Arbetsgivaren har ansvar för arbetsmiljön och ska bland annat vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. I detta ingår personalens behov av vaccinationer. Vårdgivaren har också ett tydligt ansvar för patientsäkerheten, och genom att erbjuda vaccinationer till personalen kan man minska risken för att patienter utsätts för smitta. Dessutom utsätts verksamheten för mindre påverkan i samband med epidemier och utbrott om personalen inte smittas.

Arbetsgivaren ska bedöma eventuella smittrisker utifrån

• olika sjukdomars förekomst och spridningssätt
• arbetstagarnas arbetsuppgifter och kontakt med olika patientgrupper
• konsekvenserna vid smittöverföring.

Arbetsgivaren ska också hantera identifierade risker, och åtgärderna kan omfatta vaccination men även basala hygienrutiner, städrutiner och information om riskerna med sjuknärvaro.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar att arbetsgivare inom vård och omsorg

• erbjuder vaccination mot influensa, och
• tar ställning till behovet av övriga vaccinationer enligt tabell 1.

(a) Exempel på sjukhusgemensam servicepersonal: vaktmästare, personal inom patienttransport, städpersonal och kassapersonal vid entré.

Vissa vaccinationer rekommenderas inte specifikt för hälso- och sjukvårdspersonal, på grund av sjukdomarnas förekomst och spridningssätt, och skyddet som kan uppnås genom basal hygien. Det gäller vaccination mot covid-19, hepatit A, kikhosta, meningokocker, pneumokocker, polio, påssjuka, stelkramp och tuberkulos. För att kikhosta inte ska spridas från vårdpersonal till spädbarn är det viktigaste att vara vaksam på förkylningssymtom och hosta hos personal inom förlossning och barnmedicin, och att vara frikostig med provtagning. Vaccination mot polio, påssjuka och stelkramp ingår i det grundskydd som rekommenderas alla i befolkningen. Vaccination mot covid-19 rekommenderas i enlighet med nationella rekommendationer utifrån ålder och riskgrupp, inte yrke.

Givna vaccinationer och resultat av antikroppstester kan, med personalens samtycke, dokumenteras så att informationen alltid finns åtkomlig. Verksamheten behöver också rutiner för att fortlöpande se om personalens vaccinationsskydd behöver uppdateras eller kompletteras, till exempel när någon byter enhet eller arbetsuppgifter. Planeringen måste alltså omfatta mer än punktinsatser när någon nyanställs eller när en smittsam sjukdom bryter ut.

Denna vägledning fokuserar på vaccinationer som kan vara aktuella för personal inom vård och omsorg, av arbetsmiljö-, patientsäkerhets- eller verksamhetsskäl. Sådan vaccination bidrar även till att stärka smittskyddet överlag. Vägledningen tar inte upp arbetsmiljörisker för arbetstagare eller praktikstudenter inom mikrobiologisk verksamhet (till exempel laboratorier), såvida arbetet inte utförs utlokaliserat till vårdenheter där patienter omhändertas.

Publikationen syftar till att ge verksamhetsansvariga inom vård och omsorg en vägledning i de riskbedömningar som ligger till grund för bedömningen av vilka vaccinationer som kan vara aktuella för olika personalgrupper. Det kan handla om att uppdatera eller komplettera det vaccinationsskydd som erbjuds enligt nationella vaccinationsprogram och rekommendationer, eller om andra vaccinationer.

Folkhälsomyndigheten

Anna Bessö

Avdelningschef, avdelningen för folkhälsoanalys och datautveckling

Enligt smittskyddslagen (2004:168), SmL, ska myndigheter inom smittskyddet, andra berörda myndigheter, läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal samverka för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar. Lagen anger även att Folkhälsomyndigheten ansvarar för att samordna smittskyddsarbetet på nationell nivå och att smittskyddsläkarna har motsvarande samordningsansvar inom respektive region. Vidare ska var och en, genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder, medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.

Smittskyddslagen ställer inte några särskilda krav på vårdgivare när det gäller smittskyddsinsatser, även om risken för smittspridning och utbrott kan minska om vård- och omsorgspersonal vaccineras av arbetsmiljö-, patientsäkerhets- eller verksamhetsskäl. Därigenom stärks smittskyddet överlag.

Vaccination av personal inom vård och omsorg kan vara aktuell för att stärka det långsiktiga infektionsförebyggande arbetet, men också i samband med utbrottshantering. Syftet med vaccination kan vara att:

• ge arbetstagaren ett direkt skydd mot sjukdom som hen riskerar att exponeras för genom sitt arbete (arbetsmiljö)
• minska risken för att personal sprider smittan vidare till patienter eller kollegor (patientsäkerhet)
• minska sjukfrånvaro och upprätthålla beredskap och kapacitet inom verksamheten (verksamhetspåverkan).

Dessa syften beskriver vi närmare nedan.

Det är arbetsgivaren som ansvarar för att förebygga och hantera risker i arbets-miljön och detta gäller även risker för smittsamma sjukdomar. Arbetsgivarens ansvar finns beskrivet i arbetsmiljölagen (1977:1160), arbetsmiljöförordningen (1977:1166) och Arbetsmiljöverkets föreskrifter.

Arbetsgivaren ska enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2018:4) om smitt-risker bedöma och analysera risker samt vidta de åtgärder om profylax och hälso-kontroller som bedömningen leder till. Gemensamma skyddsåtgärder på teknisk eller arbetsorganisatorisk nivå ska prioriteras framför individinriktade åtgärder såsom personlig skyddsutrustning, enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:3) om personlig skyddsutrustning.

Som arbetstagare räknas även elever i utbildning, till exempel vårdstudenter. Utbildaren ansvarar för att elever på praktik har förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter utan att utsättas för risker, till exempel på grund av att de saknar immunitet. Praktikplatsens arbetsgivare ansvarar för att miljön är säker, på samma sätt som för alla arbetstagare, och ska därför försäkra sig om att praktikanterna har skydd mot smittämnen i samma omfattning som övriga anställda. Arbetsgivaren har också ansvar för att utbilda arbetstagare, även studenter inför praktik, om de smittrisker som kan förekomma i verksamheten.

Arbetsgivaren kan inte kräva att en anställd tar emot ett erbjudande om vaccination, även om det behövs för arbetstagarens eget skydd. Däremot kan arbetsgivaren bedöma att ett vaccinationsskydd är obligatoriskt för arbete i viss verksamhet, och att den som saknar lämplig immunitet kan behöva omplaceras till en annan verksamhet.

Vårdgivaren har ansvar för att bedriva ett systematiskt kvalitets- och patient-säkerhetsarbete. Hälso- och sjukvårdens patientsäkerhetsansvar beskrivs bland annat i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, i patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete och i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2017:40) om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete. Dessa regelverk betonar att det ska finnas kvalitetssäkrade rutiner.

Med patientsäkerhet avses i PSL skydd mot vårdskada. Med vårdskada avses lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. Vårdgivaren är skyldig att bland annat vidta de förebyggande åtgärder som behövs för att en patient inte ska drabbas av vårdskador, fastställa en tidsplan för åtgärder om de inte kan vidtas direkt, och utreda händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att bidra till att en hög patientsäkerhet upprätthålls.

Begreppet patientsäkerhet är nära förknippat med begreppet god vård. Enligt 5 kap. 1 § i HSL ska hälso- och sjukvårdsverksamheter allmänt bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär bland annat ”att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard”, vilket bland annat förtydligas genom Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2015:10) om basal hygien i vård och omsorg. Kraven på god vård innebär även bland annat att vården särskilt ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet. Där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i HSL upprätthålls. En grundläggande beståndsdel i patientsäkerhetsarbetet är att säkerställa att risker i verksamheten identifieras och analyseras. Det krävs att vårdgivaren bedriver ett aktivt arbete för att identifiera sådana tillstånd, aktiviteter eller omständigheter som skulle kunna leda till vårdskador. Utöver vårdgivarens ansvar behöver hälso- och sjukvårdspersonal bidra till verksamhetens kvalitet och patientsäkerhet.

Insatser inom socialtjänst och verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i dessa verksamheter ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Detta framgår av socialtjänstlagen (2001:453), SoL, och LSS.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ska den som bedriver socialtjänst eller verksamhet enligt LSS ansvara för att det finns ett ledningssystem för verksamheten. Ledningssystemet ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Föreskrifterna ska även tillämpas i det systematiska patientsäkerhetsarbetet som vårdgivare ska bedriva. Med kvalitet avses i föreskrifterna att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om hälso- och sjukvård, socialtjänst och stöd och service till vissa funktionshindrade och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Den som bedriver socialtjänst eller verksamhet enligt LSS ska identifiera, beskriva och fastställa de processer i verksamheten som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet. Den som bedriver socialtjänst eller verksamhet enligt LSS ska även utarbeta och fastställa de rutiner i verksamheten som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet.

Basal hygien i vård och omsorg är en viktig förutsättning för att förebygga smittspridning och uppkomst av vårdrelaterade infektioner. Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2015:10) om basal hygien i vård och omsorg ska tillämpas av de som bedriver hemtjänst i ordinärt boende, särskilda boenden för äldre och personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 5 § eller 7 § SoL samt bostad med särskild service för vuxna och barn enligt 9 § 8 eller 9 LSS.

Vaccination av personal kan också medföra lägre sjuklighet hos personalen och högre motståndskraft mot verksamhetspåverkan under till exempel influensasäsongen eller ett mässlingsutbrott. Det kan därför ofta vara motiverat för en arbetsgivare att kostnadsfritt erbjuda vaccination för sina anställda och se till att vaccinationen är lättillgänglig.

Med vårdrelaterad infektion (VRI) menas ett infektionstillstånd ”som uppkommer hos person under sluten vård eller till följd av åtgärd i form av diagnostik, behandling eller omvårdnad inom övrig vård och omsorg, eller som personal som arbetar inom vård och omsorg ådrar sig till följd av sin yrkesutövning”. Det är av vikt att förebygga VRI, för både arbetsmiljön och patientsäkerheten.

I HSL:s förarbeten förtydligas kravet på god hygienisk standard, och det står att lokaler, utrustning, organisering och planering av verksamheten ska utformas så att risken för VRI och smittspridning blir så liten som möjligt. Det förutsätter även tillgång till vårdhygienisk expertis (1, 2).

Socialstyrelsen poängterar att arbetet med att förebygga smittspridning behöver ske både i det dagliga vårdnära arbetet och på en mer övergripande organisatorisk nivå, och att det är viktigt att olika professioner och nivåer samarbetar (3). Alla regioner har inte riktlinjer för vaccination av personal, men de riktlinjer som finns är i allmänhet framtagna i samråd mellan representanter för sjukvårdshuvudmän, smittskydd och vårdhygien.

Sedan 2010 finns ett bindande EU-direktiv om att förebygga stick- och skärskador inom hälso- och sjukvården, enligt ett ramavtal från 2009 med arbetsmarknadens parter (Europeiska sammanslutningen av hälso- och sjukvårdsarbetsgivare och Europeiska federationen för offentliganställdas förbund). I Sverige täcks denna fråga av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2018:4) om smittrisker. Arbetsgivaren ska se till att särskilda hygienåtgärder tillämpas i de verksamheter där en arbetstagare riskerar att komma i kontakt med kroppsvätskor från människor. Bland annat ska arbetstagaren ha personlig skyddsutrustning såsom engångsskyddshandskar och stänkskydd, och använda sticksäkra produkter och behållare för skärande och stickande avfall.

En särskild föreskrift (AFS 2007:5) om gravida och ammande arbetstagare anger bland annat att en gravid kvinna som saknar fullgod immunitet mot röda hund inte får sysselsättas i arbete där hon riskerar att exponeras för detta virus. Detta förutsätter att hon har anmält till sin arbetsgivare att hon är gravid.

En smittsam sjukdom hos en arbetstagare inom vård och omsorg kan räknas som arbetsskada om personen fått den i arbetet vid en sjukvårdsinrättning, eller i annat arbete som går ut på att behandla, vårda eller omhänderta en smittförande person, eller när personen omhändertog eller hanterade smittförande material. Det framgår av 5 § förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd, och gäller de smittsamma sjukdomar som räknas upp i förordningen med bilaga, till exempel difteri och hepatit B. I en statlig utredning (SOU) från 2017 ansågs att det finns sparsamt med praxis om bedömning av arbetsskada på grund av smittsam sjukdom.

Utifrån kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer har arbetsgivaren möjlighet att stänga av en person under inkubationstiden, om personen utsatts för smitta. Enligt 10 § mom. 4 och 5 i huvudöverenskommelsens allmänna bestämmelser (AB) kan den anställda få arbetsförbud bland annat för att förhindra att smitta sprids (arbetstagaren behåller då full lön), eller i avvaktan på resultat av en beordrad läkarundersökning (arbetstagaren får då sjuklön) (4).

Bedömning av vilka vaccinationer som kan vara aktuella för personal inom vård och omsorg bygger främst på riskbedömningen. Hänsyn tas även till vilket skydd som är möjligt att uppnå med vaccination och övriga tillgängliga förebyggande åtgärder, som beskrivs i avsnittet ovan.

Arbetsgivaren behöver beakta behovet av både påfyllnadsdoser hos tidigare vaccinerade och grundvaccinationer för dem som är ovaccinerade.

Arbetsgivaren ansvarar för att bedöma risken för och med smittsamma sjukdomar inom verksamheten. Det innefattar både risken vid initialt omhändertagande, när en patient kan ha med sig en smitta, och risken för vidare smittspridning samt konsekvenserna, både för drabbade individer och för verksamheten.

Principerna för riskbedömning utgår ifrån:

• sannolikheten att någon utsätts för smitta (förekomst och risk för exponering)
• konsekvensen av smittan (någon blir sjuk eller svårt sjuk, risk för vidare smittspridning eller utbrott, påverkan på verksamheten).

Helst utgår riskbedömningen från ett underlag som innefattar en varierad riskskattning utifrån olika scenarier, till exempel mässlingspatient i barnklinikens väntrum, personal på en transplantationsenhet som insjuknar i vattkoppor, eller hög sjukfrånvaro i säsongsinfluensa inom alla verksamheter.

Smittsamma sjukdomar kan spridas över avdelnings- och verksamhetsgränser. Det är därför viktigt att göra en sammanlagd riskvärdering, både lokalt och på en mer övergripande nivå. Exempelvis kan den sammanlagda risken vara högre för ett storsjukhus jämfört med mindre vårdenheter– då det totala antalet kontakter mellan individer som samtidigt arbetar eller söker vård kan vara betydligt högre, vilket ökar utbrottsrisken.

En sammanhållen riskbedömning förutsätter en tvärsektoriell kunskap, och därför behöver det göras i samråd med direkt berörda verksamheter och med till exempel smittskydds- och vårdhygienenheter, infektionsmedicin, företagshälsovård och personalenheter (HR).

Risken för smittspridning beror både på sjukdomarnas aktuella och potentiella förekomst och på hur smittsamma de är.

Smittsamheten varierar för olika sjukdomar och beror bland annat av smittvägen (2, 3). Andra faktorer av betydelse är hur många kontakter den smittade har, hur mycket smittämne den infekterade utsöndrar och under hur lång tid.

Inom infektionsepidemiologin anges en sjukdoms spridningsförmåga i en grupp där alla är fullt mottagliga för sjukdomen som ett grundläggande reproduktionstal, R₀ (basic reproductive number). Det är inget absolut mått, men illustrerar att graden av smittsamhet kan variera, se tabellen nedan. Exempelvis har man beräknat att en mässlingssjuk person i genomsnitt smittar 12‒18 andra personer, medan personer med influensa i genomsnitt smittar 1–4 andra.

(a) Referenser Leung et al, Li et al, Li et al, Thomson et al, Volz et al och Zhao et al (5-10)

(b) Anpassad från tabell 77.2 i kapitlet om Community Protection i boken Vaccines 7 uppl. (11).

Risken för smittspridning minskar med minimerad sjuknärvaro på arbetet eftersom antalet kontakter då minskar. Personal som arbetar nära vård- eller omsorgstagare bör uppmuntras att stanna hemma tidigt i ett sjukdomsförlopp som kan innebära smittsam sjukdom. I arbetsgivarens ansvar ingår även att ha rutiner för att informera personal om risker med sjuknärvaro – i all synnerhet vid vård- och omsorgsarbete med särskilt infektionskänsliga personer, liksom vid direktkontakt med dessa vårdtagares närstående.

Ibland börjar smittsamheten redan något dygn före diagnosspecifika symtom, dvs. när man inte är medveten om smittrisken. Det är därför viktigt att tidigt vara vaksam på symtom som kan tala för någon smittsam sjukdom.

Vid droppsmittaöverförs ett smittämne från en person till en annan via större droppar genom luften, till exempel vid en hostattack eller nysning. Större droppar når som regel upp till någon meter innan de faller ner och kan landa i mottagarens mun, svalg, näsa eller ögats slemhinna. Vid hosta eller nysning kan det också bildas mindre partiklar, som kan jämföras med en spraydusch (aerosol). Dessa kan föras ner i luftrören och där nå långt ut i de finaste luftrörsgrenarna.

Vid luftburen smitta sprids smittämnet med så kallade droppkärnor, som kan stanna länge i luften inomhus och även föras vidare med luftströmmarna till angränsande rum. Utomhus är risken minimal för aerosol smitta.

Kontaktsmitta innebär att ett smittämne överförs genom kontakt mellan två personer. Kontaktsmitta via händer är den vanligaste smittvägen inom all vård och omsorg. God följsamhet till basal hygien är därför den viktigaste åtgärden för att förebygga smittspridning i vården. Smitta utan mellanled kallas för direkt kontaktsmitta, medan indirekt kontaktsmitta innebär överföring via något som båda kommer i kontakt med, oftast ett föremål. Även droppsmitta kan vara indirekt kontaktsmitta, via något föremål där dropparna landat.

Blodburen smitta kan överföras genom direkt kontakt (till exempel blodstänk från den smittsamma personen till ögats slemhinna hos en annan person), eller indirekt (till exempel vid stickskada från ett föremål som är förorenat med blod). Detsamma gäller smittspridning via andra kroppsvätskor.

Tarmsmitta (fekal-oral smitta) innebär att någon smittas efter kontakt med tarminnehåll som når mottagarens egen mag-tarmkanal, direkt eller indirekt via förorenat vatten eller livsmedel.

De flesta smittvägar bryts effektivt inom vård och omsorg genom god följsamhet till basal hygien, i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2015:10) om basal hygien i vård och omsorg, samt genom punktdesinfektion och tillräckliga städrutiner.

Smittspridningens konsekvenser beror på hur allvarlig den aktuella sjukdomen kan vara för arbetstagare eller patienter, samt risken för utbrott. Särskild hänsyn behöver tas till patientgrupper med ökad risk för svår sjukdom, till exempel spädbarn, immunnedsatta, multisjuka patienter och vårdtagare som är allmänt sköra på grund av hög ålder.

Möjligheten till vaccinationsskydd beror på hur vaccinet ifråga fungerar. Vacciner kan skydda mot infektion och sjukdom i olika utsträckning, men inget vaccin ger skydd till 100 procent av de vaccinerade. Dessutom kan skyddet klinga av över tid, vilket är orsaken till att påfyllnadsdoser rekommenderas mot vissa sjukdomar. Skyddet mot svår sjukdom brukar dock vara längre än skyddet mot alla yttringar av en sjukdom. Den som insjuknar trots ett initialt vaccinationssvar brukar därför få en mildare sjukdom. Även smittsamheten brukar vara lägre hos den som insjuknar trots vaccination.

Vaccination kan alltså aldrig ersätta andra infektionsförebyggande åtgärder, men kan ge mottagaren förmåga att stå emot en infektion eller stärka den förmågan (immunitet).

Den fråga som radikalt skiljer vacciner från andra läkemedel är tiden som effekten varar, i de flesta fall flera decennier. Det innebär att vaccinationsdokumentationen behöver finnas lika länge, även när vårdpersonal erbjuds vaccination, och att den kan uppdateras, till exempel när

• personal behöver upprepad vaccination eller påfyllnadsdos
• personal byter arbetsuppgifter eller arbetsplats
• smittläget förändras, eller arbetsgivaren av andra skäl förändrar sin bedömning av vilka vaccinationer som är ändamålsenliga.

Varje arbetsgivare eller vårdgivare ansvarar för att välja lämpliga vaccinationer, men också för att det finns kvalitetssäkrade rutiner för genomförandet, dvs. när, var och hur vaccination ska erbjudas. Rutinerna kan exempelvis omfatta följande element:

• När: Inom rutin vid nyanställning, löpande uppdatering med regelbundna intervall eller händelsestyrt, till exempel vid byte av arbetsplats hos samma vårdgivare. Rutiner för uppdatering vid utbrott.
• Var: Lämplig mottagning med vaccin- och vaccinationskompetens och tydliga instruktioner eller avtal, till exempel företagshälsovård, primärvård, infektionsklinik eller annan vaccinationsmottagning.
• Hur: Skriftlig hälsodeklaration eller muntliga uppgifter om tidigare genomgången sjukdom eller vaccination, rutiner för eventuell immunitetstest, typ av vaccinationsjournal, åtkomstrutiner även jourtid och skriftlig information till den vaccinerade.

Om till exempel servicepersonal inte ingår i vårdgivarens egen organisation behöver rutiner för att se över vaccinationsbehov ingå i avtalsskrivningar.

Sedvanliga regler för läkemedelshantering gäller även vid vaccination, till exempel medicinska bedömningar av indikation och ev. kontraindikation. Dessa ska dokumenteras, liksom själva ordinationen. Reglerna för att förvara och utlämna journaluppgifter samt arkivera vaccinationsjournalen är desamma som för annan journalföring, dvs. patientdatalagen (2008:355), PDL, och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2016:40) om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården.

Vaccinatören ska ta ställning till om arbetstagaren har skydd mot sjukdomen sedan tidigare eller behöver en eller flera doser av en rekommenderad vaccination. Det innefattar att bedöma om personen haft sjukdomen i fråga, vilka vaccinationer som tidigare är givna, och ev. resultat av immunitetsundersökning genom blodprov.

I grunden är det läkare som gör det medicinska ställningstagandet, alltså ordinationen, se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2017:37) om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården. Under vissa förutsättningar har dock sjuksköterskor rätt att ordinera vaccin, enligt Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2018:43) om behörighet för sjuksköterskor att förskriva och ordinera läkemedel. I Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2020:81) om behörighet för sjuksköterskor att ordinera läkemedel för vaccination mot sjukdomen covid-19 finns kompletterande bestämmelser till HSLF-FS 2018:43.

På Folkhälsomyndighetens webbplats finns information om när olika vaccinationer introducerades och upphörde i landet (14).

År 2013 infördes bestämmelser om vaccinationsprogram i SmL och smittskyddsförordningen (2004:255). Regeringen använder definierade kriterier för att bestämma vilka sjukdomar som ska omfattas av nationella vaccinationsprogram, och regionerna har en lagstadgad skyldighet att kostnadsfritt erbjuda dessa vaccinationer. Folkhälsomyndigheten har uppdraget att genom föreskrifter besluta om bland annat antalet doser, åldrar, tidpunkter och övriga villkor för vaccinationer inom nationella vaccinationsprogram.

För tillfället finns det två nationella vaccinationsprogram: det allmänna vaccinationsprogrammet för barn och det särskilda vaccinationsprogrammet för riskgrupper. För mer information om vilka sjukdomar som omfattas av vaccinationsprogrammen hänvisas till Folkhälsomyndighetens webbplats och boken ”Vaccinationsprogram för barn” (15).

Folkhälsomyndigheten rekommenderar alla invånare att vara vaccinerade mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, mässling, påssjuka och röda hund (så kallat grundskydd). En påfyllnadsdos mot difteri och stelkramp rekommenderas dessutom till alla vart 20:e år.

Barn ska, av regionen eller huvudmannen för elevens utbildning, erbjudas kostnadsfri vaccination mot de sjukdomar som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Om vaccinationer saknas, ska kompletterande vaccinationer erbjudas upp till 18 års ålder. Folkhälsomyndigheten har gett ut en vägledning för vaccination av ofullständigt vaccinerade barn (16).

Regionerna har ingen motsvarande skyldighet att erbjuda kompletterande vaccinationer till vuxna.

Utöver nationella vaccinationsprogram kan regioner besluta att erbjuda ytterligare vaccinationer till befolkningen i regionen, med eller utan kostnad för den enskilda personen.

Personer som är uppvuxna i ett annat land kan ha erbjudits andra vaccinationer än de som finns i Sverige, vid andra tidpunkter eller med andra intervall. På Världshälsoorganisationens (WHO:s) webbplats finns uppgifter om vaccinationstäckningen i enskilda länder över tid. Där kan man utläsa när vaccinationen infördes eftersom det finns en rapporterad uppgift om vaccinations-täckning. För vissa vacciner finns dessutom uppgifter om år för införande sammanställda på WHO:s webbplats. Det finns även information om alla länders nuvarande vaccinationsprogram.

WHO Immunization data (who.int)

Uppgifter om EU-ländernas nuvarande vaccinationsprogram finns dessutom på ECDC:s webbplats.

Vaccine Scheduler (vaccine-schedule.ecdc.europa.eu)

Vid sidan om formaliserade vaccinationsprogram kan individer vända sig till hälso- och sjukvården för vaccination, till exempel inför resor utomlands.

Det här avsnittet beskriver sjukdomar mot vilka vaccination av personal inom vård- och omsorg rekommenderas. Sjukdomarna är listade i bokstavsordning, inte i någon form av prioritetsordning.

Difteri överförs främst som droppinfektion vid inomhuskontakt, eller genom direkt kontakt med sekret från näsa och svalg. Difteribakterien kan även orsaka sårinfektioner där sårsekretet kan vara smittsamt vid direktkontakt.

Difteri cirkulerar inte längre i Sverige, och det är mycket liten risk att någon kommer i kontakt med difteri inom landet. Sjukdomen förekommer dock globalt, och kan importeras till Sverige genom patienter som smittats utomlands.

Viss sjukvårdspersonal har en ökad risk för exponering. Det gäller till exempel personal vid akutmottagningar, inklusive mottagningar för barn, intensivvård och narkos, infektionskliniker och öronkliniker samt personal inom primärvård.

En ovaccinerad person som smittas kan få en svår halsinfektion med komplikationer orsakade av det gift, difteritoxin, som bakterien producerar. Risken för dödlig utgång är då cirka 5‒10 procent, även med behandling (17).

Vaccination av spädbarn skyddar bra, men skyddet klingar successivt av och påfyllnadsdoser ges därför till barn inom det allmänna vaccinationsprogrammet. Ytterligare påfyllnadsdoser i vuxen ålder rekommenderas vart 20:e år (13).

Den som är vaccinerad kan trots det få en lindrig halsinfektion och därmed vara smittsam. Vaccinationen skyddar enbart mot toxinets effekter, och därför kan även vaccinerade vara bärare av bakterien eller få sårinfektioner med toxinproducerande difteribakterier.

Vaccination mot difteri ingår i det grundskydd som rekommenderas till alla. Det är särskilt angeläget att sjukvårdspersonal med ökad risk för exponering är grundvaccinerad och tar påfyllnadsdos vart 20:e år.

Hepatit B-viruset sprids genom att en slemhinna (exempelvis ögat) eller skadad hud exponeras för blod eller andra kroppsvätskor från någon som är smittbärare, till exempel genom blodstänk eller stickskador.

Risken för överföring av viruset varierar. Om en ovaccinerad arbetstagare sticker sig på en förorenad kanyl från en smittsam bärare, eller får stänk i ögon eller mun, är risken 2–20 procent om inga åtgärder vidtas. Risken beror på hur smittsam smittkällan är, vilket går att bedöma genom serumprov, men i praktiken vet man inte det när incidenten precis har inträffat och man ska fatta beslut om åtgärder såsom postexpositionsprofylax (18).

Hepatit B förekommer i Sverige och majoriteten av alla rapporterade fall har en utvecklad kronisk infektion vid diagnostillfället. Smittspridningen inom vården är dock nästan eliminerad tack vare kunskap om smittvägar, testning av blodprodukter och förbättrade rutiner vid risk för sticktillbud.

Om en vuxen blir smittad kan den akuta sjukdomen variera från att vara helt asymtomatisk till att ge trötthet och gulsot. Akut hepatit B läker ut hos cirka 90 procent av de insjuknade. Infektionen kan dock bli kronisk, vilket medför en ökad risk att utveckla skrumplever (levercirros), som i sin tur kan utvecklas till levercancer. Risken för kroniskt bärarskap är större bland barn än bland vuxna, och hos personer med nedsatt immunförsvar. Kroniska infektioner kan under vissa förutsättningar behandlas med antivirala läkemedel.

Mer än 95 procent av alla immunfriska vuxna utvecklar ett skyddande antikroppssvar efter vaccination. Antikroppar mot en ytstruktur på viruset, anti-HBs, kan påvisas både vid utläkt infektion och hos vaccinerade. En anti-HBs-nivå över 10 IU/ml definieras som skyddande. Skyddet är långvarigt, minst 10–15 år. Behovet av påfyllnadsdos är ännu inte klarlagt.

Risken för smittspridning finns inom vård och omsorg, och infektionen är allvarlig. Därför bör man överväga att vaccinera all personal med yrkesmässig risk för blodexponering, inklusive servicepersonal. Det rekommenderas även att kontrollera antikroppsnivåer efter avslutad vaccination (18).

Influensaviruset sprids som aerosol, större droppar och kontaktsmitta. Kall och torr luft gynnar spridning via aerosol eftersom partiklarna kan stanna längre i luften innan de faller till marken jämfört med i varm och fuktig luft. Därför sprids influensa huvudsakligen under den kalla årstiden i vårt land. Människor har också fler kontakter inomhus då, vilket sannolikt bidrar till smittspridningen.

Smittsamheten börjar redan dygnet innan man får några symtom, och även personer med mild sjukdom kan vara smittsamma.

Säsongsinfluensa cirkulerar varje vinter och risken för smitta är då generell i samhället. Vårdpersonal har dock en viss ökad risk för att bli utsatt för smitta och därmed insjukna. Sjukfrånvaro bland personalen under influensasäsongen kan innebära en stor påverkan på verksamheten.

De flesta vuxna tillfrisknar inom en vecka. Personer med vissa underliggande sjukdomar, gravida kvinnor och personer över 65 års ålder löper en större risk för allvarlig sjukdom och rekommenderas därför vaccination. En särskild riskgrupp är personer med tillstånd som innebär kraftigt nedsatt immunförsvar på grund av sjukdom eller behandling, eftersom de är svårare att skydda med vaccination.

Med en dos influensavaccin har i genomsnitt 60 procent av friska vuxna skydd mot att insjukna i laboratoriebekräftad influensa under 6–9 månader, när vaccinet stämmer med den stam som cirkulerar under säsongen. Förekomsten av influensa minskade från 18,7 procent till 6,5 procent hos vaccinerad sjukvårdspersonal, enligt en systematisk översikt av studier från olika säsonger (19). I en randomiserad placebokontrollerad studie över tre säsonger påvisades i genomsnitt 21,1 sjukdagar (oavsett diagnos) per 100 individer som inte fått influensavaccin, jämfört med 9,9 sjukdagar per 100 individer som vaccinerats (20).

Det finns inga entydiga data som visar vilken betydelse personalvaccination har för patienter. En systematisk översikt av studier om influensavaccination av hälso- och sjukvårdspersonal visade att antalet dödsfall – oavsett dödsorsak – bland patienter inom långtidsvård eller sjukhusvård minskade med 29 procent, och att förekomsten av influensaliknande sjukdom (dvs. utan laboratorieverifiering) minskade med 42 procent (21). En systematisk översikt från Cochrane fann inget stöd för att personalvaccination minskar andelen långtidsvårdade patienter med laboratorieverifierad influensa (22). Däremot fanns en koppling mellan personalvaccination och en liten minskning av infektioner i nedre luftvägarna hos vårdtagarna.

För att minska risken för patienter med kraftigt nedsatt immunförsvar har Folkhälsomyndigheten sedan länge rekommenderat att sjukvårdspersonal som vårdar dessa patienter vaccineras mot influensa.

En minskad influensaförekomst bland vård- och omsorgspersonalen innebär en minskad smittrisk för alla patienter som personalen tar hand om och en lägre sjukfrånvaro bland personalen. För att stärka patientsäkerheten och minska risken för vårdrelaterad smitta rekommenderas vaccination av all personal som arbetar nära patienter och omsorgstagare.

Mässlingsvirus sprids via luften som droppar (aerosol). Virus finns i den sjuka personens utandningsluft redan några dagar före insjuknandet, och det kan följa med luftströmmar och finnas kvar i inomhusluften i upp till två timmar efter att en mässlingssjuk passerat genom en lokal (23).

Mässling är en av världens mest smittsamma sjukdomar och smittsamheten börjar redan innan symtomen uppstår.

Mässling tillhör de sjukdomar som upphört att cirkulera inom Sverige pga. vaccinationsprogrammet, men så länge som mässling inte har utrotats globalt får man räkna med att enskilda fall dyker upp inom vården. Sjukdomen är dessutom så sällsynt att vaksamheten har avtagit, och tillsammans med den höga smittsamheten innebär det en påtaglig risk för smittspridning.

Enligt flera internationella studier har sjukvårdspersonal en påtagligt högre risk att träffa på mässlingssmitta än befolkningen i allmänhet (24). Under senare år har flera utbrott inträffat som involverat spridning inom vården, både till personal och till patienter. Den goda vaccinationstäckningen i Sverige gör dock att utbrotten vanligen blir små och kortvariga. Mässlingsutbrott inom vården kan ha en stor påverkan på verksamheten om personalens immunstatus inte är känt.

Mässling är ofta en svår allmän infektion med påtagliga sjukdomssymtom även hos i övrigt friska personer. Vissa grupper riskerar en mer allvarlig sjukdomsbild, till exempel personer med nedsatt immunförsvar, gravida och spädbarn. Mässling kan vara livsfarligt vid allvarlig immunnedsättning på grund av sjukdom eller behandling.

Två doser kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund ingår i det allmänna barnvaccinationsprogrammet sedan 1980-talet. Skyddet mot mässling efter en dos är omkring 93–95 procent, och efter två doser omkring 95–97 procent. Skyddet är långvarigt.

Den som får mässling trots tidigare vaccination får oftast en lindrigare sjukdom och är också mindre smittsam. I en amerikansk studie som omfattade 232 mässlingsfall år 2000–2015 påvisades endast tre sekundärfall där smittan bedömdes komma från personer som hade varit vaccinerade med två doser (25). I utbrottet i Göteborg 2017–2018 bedömdes 16 av 28 smittade ha fått en eller flera doser vaccin; symtomen var mildare hos dessa individer, virusmängden betydligt lägre och ingen vidare spridning från dem bedöms ha skett (26).

Vaccination mot mässling ingår i det grundskydd som rekommenderas till alla. All personal inom vården, och inte bara de med direkt patientkontakt, bör vara vaccinerad med två doser, eller ha immunitet efter genomgången sjukdom. Anledningen är att mässlingsfall regelbundet importeras till Sverige, att smittsamheten är hög och att sjukdomen får stora konsekvenser för de smittade och verksamheten.

Röda hund-virus överförs främst som droppinfektion vid inomhuskontakt, eller genom direkt kontakt med sekret från näsa och svalg.

Röda hund är mycket smittsamt, men inte lika smittsamt som mässling. Vid kortvarig kontakt beräknas smittrisken för en mottaglig individ vara cirka 20 procent, vid hushållskontakt 50–90 procent och vid kontinuerlig vård av en person med röda hund omkring 75 procent (23). Upp till hälften av infektionerna är subkliniska, men även dessa fall kan vara smittsamma.

Ett barn som smittats under fostertiden kan utsöndra virus under lång tid via olika kroppsvätskor.

Sjukdomen har slutat cirkulera i Sverige tack vare att det allmänna vaccinationsprogrammet gett hög immunitet i befolkningen, så fall är ovanliga men kan inträffa om någon smittats utomlands. Ett importerat sjukdomsfall kan också orsaka utbrott.

För barn och vuxna innebär röda hund normalt en mild infektion, men om en kvinna infekteras under tidig graviditet finns en betydande risk för att fostret dör eller får svåra skador på flera organ, så kallat kongenitalt rubellasyndrom (KRS).

Med en dos vaccin mot röda hund får över 95 procent av de vaccinerade ett skydd, och WHO bedömer att en andra dos inte är nödvändig (27). Två doser kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn i Sverige. Skyddet är mångårigt; långtidsdata från Sverige och Finland har visat bestående antikroppsnivåer hos 91 procent som fick två doser MPR-vaccin 22 år tidigare, och hos 93 procent av dem som vaccinerades 20 år tidigare (23). Det innebär å andra sidan att uppemot 10 procent av kvinnor i barnafödande åldersgrupper kan sakna påvisbara antikroppar, något som bekräftades i en undersökning inom mödrahälsovården i södra Stockholm 2004‒2006. Något större andel utlandsfödda kvinnor saknade antikroppar jämfört med kvinnor som föddes i Sverige efter starten av allmän vaccination mot röda hund (28). Även personer utan mätbara antikroppsnivåer kan dock ha kvar ett skydd (27).

Vaccination mot röda hund ingår i det grundskydd som rekommenderas till alla, och särskilt kvinnor i barnafödande ålder bör ha immunitet. Röda hund är ofta en subklinisk sjukdom, och risken för KRS är som störst under tidig graviditet. Därför behöver man säkerställa ett individuellt skydd för alla kvinnor i barnafödande ålder med patientnära arbete.

Med tanke på patientsäkerheten kan man dessutom beakta behovet av immunitet hos personal inom till exempel mödrahälsovård, för att minska risken att gravida kvinnor exponeras för röda hund.

Vattkoppsvirus kan spridas via smittsamt sekret från blåsor och övre luftvägar, och via aerosol (en dimma av små, lätta droppar) med lång räckvidd. Smittsamheten vid vattkoppor är högst vid utslagets debut, men finns även någon eller några dagar innan.

Efter genomgången infektion finns viruset kvar och ligger vilande (latent) i nervceller, och det kan senare i livet blossa upp igen som bältros. Bältros är inte särskilt smittsamt, men direktkontakt med sårvätska kan orsaka vattkoppor hos den som inte haft det tidigare. Det finns en liten risk för spridning av virus via aerosol från bältrosblåsor (24).

Vattkoppor är en mycket vanlig virussjukdom. Den som inte haft vattkoppor kommer med hög sannolikhet förr eller senare att träffa på smitta i Sverige, men risken för utbrott inom vården är förhållandevis begränsad på grund av generellt hög immunitet i befolkningen.

Hos vuxna kan sjukdomen vara allvarligare och ge mer komplikationer än hos barn. Riskerna är dessutom större i vissa patientgrupper, till exempel bland gravida, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar. Det finns risk för fosterskador om en icke-immun gravid kvinna smittas under tidig graviditet, och spädbarn riskerar svår sjukdom om modern insjuknar i anslutning till förlossningen. För en patient med nedsatt immunförsvar kan vattkoppor vara livshotande.

Det finns inga effektstudier på vuxna, men antikroppsstudier visar att två doser vaccin till icke-immuna vuxna ger ungefär samma anslag som en dos vaccin till barn. Det innebär i så fall att 80‒90 procent har skydd mot all form av sjukdom, och uppemot 95 procent har skydd mot svår sjukdom.

Om en vaccinerad person ändå skulle insjukna brukar symtomen bli mildare och personen har då också lägre smittsamhet jämfört med en ovaccinerad.

Smittsamheten och förekomsten i landet är hög, och sjukdomen kan potentiellt få allvarliga konsekvenser. Därför rekommenderas vaccination mot vattkoppor för icke-immun vård- och omsorgspersonal inom mödrahälsovård, förlossning och neonatalvård samt i verksamheter där man vårdar patienter med nedsatt immunförsvar.

För ett antal andra sjukdomar är det inte motiverat att rekommendera vaccination specifikt för personal inom vård och omsorg. De presenteras närmare nedan. Sjukdomarna är listade i bokstavsordning, inte i någon form av prioritetsordning.

SARS-CoV-2 som orsakar covid-19 sprids som aerosol, större droppar och kontaktsmitta. Kall och torr luft gynnar spridning via aerosol eftersom partiklarna kan stanna längre i luften innan de faller till marken jämfört med i varm och fuktig luft. Smittsamheten börjar redan innan man får några symtom, och även personer med asymtomatisk, presymtomatisk eller mild sjukdom kan vara smittsamma i olika grad.

Högre ålder är en stark riskfaktor för allvarlig covid-19. Även personer med vissa underliggande sjukdomar och gravida kvinnor löper en högre risk för allvarlig sjukdom (32-34). Sjukfrånvaro bland personalen har under pandemin i perioder inneburit en stor påverkan på verksamheten.

Det finns ett antal godkända vacciner mot covid-19, under 2022 har tre olika vacciner använts i Sverige. Vaccination med tre doser vaccin mot covid-19 har visats ge ett bra skydd mot allvarlig sjukdom. Äldre och personer i andra riskgrupper behöver ytterligare doser.

Skyddet mot infektion är lägre och mer kortvarigt än skyddet mot allvarlig sjukdom. Risken för infektion finns således kvar efter vaccination och risken ökar med högre incidens i samhället i övrigt.

Sedan den 1 mars 2023 rekommenderas personer 50 år och äldre vaccination mot covid-19 för skydd mot allvarlig sjukdom hos den enskilde.

Den som är vaccinerad är antagligen smittsam i en kortare period och smittsamheten bedöms vara lägre jämfört med den som är ovaccinerad, men effekten på smittspridning är inte tillräcklig för att motivera upprepad vaccination av personal ur patientsäkerhetssynpunkt.

Sammantaget rekommenderas inte vaccination mot covid-19 specifikt till personal inom vård eller omsorg utan i enlighet med de nationella rekommendationerna utifrån ålder och riskgrupp. Vid en förändrad epidemiologisk situation eller godkännande av nya vaccin kan rekommendationen till vård- och omsorgspersonal komma att ändras.

Hepatit A-viruset sprids främst via förorenat vatten eller livsmedel. Små barn blir sällan nämnvärt sjuka när de blir smittade, men de kan vara en betydande smittrisk för sin omgivning genom överföring av virus vid direktkontakt.

Hepatit A är ovanligt i Sverige, men ovaccinerade kan smittas i samband med utlandsresor. Vårdpersonal har ingen ökad risk inom yrket.

Viruset orsakar en inflammation i levern och sjukdomssymtom kan förekomma i några veckor till flera månader. Någon specifik behandling finns inte, men sjukdomen läker normalt ut av sig själv utan att ge några bestående men.

Vaccination mot hepatit A har hög skyddseffekt och är framför allt aktuellt inför utlandsresor.

Vaccination mot hepatit A är inte motiverat som förebyggande åtgärd för vård- och omsorgspersonal, med tanke på att förekomsten är låg i Sverige och att vårdpersonal inte löper någon ökad risk inom yrket.

Kikhostebakterierna sprids främst genom droppsmitta vid hostattacker, både större och mindre droppar (även aerosol), men kan också överföras vid närkontakt, till exempel mellan nyblivna föräldrar och spädbarn. Ju mildare kikhosta, desto mindre betydelse har spridning via hostattacker.

Trots det allmänna vaccinationsprogrammet förekommer kikhosta i Sverige, delvis på grund av att vaccinationsskyddet klingar av med tiden.

Infektionen är normalt inte farlig annat än för spädbarn, och särskilt de yngsta löper risk att bli svårt sjuka och till och med dö. Kikhosta hos vårdpersonal är alltså framför allt en patientsäkerhetsfråga. En vårdanställd med en lindrig infektion kanske inte misstänker kikhosta, vilket i oturliga fall kan innebära smittöverföring till ett spädbarn.

Vaccination skyddar cirka 80 procent av vaccinerade barn mot typisk sjukdom under småbarnsåren, men skyddet klingar av. Barn erbjuds därför påfyllnadsdoser inom det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Vaccination mot kikhosta rekommenderas även för gravida för skydd mot kikhosta under barnets första levnadsmånader. Många länder rekommenderar en påfyllnadsdos vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta till alla vuxna, men hur bra det skyddar är inte helt fastlagt. I dagsläget finns det ingen internationell konsensus om värdet av upprepad vaccinering av vuxna (32).

De acellulära vaccinerna som används i dag ger ett gott, men avklingande, skydd mot sjukdom – men inte mot bärarskap. Personer som vaccinerats med acellulära vacciner kan därför sprida smittan vidare utan att själva bli sjuka.

I många länder rekommenderas att vaccinera personal vid vårdenheter med spädbarnskontakt. Det finns en modellstudie där man använt data från en neonatal vårdenhet i Kanada och försökt beräkna en möjlig effekt av personalvaccination vid olika täckningsgrad (33). Man kom fram till att både sannolikheten för smittspridning till patienter och storleken på utbrott skulle minska vid 95-procentig täckningsgrad. I verkligheten är dock effekten osäker och det finns dokumenterade fall med smittspridning från personal inom tre år efter vaccination.

Vaccination mot kikhosta är främst motiverat för spädbarn, eftersom dessa löper störst risk att bli allvarligt sjuka, och för äldre barn för att minska smittspridningen till spädbarn. Därför ingår inte kikhosta i det grundskydd som rekommenderas för ovaccinerade vuxna. Det saknas också vetenskapligt stöd för en skyddande effekt av att vaccinera vårdpersonal mot kikhosta, och dagens acellulära vacciner skyddar dessutom inte mot bärarskap. Därför är det inte motiverat att vaccinera vårdpersonal. Den viktigaste åtgärden för att förhindra spridning av kikhosta från vårdpersonal till spädbarn är att vara vaksam på förkylningssymtom eller hosta (34). Personal som arbetar med spädbarn, inklusive personal inom förlossning, ska undvika patientkontakt vid dessa symtom, och man bör vara frikostig med att provta för kikhosta. Om man misstänker kikhosta bör den anställda personen inte delta i patientnära vård som kan innebära smittrisk för en spädbarnsfamilj. Det gäller alltså redan innan diagnosen är laboratorieverifierad.

Meningokocker kan smitta via direkt salivkontakt eller som kontaktsmitta genom sekret från de övre luftvägarna.

Meningokocksjukdom är ovanlig i Sverige med omkring 50‒70 fall av invasiv infektion per år. Andelen som bär på meningokockbakterier är normalt under 10 procent, men den kan vara högre i omgivningen till ett sjukdomsfall.

Risken för exponering inom vård och omsorg är rimligen lägre än i samhället i övrigt eftersom följsamhet till basala hygienrutiner bryter smittvägarna. Den enda betydande risksituationen för vårdpersonal är mun-till-mun-andning i ett akut skede. I sådana fall ges antibiotikaprofylax.

De flesta som blir smittade med bakterien får inga eller obetydliga symtom. Den som insjuknar i invasiv meningokocksjukdom kan dock få blodförgiftning eller hjärnhinneinflammation, som snabbt måste behandlas.

Det finns drygt tio olika grupper av meningokocker, men främst är det grupp A, B, C, Y och W som är sjukdomsframkallande. Det finns vacciner mot enskilda grupper och mot flera grupper. Skyddseffekten är god men varierar något mellan olika typer av vaccin. Det är fortfarande oklart om i övrigt friska vuxna behöver påfyllnadsdoser.

Vaccination av vård- och omsorgspersonal mot meningokocker är inte motiverat som förebyggande åtgärd eftersom smittrisken är liten och basal hygien bryter smittvägarna.

Pneumokockbakterierna sprids främst genom droppsmitta och kontakt med sekret från luftvägar.

Pneumokocker är generellt mycket vanliga och bärarskap utan symtom är vanligt, särskilt hos småbarn där pneumokocker i näsan är att betrakta som normalflora.

Smittrisken inom vård och omsorg är rimligen lägre än i samhället, eftersom basal hygien bryter smittvägarna.

Det finns två typer av pneumokockvaccin som kan skydda mot olika antal pneumokocktyper. Vacciner ger skydd mot invasiv sjukdom och ett visst skydd mot lunginflammation som orsakats av de pneumokocktyper som ingår i respektive vaccin.

Vaccination mot pneumokocker ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn och i det särskilda vaccinationsprogrammet för riskgrupper. Utöver de som omfattas av vaccinationsprogram rekommenderas vaccination till några ytterligare grupper med ökad risk för att insjukna eller drabbas av allvarlig sjukdom, men allmän vaccination av större barn eller vuxna är inte indicerad (35).

Vaccination av vård- och omsorgspersonal mot pneumokocker är inte motiverat som förebyggande åtgärd eftersom basal hygien bryter smittvägarna.

Poliovirus utsöndras med avföringen och sprids främst genom förorenat vatten. Detta gäller både poliovirus av vildtyp och vaccinderiverat virus.

Polio är på väg att utrotas från världen, och i dag finns nästan obefintlig risk att smittas av polio i Sverige. Det kan finnas individer som utsöndrar vaccinderiverat virus eller virus av vaccinstam, men smittöverföring förhindras effektivt av basala hygienrutiner och fungerande vatten- och avloppssystem.

Vaccin mot polio är mycket effektivt med en i det närmaste 100-procentig skydds-effekt.

Vaccination mot polio ingår i det grundskydd som alla bör ha, men risken att smittas i Sverige är nästintill obefintlig och vård- och omsorgspersonal löper inte någon ökad risk. Därför är vaccination mot polio inte specifikt motiverat för personal inom vård och omsorg som en förebyggande åtgärd.

Viruset som orsakar påssjuka återfinns i saliv och kan överföras som droppsmitta eller via direktkontakt.

Påssjuka förekommer i Sverige, med runt 20 fall varje år. Risken för att exponeras för saliv inom vård och omsorg bör vara lägre än i samhället i övrigt, eftersom följsamhet till basala hygienrutiner bryter smittvägarna. Utbrott av påssjuka är mycket ovanliga i Sverige och risken för verksamhetspåverkan vid ett eventuellt utbrott är liten.

Vaccin mot påssjuka är inte lika effektivt som vaccinerna mot mässling och röda hund, utan skyddet avtar över tid. I andra länder har man sett större utbrott i högskolemiljöer bland ungdomar som blivit fullvaccinerade som barn, men ännu inte i Sverige.

Vaccination av vård- och omsorgspersonal mot påssjuka är inte motiverat eftersom incidensen och smittrisken är liten och basal hygien bryter smittvägarna. När någon får kompletterande vaccination mot mässling eller röda hund ges dock kombinerat MPR-vaccin som därmed även ger skydd mot påssjuka.

Stelkramp orsakas av bakteriesporer som finns i jord och gödsel. Smittan sker via stick- och sårskador och sjukdomen smittar inte från människa till människa.

Eftersom sjukdomen inte smittar mellan människor är risken obefintlig för hälso- och sjukvårdspersonal som vårdar en patient med stelkramp.

Barn erbjuds vaccination mot stelkramp inom det allmänna vaccinationsprogrammet för barn, och sjukdomen ingår i det grundskydd som Folkhälsomyndigheten rekommenderar alla att ha.

Vaccination mot stelkramp ges som regel i form av kombinationsvaccin, tillsammans med till exempel vaccin mot difteri. Alla i befolkningen rekommenderas en påfyllnadsdos mot difteri och stelkramp vart 20:e år (13).

Vaccination av vård- och omsorgspersonal är inte motiverat eftersom stelkramp inte smittar mellan människor. Men personal som vaccineras mot difteri kan också få ett förstärkt skydd mot stelkramp eftersom det enbart finns kombinationsvacciner tillgängliga i dag.

Tuberkulos (TB) kan överföras genom mikroskopiskt små droppar. I regel krävs relativt långvarig och nära kontakt, men samtidigt behövs inte många tuberkulosbakterier för att någon ska smittas.

TB är en mycket vanlig sjukdom globalt, och finns också bland personer i Sverige. Majoriteten av de rapporterade fallen har smittats utomlands.

Internationellt finns flera studier som undersökt och även påvisat en ökad risk för TB-smitta för olika yrkeskategorier, däribland sjukvårdspersonal (36). Dessa data är dock oftast svåra att översätta till nutida svenska förhållanden. Utifrån en fortlöpande TB-övervakning bedöms personal inom vård och omsorg ha obetydligt högre risk än andra att utsättas för TB-smitta. Fall av vårdrelaterad tuberkulossmitta till vårdpersonal har dock förekommit, bland annat vid bristande hygienrutiner i samband med bronkoskopi.

Skyddseffekten av vaccin mot tuberkulos (BCG-vaccin) skattas olika högt i olika studier, men det är tydligt att det skyddar bäst hos små barn, och särskilt mot svåra former av tuberkulos. Det är mer oklart om skyddseffekten kvarstår upp i vuxen ålder, och i vilken utsträckning. Vaccination av vuxna rekommenderas inte i Sverige.

Vaccination av personal inom vård och omsorg i Sverige rekommenderas inte, eftersom effekten hos vuxna är osäker (36).

AB – Allmänna bestämmelser

AFS – Arbetsmiljöverkets föreskriftssamling

BCG-vaccin – vaccin mot tuberkulos (Bacillus Calmette-Guèrin-vaccin)

Covid-19 - coronavirussjukdom 2019 (coronavirus disease 2019)

ECDC – EU:s smittskyddsmyndighet (European Centre for Disease Prevention and Control)

EU – Europeiska unionen

HSL – hälso- och sjukvårdslagen

HR – personalavdelning (Human Resources)

HSLF-FS – gemensamma föreskriftssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m.

KRS – kongenitalt rubellasyndrom

MPR-vaccin – kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund

PDL – patientdatalagen

PSL – patientsäkerhetslagen

R₀ – grundläggande reproduktionstal (basic reproductive number)

SARS-CoV-2 – viruset som orsakar covid-19 (severe acute respiratory syndrome coronavirus 2)

SmL – smittskyddslagen

SmF – smittskyddsförordningen

SOSFS – Socialstyrelsens föreskriftssamling

SOU – Statens offentliga utredningar

TB – tuberkulos

VRI – vårdrelaterad infektion

WHO – Världshälsoorganisationen (World Health Organization)

1. Socialstyrelsen. God hygienisk standard [Internet]. [uppdaterad 2019-05-23]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/vardhygien/god-hygienisk-standard/.
2. Socialstyrelsen. Att förebygga vårdrelaterade infektioner. Ett kunskapsunderlag. Stockholm: Socialstyrelsen, 2006. Art.nr. 2006-123-12.
3. Socialstyrelsen. Minska risken för vårdrelaterade infektioner, VRI [Internet]. [uppdaterad 2019-06-11]. Hämtad från: https://patientsakerhet.socialstyrelsen.se/risker/vardskadeomraden/vri-vardrelaterade-infektioner.
4. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Allmänna bestämmelser (AB) 17 i lydelse fr.o.m. 2019-01-01. Hämtad från: https://skl.se/arbetsgivarekollektivavtal/kollektivavtal/allmannabestammelserab.145.html.
5. Leung K, Shum MH, Leung GM, Lam TT, Wu JT. Early transmissibility assessment of the N501Y mutant strains of SARS-CoV-2 in the United Kingdom, October to November 2020. Eurosurveillance. 2021;26(1):2002106. DOI:doi:https://doi.org/10.2807/1560-7917.ES.2020.26.1.2002106.
6. Li Q, Guan X, Wu P, Wang X, Zhou L, Tong Y, et al. Early Transmission Dynamics in Wuhan, China, of Novel Coronavirus–Infected Pneumonia. New England Journal of Medicine. 2020;382(13):1199-207. DOI:10.1056/NEJMoa2001316.
7. Li R, Pei S, Chen B, Song Y, Zhang T, Yang W, et al. Substantial undocumented infection facilitates the rapid dissemination of novel coronavirus (SARS-CoV-2). Science. 2020;368(6490):489-93. DOI:10.1126/science.abb3221.
8. Thompson MG, Burgess JL, Naleway AL, Tyner H, Yoon SK, Meece J, et al. Prevention and Attenuation of Covid-19 with the BNT162b2 and mRNA-1273 Vaccines. New England Journal of Medicine. 2021;385(4):320-9. DOI:10.1056/NEJMoa2107058.
9. Volz E, Mishra S, Chand M, Barrett JC, Johnson R, Geidelberg L, et al. Assessing transmissibility of SARS-CoV-2 lineage B.1.1.7 in England. Nature. 2021;593(7858):266-9. DOI:10.1038/s41586-021-03470-x.
10. Zhao S, Musa SS, Lin Q, Ran J, Yang G, Wang W, et al. Estimating the Unreported Number of Novel Coronavirus (2019-nCoV) Cases in China in the First Half of January 2020: A Data-Driven Modelling Analysis of the Early Outbreak. Journal of Clinical Medicine. 2020;9(2). DOI:10.3390/jcm9020388.
11. Fine P, Mulholland K, Scott J, Edmunds W. Community protection. I: Plotkin SA OW, Offit PA redaktör. Vaccines. 7 uppl. Philadelphia, PA: Elsevier Inc.; 2018. s. 1512-31.
12. Folkhälsomyndigheten. Rekommendationer om influensavaccination till riskgrupper. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2022. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/r/Rekommendationer-om-influensavaccination-till-riskgrupper/.
13. Socialstyrelsen. Rekommendationer för profylax till vuxna mot difteri och stelkramp. Stockholm: Socialstyrelsen, 2009. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/r/rekommendationer-for-profylax-till-vuxna-mot-difteri-och-stelkramp/.
14. Folkhälsomyndigheten. Tidigare vaccinationsprogram [Internet]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/vaccinationer/vaccinationsprogram/tidigare-vaccinationsprogram/.
15. Folkhälsomyndigheten. Vaccinationsprogram för barn - En kunskapsöversikt för hälsovårdspersonal. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2018.
16. Folkhälsomyndigheten. Vaccination av barn och ungdomar – vägledning för vaccination enligt föreskrifter och rekommendationer Solna: Folkhälsomyndigheten, 2020. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/v/vaccination-av-barn-och-ungdomar--/.
17. Control of Communicable Diseases Manual. 19 uppl. Heymann D, redaktör. Washington: American Public Health Association; 2008.
18. Folkhälsomyndigheten. Rekommendationer om vaccination mot hepatit B. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2019. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/r/rekommendationer-om-vaccination-mot-hepatit-b-/.
19. Kuster SP, Shah PS, Coleman BL, Lam PP, Tong A, Wormsbecker A, et al. Incidence of influenza in healthy adults and healthcare workers: a systematic review and meta-analysis. PloS one. 2011;6(10):e26239. DOI:10.1371/journal.pone.0026239.
20. Wilde JA, McMillan JA, Serwint J, Butta J, O'Riordan MA, Steinhoff MC. Effectiveness of influenza vaccine in health care professionals: a randomized trial. Jama. 1999;281(10):908-13. DOI:10.1001/jama.281.10.908.
21. Ahmed F, Lindley MC, Allred N, Weinbaum CM, Grohskopf L. Effect of influenza vaccination of healthcare personnel on morbidity and mortality among patients: systematic review and grading of evidence. Clinical infectious diseases : an official publication of the Infectious Diseases Society of America. 2014;58(1):50-7. DOI:10.1093/cid/cit580.
22. Thomas RE, Jefferson T, Lasserson TJ. Influenza vaccination for healthcare workers who care for people aged 60 or older living in long-term care institutions. The Cochrane database of systematic reviews. 2016(6):Cd005187. DOI:10.1002/14651858.CD005187.pub5.
23. Socialstyrelsen. Mässling och röda hund – ett kunskapsunderlag till nationell handlingsplan Stockholm: Socialstyrelsen, 2014. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/m/massling-och-roda-hund-ett-kunskapsunderlag-till-nationell-handlingsplan/.
24. CDC. Immunization of health-care personnel. Recommendations of the Advisory Committee on Immunization Practices (ACIP). MMWR. 2011;60(RR-7):1-45.
25. Cherry JD, Zahn M. Clinical Characteristics of Measles in Previously Vaccinated and Unvaccinated Patients in California. Clinical infectious diseases : an official publication of the Infectious Diseases Society of America. 2018;67(9):1315-9. DOI:10.1093/cid/ciy286.
26. Sundell N, Dotevall L, Sansone M, Andersson M, Lindh M, Wahlberg T, et al. Measles outbreak in Gothenburg urban area, Sweden, 2017 to 2018: low viral load in breakthrough infections. Eurosurveillance. 2019;24(17):1900114. DOI:doi:https://doi.org/10.2807/1560-7917.ES.2019.24.17.1900114.
27. Rubella vaccines: WHO position paper. Wkly Epidemiol Rec. 2020;95(27):306-24.
28. Kakoulidou M, Forsgren M, Lewensohn-Fuchs I, Johansen K. Serum levels of rubella-specific antibodies in Swedish women following three decades of vaccination programmes. Vaccine. 2010;28(4):1002-7. DOI:10.1016/j.vaccine.2009.10.130.
29. Folkhälsomyndigheten. Faktorer associerade med dödlighet bland Covid-19-fall i Sverige – delrapport 2021. Hämtad från: http://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/f/faktorer-associerade-med-dodlighet-bland-covid-19-fall-i-sverige--delrapport.
30. Risk factors and risk groups: European Centre for Disease Prevention and Control; 2021 [citerad 22 september 2021]. Hämtad från: https://www.ecdc.europa.eu/en/covid-19/latest-evidence/risk-factors-risk-groups.
31. Covid-19: Kunskapscentrum för infektioner under graviditet (Infpreg); 2021 [citerad 22 september 2021]. Hämtad från: https://www.medscinet.se/infpreg/healthcareinfoMore.aspx?topic=46#4.
32. Pertussis vaccines: WHO position paper - September 2015. Wkly Epidemiol Rec. 2015;90(35):433-58.
33. Greer AL, Fisman DN. Keeping vulnerable children safe from pertussis: preventing nosocomial pertussis transmission in the neonatal intensive care unit. Infection control and hospital epidemiology. 2009;30(11):1084-9. DOI:10.1086/644755.
34. Folkhälsomyndigheten. Att förebygga kikhosta hos spädbarn. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2015. Artikelnummer: 15033. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/a/att-forebygga-kikhosta-hos-spadbarn/.
35. Folkhälsomyndigheten. Rekommendationer om pneumokockvaccination till riskgrupper. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2022. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/r/rekommendationer-om-pneumokockvaccination-/.
36. Folkhälsomyndigheten. Rekommendationer för preventiva insatser mot tuberkulos – hälsokontroll, smittspårning, behandling av latent infektion och vaccination. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2020. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/r/rekommendationer-for-preventiva-insatser-mot-tuberkulos-halsokontroll-smittsparning-och-vaccination/.