhetsutövaren att kontinuerligt anpassa verksamheten i syfte att förebygga risker för såväl människors hälsa och som miljön. För verksamheten innebär det exempelvis att balansera dels behovet av renhetsgrad och effekten av de produkter och metoder som tillämpas, dels behovet av att de produkter och metoder som används påverkar miljön och människors hälsa i så låg utsträckning som möjligt. Därför är det bra om en noggrann analys ur flera perspektiv utöver rengöringsförmåga föregår introduktion av alternativa rengöringsmedel i verksamheter.

Vårdhygieniska rekommendationer för städ-, service-, vård- och omsorgspersonal (sfvh.se)

Lokalerna kan lämpligen underhållas så att skicket på inredning och utrustning inte försvårar rengöring. Lokaler med hög belastning utsätts för mycket slitage. Det kan i sin tur påverka städbarheten och därmed risken att de som vistas i lokalerna utsätts för smitta. Rent generellt för städbarheten gäller att golvytor i verksamheter eller lokaler hålls så fria som möjligt från utrustning, redskap, sovmadrasser och leksaker med mera. För sådant material kan det till exempel finnas upphängningsanordningar eller utsedda platser (14).

Sätt att underlätta städningen i inomhusmiljö:

• Utforma utemiljöer och entréer så att inte onödig smuts dras in i lokalerna.
• Se till att möbler och övrig inredning tål avtorkning.
• Undvika inredning och möbler som samlar damm.
• Håll ytor fria från överflödigt material och utrustning.
• Underhåll och reparera ytor och inventarier, eller byt ut dem vid behov.

Objektburen smitta kan orsaka sjukdom hos personer som kommer i kontakt med till exempel en kontaminerad yta, men med ordentlig rengöring minskar mängden smittämnen och därmed risken för sjukdom. Även om en yta rengörs noggrant så är det tillräckligt att en person med smitta på händerna tar på den för att ytan ska förorenas igen. Det är därför bra om det finns dokumenterade rutiner för städintervall i verksamheten och att städfrekvensen avgörs av belastningen.

Här följer exempel på städintervall och städfrekvens för några olika verksamheter, lokaler och utrymmen:

• Ytor: tagytor, som man ofta tar i med händerna (till exempel handtag, strömbrytare och räcken) rengörs lämpligen varje dag eller flera gånger per dag beroende på personbelastningen i verksamheten eller lokalen.
• Toaletter, hygienutrymmen och duschutrymmen: kan kräva rengöring dagligen eller flera gånger dagligen beroende på belastning.
• Pottor: det är lämpligt att rengöra pottor i för ändamålet avsedd tvättho med rengöringsmedel efter varje användning. Vid fall/utbrott av magsjuka kan det även vara lämpligt att komplettera rengöringen med desinfektion.
• Skötbord: rengörs och desinfekteras efter varje användare.
• Utrustning för träning på ett gym eller idrottsanläggning: kan behöva rengöras dagligen med lämpligt rengöringsmedel eller flera gånger varje dag beroende på belastning.
• Gymnastikredskap i skolor och förskolor: anpassa rengöringen efter hur mycket de används. Om det finns synlig smuts på redskapen rengörs de för sällan. Detsamma gäller för leksaker och pedagogiska materiel.
• Badanläggningar och bastuanläggningar: rengöring dagligen eller flera gånger dagligen beroende på belastning.
• Storstädning och höghöjdstädningkan i de flesta verksamheter och lokaler med fördel ske minst en gång per år men gärna oftare.

Städfrekvensen kan behöva anpassas efter det regionala/lokala smittläget/epidemiologiska läget, till exempel säsongen för vinterkräksjuka.

För att städningen ska ge ett tillfredsställande resultat måste städutrustningen vara ren och skurvatten, moppar och trasor bytas ofta.

I fuktig miljö finns risk för tillväxt och spridning av exempelvis pseudomonas eller acinetobacter. Om moppar och trasor ligger fuktiga en längre tid innan de tvättas gynnas bakterietillväxten, och det kan därför vara lämpligt att tvätta dem och därefter hänga upp dem. Moppar och trasor bör tvättas i temperaturer över 60 °C för att minska risken för smittspridning via städutrustningen. I de undersökningar som har gjorts på tvätt av textilier har det visat sig att en temperatur på 60 °C i minst 15 minuter följt av en torkningsprocess är tillräcklig för att uppnå en reduktion av mikroorganismer till en nivå som minskar risken för överföring av smitta (14).

Ett städförråd är ett utrymme som ofta kan ha sämre luftkvalitet, mer smuts, mikroorganismer och fukt än lokalen utanför. Städförrådet behöver därför vara frånluftsventilerat för att inte dålig luft och lukt ska kunna sprida sig till lokalen utanför. I en fuktig miljö finns det risk för tillväxt av mikroorganismer på till exempel smutsig och fuktig städutrustning (som till exempel moppar och trasor). I städförrådet eller i dess närhet är det också bra om det finns rinnande vatten och en utslagsvask.

Ren städutrustning behöver förvaras torrt och dammfritt på en avskild hylla eller i ett skåp för att minska risken för kontaminering. Om nytvättade och därmed fuktiga moppar förvaras svalt och används inom ett par dagar behöver de dock inte torkas. Lämpliga rutiner säkerställer att ren städutrustning inte kommer i kontakt med smutsig städutrustning eller smutsiga ytor. Ren städutrustning förvaras inte i hygienutrymmen eller på golv. Ett skåp med enbart ren och torr utrustning behöver inte vara ventilerat.

Tvättprocessens påverkan på mikroorganismer är en kombination av tid och värme samt mekaniska och kemiska faktorer. Det är lämpligt att torktumling sker snarast efter tvättning för att förhindra tillväxt av kvarvarande bakterier. Bäddutrustning, linne och handdukar tvättas lämpligen i lägst 60 °C, för att minska risken för smittspridning. Används hushållstvättmaskiner bör tvätten tvättas i lägst 60 °C med direkt efterföljande torktumling (14).

Tvätt av textilier är en process där samtliga steg måste fungera för att tvätten ska bli och förbli ren fram till användning. Smutstvätt behöver hanteras så att risken för smittspridning undviks. Vid behov kan förkläde och handskar användas i verksamheter där arbetskläder inte används, om verksamhetsutövaren bedömer att det krävs för att förhindra risken för smittspridning via kläderna. Verksamhetsutövaren behöver bedöma detta utifrån vilken typ av verksamhet det handlar om och risken för smitta.

Ren tvätt bör förvaras torrt och dammfritt på en avskild hylla eller i ett skåp för att minska risken för kontaminering. Rutiner bör finnas för att säkerställa att ren tvätt inte kommer i kontakt med smutsig tvätt eller smutsiga ytor. Hyllor och skåp där rena textilier förvaras ska rengöras regelbundet. Ren tvätt bör inte förvaras i hygienutrymmen eller på golv.

Den som hanterar ren tvätt ska ha rena händer. Det är därför bra om det finns möjlighet att tvätta händerna i eller i anslutning till förråd och tvättstuga.

I gemensamma tvättstugor, till exempel i flerbostadshus eller i vissa verksamheter, är det viktigt med tydliga instruktioner. Det är bra om det finns städrutiner för tvättstugan och att de är kända. Rutinerna kan bland annat ange hur ofta golven städas och hur ofta ytor och tagytor torkas av (till exempel tvättmaskinens lucka). Tvättmaskinerna kan, beroende på hur mycket tvättstugan används, emellanåt köras tomma med ett 90 graders program för att rengöras, och därmed minska risken för tillväxt av mikroorganismer.

Det är viktigt med god handhygien för att förebygga och begränsa smittspridning genom kontaktsmitta både utomhus och inomhus. Kontaktsmitta via händerna är den vanligaste av alla smittvägar. Smittämnena som orsakar impetigo (svinkoppor) och ögoninfektioner kan överleva i fuktiga handdukar. Calicivirus kan överleva under lång tid på ytor eller tyg (6, 15).

Handtvätt med tvål och rinnande vatten, är därför alltid av stor vikt som en första förebyggande åtgärd (16). Pappershanddukar är ur smittspridningssynpunkt att föredra framför textilhanddukar, eftersom bakterier och virus mekaniskt torkas av på papperet som sedan kastas. Textilhanddukar används dessutom ofta av flera toalettbesökare, vilket innebär en ökad smittrisk.

I vissa fall är handdesinfektion med ett alkoholbaserat desinfektionsmedel (handsprit) en snabb och effektiv metod för att ytterligare minska mängden smittämnen, till exempel om det inte finns tillgång till vatten. För att få bästa effekt bör dock synligt smutsiga händer tvättas med tvål och vatten innan de desinficeras. För att desinfektera händer krävs höga alkoholkoncentrationer. För propanol krävs mer än 60 volymprocent, för etanol mer än 70 volymprocent och för en gelprodukt mer än 85 volymprocent. Högre koncentrationer än så ger inte ökad effekt.

Tvål löser upp smuts och andra fettlösliga ämnen. Smutsen avlägsnas när händerna sköljs med vatten. Några viktiga punkter vid handtvätt:

• Tvålen bör vara flytande.
• Det är viktigt att tvålpumpen hålls ren.
• Händerna tvättas under minst 20 sekunder med rinnande vatten och tvål.
• Alla delar av händerna ska tvättas (handflator, ovansidor, mellan fingrarna, tummar, nagelband).
• Händerna torkas med engångshanddukar.

Noggrann handtvätt med tvål och vatten tar bort en stor del av eventuella smittämnen. Syftet med handsprit är att minska förekomsten av bakterier som inte ingår i normalfloran och därmed minska risken för smittspridning. Om man alltså dessutom använder handsprit tar man bort ytterligare några procent av eventuella smittämnen. Många tarmbakterier och en del virus är dock väldigt motståndskraftiga mot handsprit (exempelvis calicivirus som orsakar vinterkräksjukan) och för att få bort dessa behövs framför allt noggrann handtvätt med tvål och vatten. Det är viktigt att händerna är torra när handspriten appliceras. Handspriten ska inte torkas av, eftersom effekten uppkommer i samband med att den avdunstar.

Så tvättar du händerna – affisch

Så spritar du händerna – affisch

Det avfall som kan förekomma inom hälsoskyddsverksamheter är till exempel:

• blöjor
• plåster och förband
• snytpapper
• papper som har använts för att torka upp till exempel kräk, avföring eller blod

Exempel på hur avfall kan hanteras:

• Lägg avfallet direkt i en avfallspåse av plast.
• Knyt ihop noggrant.
• Lägg påsen i en för avfall avsedd avfallssäck för hushållsavfall.
• Avfallssäckar förvaras i soprum eller annan uppsamlingsplats.

Det behöver finnas rutiner för skötseln av ventilationssystemet, såsom filterbyten, kanalrensningar och andra kontroller. Det är viktigt att ventilationen fungerar som avsett och att luftflödena inte är för låga så att ventilationen klarar av att föra bort fukt, luktande ämnen och andra föroreningar från inomhusmiljön. En god ventilation kan minska risken för smittspridning, genom att späda ut och föra bort smittämnen.

Det finns mer information om ventilation på Folkhälsomyndighetens webbplats:

Vägledning om ventilation

Legionella är en bakterie som kan orsaka två typer av sjukdomar, legionärsjuka och pontiacfeber. Bakterien förekommer naturligt i jord, sjöar och vattendrag. Bakterierna kan överleva i temperaturintervallet 0–50 °C. Det är hög risk att legionellabakterier växer till om vattenomsättningen i vattenledningar är låg och temperaturen är mellan 20 och 45 °C. Det finns flera möjliga smittkällor för legionella. Bland annat vattensystem i fastigheter med tappvatten och duschar, bubbelpooler, fontäner, elektrisk värmekamin (med vattenbehållare) och kyltorn. Eftersom legionella smittar via konstruerade vattensystem är det viktigt att de sköts på ett sådant sätt att exponering för legionella kan minskas.

Oavsett vilket vattensystem det gäller betonar fackkunniga och branschen vikten av att utgå från en systematisk riskbedömning för att förebygga legionella. Verksamhetsutövarens eller fastighetsägarens egenkontroll är därför viktig, och rutiner för kontroll, drift och skötsel ska vara anpassade till den typ av vattensystem som används. Till exempel bör övervakning av varmvattnets och kallvattnets temperatur ingå, eftersom för låga varmvattentemperaturer eller kallvatten som av någon anledning blivit för varmt kan utgöra en risk för att bakterien legionella tillväxer i vattensystemet. Detta är extra viktigt i verksamheter där det kan finnas känsliga personer, exempelvis på ett äldreboende.

Det är också viktigt med en tydlig ansvarsfördelning och att veta vem som har rådigheten över de olika delarna i systemet, till exempel vem som ansvarar för de tekniska installationerna, stickprovskontroller av varmvattentemperaturen och övrig skötsel. Fastighetsägaren bör genomföra en systematisk riskbedömning för att få kunskap om sitt system, och därmed minska risken för att legionella tillväxer. En ritning över vattensystemet underlättar riskbedömningen. Fastighetsägaren bör också vara uppmärksam på klagomål gällande för kallt varmvatten, för varmt kallvatten eller vid långa väntetider på varmvattnet. Sådana klagomål kan vara en indikation på att något i systemet inte fungerar som det ska.

Varmvattentemperaturen bör inte understiga 50 °C i någon del av installationen. Det innebär att utgående varmvatten behöver hålla en högre temperatur. Om fastigheten har en varmvattenberedare eller annan behållare där varmvattnet kan bli stillastående bör temperaturen i denna inte understiga 60 °C. För att förebygga förekomst av legionella är det bra att utföra regelbundna temperaturkontroller på lämpliga ställen. Vanligtvis kontrolleras vattentemperaturen vid tappställen och i undercentralen i fastigheten, men vid noggrannare utredning av avvikelser eller vid sjukdomsfall kan en mer omfattande temperaturkontroll och andra åtgärder behövas.

Det finns rekommendationer om spolning av tappställen om delar av en byggnad har stått tom under en längre tid. Likaså rekommenderas rutiner för att genomföra regelbunden spolning vid tappställen som sällan används. Även om spolning görs, finns det inte någon kännedom om studier som tydligt visat evidens på att sådana spolrutiner leder till lägre halter av legionella.

Tappvattnet kan behöva analyseras för förekomst av legionella om temperaturerna på kall eller varmvatten varit avvikande och alltid i samband med att sjukdomsfall misstänks ha smittats i lokalen. Provtagning och analys av legionella i miljön i kombination med en teknisk genomgång kan vara en relevant del i en riskbedömning för tappvatten på exempelvis spaanläggningar, hotell och äldreboende. Rutiner för åtgärder vid konstaterad förekomst av legionella behöver finnas. Det finns inte några aktionsvärden (riktvärden) för legionella i tappvatten som är nationellt vedertagna. Detta beror framför allt på att det inte finns något fastställt samband mellan dosen (mängden bakterier) och sannolikheten för infektion med legionella. Om prover tas på exempelvis duschvattnet behöver bedömningen sättas i relation till anledningen till provtagningen, till exempel om provet enbart tagits som ett led i egenkontrollen, eller som ett led i smittspårning av ett inträffat fall. Det kan också vara nödvändigt med upprepad provtagning eftersom halterna kan variera från gång till gång.

Det finns mer information om skötsel av vattensystem på Folkhälsomyndighetens webbplats:

Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker

Skötsel av vattensystem

Det finns mer information om legionella i vattenledningssystem på Boverkets webbplats:

Legionella (boverket.se)

Sällskapsdjur i miljöbalkens mening är djur som ägs av privatpersoner och som hör nära samman med sin ägare och ägarens bostad. Det går inte att begränsa vad som är ett sällskapsdjur genom arter eller individer, utan det beror på ägandeförhållanden och varför personen har djuret. Sådana djur kan exempelvis vara katt, hund, ödla, orm, minigris, råtta, marsvin, kanin och sällskapsfågel.

När det gäller att förebygga smitta från sällskapsdjur är det främst information till djurägarna som är aktuellt. Det kan ske genom att kommunen informerar om risken för till exempel salmonella hos katt och uppmanar kattägare att vara uppmärksamma på sin katt, eftersom katter kan komma åt småfåglar med salmonella vid fågelborden. Salmonella kan även förekomma hos reptiler, sköldpaddor och akvariefiskar. En djurägare kan också uppmanas att hålla sig informerad om salmonella och andra sjukdomar som djur kan bära och överföra genom att läsa på Jordbruksverkets och Statens veterinärmedicinska anstalts webbplatser:

Sjukdomar, hygienregler och antibiotikaresistens hos hundar (jordbruksverket.se)

Statens veterinärmedicinska anstalt (sva.se)

Vid en allvarlig smittsam sjukdom som sprids via ett sällskapsdjur är kommunen skyldig att vidta direkta smittskyddsåtgärder enligt 9 kap. 14–15 §§ miljöbalken.

Läs mer om smittspårning och undanröjande av objektburen smitta på Folkhälsomyndighetens webbplats:

Vägledning smittspårning och undanröjande av objektburen smitta

Om det är ett vanligt problem att katter förorenar sandlådor med till exempel salmonella eller toxoplasma så kan detta betraktas som en olägenhet för människors hälsa, oavsett om det sker vid ett flerbostadshus eller på en skola eller förskola. Ett sätt att minska risken för att katter ska använda sandlådan som toalett är att skydda sandlådan med ett lock, nät eller likande.

Om det vid miljö- och hälsoskyddsnämndens tillsyn framkommer att det finns misstanke om att katter förorenar sandlådorna, kan det vara bra att kontrollera att det finns rutiner för att regelbundet kontrollera skötseln av sandlådor.

Skadedjur eller ohyra är ett allmänt uttryck för oönskade djur som kan innebära skada på egendom, obehag eller sjukdomsrisker. Enligt 9 kap. 9 § miljöbalken ska bostäder och lokaler för allmänna ändamål användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. De ska också hållas fria från ohyra och andra skadedjur.

I lagstiftningen förekommer båda begreppen skadedjur och ohyra med i stort sett samma betydelse, och de används även allmänt för att beskriva samma problem. Det finns ingen definition av exakt vilka djur som är skadedjur eller ohyra. Det kan vara alla djur som kan ge upphov till en skada på egendom eller som kan innebära obehag eller en hälsorisk för människor. Exempel på skadedjur som kan sprida smitta är råttor, möss och kackerlackor.

Skadedjur och ohyra

Det finns många olika sätt för en fastighetsägare att själv förebygga förekomsten av skadedjur utan att använda bekämpningsmedel. Det är viktigt med kunskap om hur skadedjuret i fråga lever, vad det äter och var det kan förekomma. Skadedjur trivs ofta på platser där de är skyddade eller som används sällan, vilket innebär att det är främst är dessa platser man då och då behöver ha uppsikt över. En viktig förebyggande åtgärd är att se till att skadedjuren inte kan komma åt mat eller annat som de gärna angriper. Livsmedel som till exempel mjöl, gryn och nötter kan skyddas i täta förpackningar. Att hålla rent från rester av livsmedel är en annan viktig förebyggande åtgärd.

Det är viktigt att förhindra att skadedjur kan komma in en bostad eller byggnad. Därför bör varor, bohag eller bagage kontrolleras innan de tas in i bostaden. Genom att använda ett stålnät eller genom att på annat sätt täta springor och öppningar, går det att förhindra möss och råttor från att komma in i en byggnad.

Det finns mer information om skadedjur på Kemikalieinspektionens webbplats:

Kemikalieinspektionen om vägglöss och andra skadedjur (kemi.se)

Djur i verksamheter som till exempel skolor eller inom vård och omsorg kan innebära risk för smitta. Innan man tar in ett djur i en verksamhet är det lämpligt att göra en riskanalys. Endast till synes friska djur ska delta i verksamheter.

Det behöver finnas rutiner för god hygien kring hanteringen av djuret för att förhindra spridning av smitta. Salmonella kan förekomma hos hundar och katter, trots att det är ovanligt. Därför är det viktigt med hanteringen av djuret. En bra rutin är att tvätta händerna efter att ha haft kontakt med djuret, och extra viktigt är det att tvätta händerna efter att ha hanterat avföring, och alltid före intag av mat. Djuren ska hållas åtskilda från ytor där livsmedel hanteras och intas, till exempel uppe på diskbänkar och matbord. Det är viktigt att det finns möjlighet att tvätta händerna med rinnande vatten, flytande tvål och pappershanddukar både före och efter hanteringen av djuret.

Det finns mer information om detta på Socialstyrelsens webbplats samt hos Svensk förening för vårdhygien:

Vårdhund för personer i särskilt boende (socialstyrelsen.se)

Djur i vården (sfvh.se)

1. Regeringen. Regeringens proposition 2003/04:30. Ny smittskyddslag m.m. 2003.
2. Folkhälsomyndigheten. Mikroorganismer i bassängbad: kunskapssammanställning om exponering och hälsorisker. 2018.
3. Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, (1998).
4. Kraay ANM, Hayashi MAL, Hernandez-Ceron N, Spicknall IH, Eisenberg MC, Meza R, et al. Fomite-mediated transmission as a sufficient pathway: a comparative analysis across three viral pathogens. BMC Infect Dis. 2018;18(1):540. DOI:10.1186/s12879-018-3425-x.
5. Wilson AM, Reynolds KA, Sexton JD, Canales RA. Modeling Surface Disinfection Needs To Meet Microbial Risk Reduction Targets. Appl Environ Microbiol. 2018;84(18). DOI:10.1128/aem.00709-18.
6. Kampf* G. How long can nosocomial pathogens survive on textiles? A systematic review. GMS Hyg Infect Control. 2020. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7273332/.
7. Abad FX, Pintó RM, Bosch A. Survival of enteric viruses on environmental fomites. Appl Environ Microbiol. 1994;60(10):3704-10. DOI:10.1128/aem.60.10.3704-3710.1994.
8. Doultree JC, Druce JD, Birch CJ, Bowden DS, Marshall JA. Inactivation of feline calicivirus, a Norwalk virus surrogate. J Hosp Infect. 1999;41(1):51-7. DOI:10.1016/s0195-6701(99)90037-3.
9. Horve PF, Lloyd S, Mhuireach GA, Dietz L, Fretz M, MacCrone G, et al. Building upon current knowledge and techniques of indoor microbiology to construct the next era of theory into microorganisms, health, and the built environment. J Expo Sci Environ Epidemiol. 2020;30(2):219-35. DOI:10.1038/s41370-019-0157-y.
10. Saguil A KS, Lauters R, Mercado MG. Hand-Foot-and-Mouth Disease: Rapid Evidence Review. . Am Fam Physician. 2019. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/31573162/.
11. Zulli A, Bakker A, Racharaks R, Nieto-Caballero M, Hernandez M, Shaughnessy R, et al. Occurrence of respiratory viruses on school desks. Am J Infect Control. 2021;49(4):464-8. DOI:10.1016/j.ajic.2020.12.006.
12. vårdhygien Sff. Städning i vårdlokaler-vårdhygieniska rekommendationer städ-, service- vård- och omsorgspersonal. 2020. Hämtad från: https://s3-eu-west-1.amazonaws.com/static.wm3.se/sites/16/media/502207_SIV_St%C3%A4dning_i_v%C3%A5rdlokaler_2.0__med_ISBN.pdf?1603611053.
13. AB TAoE. Ultrarent vatten–en förstudie. 2018. Hämtad från: https://miljobarometern.stockholm.se/content/docs/tema/kemikalier/kemikalieplan/Rapport_stadprojekt_ultrarent%20vatten_forstudie_2018-10-01.pdf.
14. Vårdhandboken. Hämtad från: https://www.vardhandboken.se/.
15. Cleaning with love. Hämtad från: https://cleaningwithlove.com/how-long-does-norovirus-live-on-fabric/.
16. Wilson AM, Reynolds KA, Canales RA. Estimating the effect of hand hygiene compliance and surface cleaning timing on infection risk reductions with a mathematical modeling approach. Am J Infect Control. 2019;47(12):1453-9. DOI:10.1016/j.ajic.2019.05.023.

Bilaga 1. Exempel på objektburna smittor (PDF, 183 kB)