Lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (LTLP) syftar till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och liknande produkter.

Syftet är även att motverka illegal handel med tobaksvaror. För att motverka den illegala handeln finns en tillståndsplikt för att sälja tobaksvaror.

Detaljhandel och partihandel med tobaksvaror får bedrivas endast av den som har tillstånd.

Vägledningen vänder sig till kommunala handläggare som utreder ansökningar om tillstånd att sälja tobaksvaror. Utredningarna kan avse tillstånd till både detaljhandlare och partihandlare.

Vägledningens syfte är att skapa en enhetlig handläggning, oavsett var i landet ansökan lämnas in. Detta sker genom definition av vissa begrepp och allmän vägledning kring vilka uppgifter som handläggaren kan granska i en ansökan.

Tillståndsplikten regleras i 5 kapitlet i LTLP.

Endast den som har tillstånd får bedriva detaljhandel eller partihandel med tobaksvaror (5 kap. 1 § 1 st. LTLP).

Med detaljhandel menas försäljning till konsumenter (1 kap. 3 § 4 p. ). Med partihandel menas annan försäljning än detaljhandel (1 kap. 3 § 5 p.), till exempel försäljning till detaljhandeln eller andra partihandlare.

Tillstånd krävs inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige (5 kap. 1 § 2 st. LTLP).

Ett tillstånd kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället (5 kap. 1 § 3 st. LTLP).

Med försäljningsställe menas en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel (1 kap. 3 § 6 p. LTLP).

Ett tillstånd att sälja tobaksvaror får endast meddelas den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten, samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med de krav som ställs upp i lagen (5 kap. 2 § LTLP).

Ansökan om tillstånd ska vara skriftlig (5 kap. 3 § 1 st.).

Tillstånd för detaljhandel meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget (5 kap. 3 § 2 st.). Tillstånd för partihandel meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte. Om företaget saknar säte i Sverige, meddelas tillståndet av den kommun där företaget har ett fast driftställe (5 kap. 3 § 3 st. LTLP).

Om ansökan avser detaljhandel, får kommunen inhämta yttrande från Polismyndigheten. Om ansökan avser partihandel, ska kommunen inhämta yttrande från både Polismyndigheten och Tullverket (5 kap. 4 § 1 st. LTLP).

Prövningen av en ansökan om tillstånd att sälja tobaksvaror liknar den prövning som görs för att få serveringstillstånd enligt alkohollagen (2010:1622) AL. Av förarbetena till LTLP framgår det att 5 kap. 2 § LTLP som reglerar prövningen av de personliga och ekonomiska förhållandena är utformad med 8 kap. 12 § första stycket AL som förebild (prop. 2017/18:156 s. 191). Tolkningshjälp till bedömningarna vid prövningen av en ansökan om tillstånd för tobaksförsäljning kan därför hämtas i exempelvis förarbetena till 8 kap. 12 § AL och med stöd av rättspraxis där 8 kap. 12 § AL har tillämpats.

Kommunen får bevilja ett tillstånd endast till den som utifrån personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt anses vara lämplig att utöva verksamheten i enlighet med lagen (5 kap. 2 § LTLP).

Vid en prövning ska kommunen göra en helhetsbedömning av de uppgifter som finns tillgängliga i utredningen.

När en juridisk person ansöker om tillstånd bör lämplighetsprövningen avse såväl den juridiska personen som den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen (prop. 2017/18:156 sid. 63). Kommunen bör därför i samband med att utredningen inleds bedöma vem som utöver sökanden ska prövas, det vill säga vilka som har betydande inflytande i verksamheten.

Om en person som har betydande inflytande i sökandebolaget även har betydande inflytande i ett annat bolag, kan det finnas skäl att ta hänsyn till hur personen har skött verksamheten i det bolaget.

Kommunen ska fatta beslut i ett ärende om försäljningstillstånd inom fyra månader från det att en fullständig ansökan har kommit in till kommunen (4 kap. 1 § förordning [2019:223] om tobak och liknande produkter, FTLP).

När en ansökan är komplett ska kommunen skicka ett mottagningsbevis till den som har ansökt om tillstånd (4 kap. 2 § FTLP).

Kommunen får besluta att förlänga handläggningstiden med högst fyra månader, om det är nödvändigt på grund av utredningen. Kommunen ska meddela sökanden om förlängningen innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut (4 kap. 1 § FTLP).

Kommunens beslut om att förlänga tidsfristen får inte överklagas.

I ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning gäller sekretess hos kommunen för uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgifterna röjs.

Enligt 30 kap. 20 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller sekretessen inte beslut i ärenden om tillstånd. Denna paragraf innebär att tillståndsbesluten är offentliga hos kommunen.

Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

När försäljning till konsumenter sker via internet krävs tillstånd för detaljhandel, även om försäljningen inte sker via ett försäljningsställe, det vill säga inte är knutet till en fysisk plats.

Folkhälsomyndigheten bedömer att om ett företag ska bedriva försäljning via både ett försäljningsställe och internet bör det räcka med ett försäljningstillstånd. Detta under förutsättning att försäljningen via internet har fysisk anknytning till ett försäljningsställe med tillstånd. Fysisk anknytning kan bland annat innebära att en tobaksvara som beställs via internet skickas till köparen från försäljningsstället som har fått tillstånd, eller att köparen hämtar beställningen där.

Ett tillstånd får beviljas endast den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten.

När det gäller en juridisk person, bör lämplighetskraven även riktas mot den eller de som anses vara en person med betydande inflytande (PBI).

Det finns två former av aktiebolag: publika och privata (dit fåmansägda bolag räknas). Antalet styrelseledamöter och ägarbilden skiljer sig åt mellan dessa former av aktiebolag. Det kan därför skilja mellan vilket inflytande personen har i respektive bolagsform beroende på vilken funktion denna har i verksamheten.

I förarbetena till LTLP (prop. 2017/18:156 sid. 191) har lagstiftaren redogjort för några exempel på vilka som kan anses vara PBI. Exempel på PBI i en juridisk person är verkställande direktör, styrelseledamot, bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktieinnehav. Även andra ekonomiska intressenter bakom en rörelse kan komma att innefattas i prövningen som PBI.

För att en person ska anses vara PBI ska den ha just ett betydande inflytande i rörelsen. Den fysiska personen ska ha det bestämmande inflytandet i verksamheten (se prop. 1994/95:89 s. 102 f.). Det innebär att personen till exempel:

• är med och fattar strategiska beslut
• enskilt kan fatta betydande beslut för verksamheten.

Enligt rättspraxis ingår styrelsesuppleanter inte i kretsen av personer som regelmässigt bör lämplighetsprövas. Suppleanter bör dock prövas om de har en generalfullmakt att företräda bolaget, ett betydande ägarinflytande eller i övrigt en sådan ställning att det är fråga om ett bestämmande inflytande. (Se bland annat Regeringsrättens avgörande, RÅ 1996 ref. 90). Kammarrätterna har också resonerat kring styrelsesuppleanters inflytande vid prövning av tillstånd enligt LTLP. I Kammarrätten i Stockholms dom den 13 maj 2020, mål nr. 3230-20 resonerar rätten kring suppleantens inflytande. Suppleanten hade rätt att teckna firman och var delägare i bolaget och bedömdes därför ha betydande inflytande i sökandebolaget. Även inom alkohollagen har kammarrätten resonerat kring suppleanters inflytande. Kammarrätten i Stockholms bedömde att en suppleant i sökandebolagets styrelse var en person med betydande inflytande. Suppleanten var då även vd och majoritetsägare i det aktiebolag som ägde majoriteten i sökandebolaget (Kammarrätten i Stockholm den 24 juni 2010 i mål nr 55-10).

Ibland kan sökanden vara ett internationellt bolag, eller ett nationellt bolag med många olika verksamheter i en koncern. När ett aktiebolag ingår i en nationell eller internationell koncern, bör kommunen göra en rimlighetsbedömning av vem som ska prövas som PBI. Vid rimlighetsbedömningen bör kommunen bedöma på vilken nivå i bolagsorganisationen som en person exempelvis kan fatta strategiska beslut eller andra betydande beslut för den aktuella verksamheten. Finns det inga indikationer på till exempel oegentligheter inom koncernen eller det internationella bolaget avseende tobaksförsäljning, bör PBI-prövningen kunna ligga på i vart fall den nationella bolagsnivån.

Det är viktigt att vara uppmärksam på ansökningar där sökanden kan företräda någon som vill undandra sig prövning, det vill säga när det är fråga om ett så kallat bulvanförhållande. Exempel på situationer som bör utredas närmare är när en sökande inkommer med en ansökan efter att kommunen bedömt en närstående (släkting, före detta kompanjon eller liknande) som olämplig, eller när den sökande återkommande ändrar den personkrets som redovisats i ansökan. Vidare bör handläggaren uppmärksamma när en person som i ansökan inte är redovisad som PBI i rörelsen ändå har undertecknat viktiga handlingar, eller om personen är den som upprätthåller kontakten med kommunen kring tillståndsfrågan. (Se bland annat Högsta Förvaltningsdomstolens avgörande i HFD 2011 ref. 43.).

Detta kapitel beskriver hur vägledningen är uppbyggd.

I avsnitt 4.1 beskrivs hur kommunen kan bedöma om ansökan är inlämnad till rätt kommun.

I avsnitt 4.2 beskrivs om en ansökan innehåller fullständiga uppgifter om den sökande.

I avsnitt 4.3 beskrivs hur kommunen kan bedöma den personliga lämpligheten.

I avsnitt 4.4 redogörs för hur kommunen kan bedöma den sökandes ekonomiska skötsamhet.

I avsnitt 4.5 beskrivs hur kommunen kan bedöma finansiering av verksamheten.

I avsnitt 4.6 beskrivs hur kommunen kan bedöma egenkontrollprogrammet.

I det avslutande avsnittet 4.7 framgår att kommunen ska skicka tillståndsbeslut till bland annat Folkhälsomyndigheten.

Bild 1. Flödesschema över tillståndsprövningens olika delar.

En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig (5 kap. 3 § LTLP).

Kommunen har ansvar för att ett ärende blir tillräckligt utrett (se prop. 2017/18:156 s. 64 och s. 68).

Det är den som ansöker om tillstånd som ska:

• visa att han eller hon är lämplig att utöva verksamheten
• visa att förutsättningarna att beviljas tillstånd är uppfyllda
• lämna in de uppgifter och handlingar som behövs för att kommunen ska kunna utreda ärendet.

Om det behövs ska kommunen be sökanden om att förtydliga eller komplettera ansökan. (Se 23 § förvaltningslagen [2017:900], FL, och prop. 2016/17:180 s. 148 ff.).

Det ska inte vara någon skillnad på om ansökan avser tillstånd för viss tid eller tills vidare (se prop. 2017/18:156 s. 190). Samma krav ska ställas på den sökande när det gäller personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Frågan om tillstånd ska medges eller inte ska avgöras utifrån en helhetsbedömning av den granskning som kommunen gör av den personliga lämpligheten, ekonomiska skötsamheten och egenkontrollprogrammet. Kommunen ska även vid behov granska finansieringen av verksamheten.

Prövningen av ansökan om tillstånd att sälja tobaksvaror liknar den prövning som görs för att få serveringstillstånd enligt alkohollagen. Av förarbetena till LTLP framgår att 5 kap. 2 § LTLP som reglerar lämpligheten är utformad med 8 kap. 12 § första stycket alkohollagen (2010:1622) som förebild (prop. 2017/18:156 s. 191).

Ett tillstånd för detaljhandel ska meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget.

Om företaget saknar försäljningsställe, till exempel vid internetförsäljning, meddelas tillståndet av den kommun där företaget som vill bedriva sådan handel har sitt säte. Om företaget saknar försäljningsställe och säte inom landet, meddelas tillståndet av den kommun där företaget har ett fast driftställe. Med fast driftställe menas en stadigvarande plats för affärsverksamhet, varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs. Definitionen är hämtad från inkomstskattelagen (se prop. 2017/18:156 s. 58).

Kommunen ska meddela ett tillstånd per försäljningsställe när det gäller detaljhandel.

Om en detaljhandlare avser att även bedriva partihandel ska denna även ansöka om ett sådant tillstånd.

Ett tillstånd för partihandel meddelas av den kommun där företaget har sitt säte. Om företaget saknar säte inom landet meddelas tillståndet av den kommun där företaget har ett fast driftställe. Med fast driftställe menas en stadigvarande plats för affärsverksamhet, varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs. Definitionen är hämtad från inkomstskattelagen (se prop. 2017/18:156 s. 58).

Ett tillstånd för partihandel gäller för hela landet. Det innebär att det inte är knutet till en särskild plats. En partihandlare har inget försäljningsställe.

Om en partihandlare även avser att bedriva detaljhandel, ska denna ansöka om tillstånd för detaljhandelsförsäljning (se prop. 2017/18:156 s. 61).

Ansökan ska innehålla fullständiga uppgifter om sökandens namn och adress, namn på försäljningsstället, adress till försäljningsstället, telefonnummer, e-post och organisations- eller personnummer. Detta för att kommunen ska kunna utreda ansökan och få de uppgifter som är nödvändiga för framtida tillsyn.

Om sökanden är en enskild näringsidkare, alltså en fysisk person, är denna behörig att underteckna ansökan.

Om sökanden är en juridisk person, till exempel ett aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag eller en ekonomisk förening, bör kommunen kontrollera att den person som undertecknat ansökan är behörig att företräda den juridiska personen.

Uppgifter om behöriga företrädare kan inhämtas från Bolagsverket.

Lämpligheten bör prövas i vid mening. Bedöm samtliga inkomna handlingar. Om kommunen exempelvis har begärt in utdrag från belastningsregistret och yttrande från Polismyndigheten, ska bedömningen grunda sig på dessa underlag. När en juridisk person ansöker om försäljningstillstånd bör lämpligheten prövas hos såväl den juridiska personen som den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen.

När en partihandlare ansöker om tillstånd ska både Polismyndigheten och Tullverket yttra sig om lämpligheten (5 kap. 4 § LTLP).

Om den sökande finns med i belastningsregistret, bör kommunen bedöma om brottet påverkar lämpligheten. Varje enskilt fall måste bedömas utifrån brottets art, svårighetsgrad och relevans för sökandens lämplighet att bedriva tobaksförsäljning.

I förarbetena nämns några typer av brottslighet som är särskilt försvårande:

• brott som har anknytning till rörelsen
• ekonomisk brottslighet
• tobaksrelaterad brottslighet.

Även annan brottslighet kan ha betydelse vid prövningen.

Innan försäljningstillstånd kan beviljas för någon som är brottsligt belastad, måste sökanden visa att han eller hon under en viss tid har levt laglydigt. Det går inte att generellt ange hur lång karenstiden ska vara. Karenstiden bör bedömas utifrån förhållanden i det enskilda fallet och kan variera med hänsyn till bland annat brottets art (prop. 2017/18:156 s. 63). Kammarrätten i Stockholm resonerar till exempel om karenstiden vid brott och betydelsen av brottets svårighetsgrad och koppling till rörelsen (se Kammarrätten i Stockholms dom den 24 april 2014 i mål nr 7551-13). I ett annat mål där Kammarrätten i Stockholm resonerar kring karenstid konstaterar de att det måste förflyta en inte alltför kort tid efter brottet innan tillstånd kan beviljas. I domen fann kammarrätten att det inte fanns skäl att avslå ansökan om tobakstillstånd då drygt två år och fem månader förflutit sedan brottstillfället och det inte gjorts gällande att sökanden misskött sig i övrigt. Brottet som sökanden dömts för var försök till våldtäkt. (Se Kammarrätten i Stockholms dom den 16 oktober 2020, mål nr 1707-20).

Kammarrätten i Jönköping har resonerat kring relaterad brottslighet i ett mål där de bedömde att de brott som PBI hade dömts för medförde att det vid tidpunkten inte var lämpligt att bolaget hade försäljningstillstånd för tobaksvaror. Brotten som PBI hade dömts för var otillbörlig hantering av produkter där införseln, innehavet eller försäljningen reglerats i lag. Samma typ av brottslighet gäller handel med tobak. (Kammarrätten i Jönköpings dom den 18 maj 2020, mål nr 1119-20).

Kommunen kan vid prövningen av tillstånd för detaljhandel inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. Om kommunen har anledning att misstänka att sökande eller PBI varit inblandad i brottslig verksamhet eller om det finns information som inhämtats i kommunens tillsyn kan det innebära att kommunen behöver mer information för att kunna avgöra ärendet. Exempelvis genom att inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. (Prop. 2017/18:156 s. 67).

Kommunen ska vid prövningen av tillstånd för partihandel inhämta yttranden från Polismyndigheten och Tullverket.

Polismyndigheten och Tullverket får i varje enskilt fall bedöma vilka uppgifter de lämnar ut. Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning (5 kap. 4 § LTLP).

Kommunen ska enligt 25 § FL underrätta sökanden om de yttranden som kommunen har fått in och som är av betydelse för beslutet.

När den personliga lämpligheten prövas bör kommunen även beakta eventuella tidigare uppmärksammade brister som föranlett beslut om sanktion enligt tobakslagstiftningen.

Om en ansökan exempelvis gäller en befintlig verksamhet som tidigare anmält tobaksförsäljning, bör kommunen beakta om verksamheten tidigare inte följt då gällande regelverk. Kommunen bör ta hänsyn till hur allvarliga överträdelserna har varit, om dessa skett i närtid och varit återkommande samt om verksamheten har rättat till bristerna. Brister och överträdelser som framkommit på ett bolags försäljningsställe för tobaksvaror kan även vägas in när kommunen prövar tillstånd för ett annat försäljningsställe med samma ägare (Högsta Förvaltningsdomstolens avgörande i HFD 2011 ref. 44.)

När kommunen bedömer den ekonomiska skötsamheten är det först och främst hur den sökande samt eventuella PBI skött sina åtaganden mot det allmänna som är av betydelse.

En samlad bedömning bör göras av den sökande och de personer som kommunen anser vara PBI samt de företag som kan anses vara relevanta för utredningen. Här bör kommunen bedöma vilka företag som ska kontrolleras. Ingår den sökande till exempel i en stor koncern bör kommunen bedöma vilka bolag som ska prövas. En bedömning bör göras i varje enskilt ärende av vilka bolag som är aktuellt att kontrollera i en koncern.

När en juridisk person ansöker om tillstånd bör lämplighetsprövningen avse såväl den juridiska personen som den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen (prop. 2017/18:156 sid. 63). Kommunen bör därför i samband med att utredningen inleds bedöma vem som utöver sökanden ska prövas, det vill säga vilka som har betydande inflytande i verksamheten.

Om en person som har betydande inflytande i sökandebolaget även har betydande inflytande i ett annat bolag, kan det finnas skäl att ta hänsyn till hur personen har skött verksamheten i det bolaget.

Bolagsverket och flera av kreditupplysningsföretagen har information om både nuvarande och historiska engagemang.

Bedöm brister i:

• ekonomi som rör näringsverksamhet
• betalning av skatter och avgifter till det allmänna.

När kommunen bedömer ekonomin kan det vara relevant att hämta in uppgifter från skattekontot. Av dessa uppgifter framgår bland annat antalet betalningsuppmaningar och betalningskrav. Kommunen bör då ta hänsyn till hur lång tid som förflutit mellan eventuella betalningsuppmaningar samt om kraven varit på betydande belopp. Kommunen bör göra en liknande bedömning av skattekontoskulder som skickats vidare till Kronofogden.

En brist i skattekontot bör dock inte per automatik vara en anledning till att inte bevilja ett tillstånd.

Påförda kontrollavgifter för kassaregister och personalliggare av Skatteverket kan vara en försvårande omständighet som kommunen bör beakta vid en helhetsbedömning.

Skatteverket har tjänsten ”Hämta företagsinformation” på sin webbplats. Tjänsten kräver ingen inloggning. Med hjälp av tjänsten kan kommunen se om ett företag

• är godkänt för F-skatt
• är registrerat för moms
• är registrerat som arbetsgivare
• har uppgift om beslutade arbetsgivaravgifter de tre senaste månaderna.

Kommunen ska göra en bedömning i varje enskilt ärende. Har den sökande skulder hos Kronofogden bör kommunen bedöma betydelsen av dessa skulder. Den sökande eller PBI kan ha en avbetalningsplan som följs, detta bör kunna beaktas vid bedömning av lämpligheten.

Från Kronofogden kan kommunen få bland annat följande information:

• handräckning
• information från indrivnings- och utsökningsbasen
• skuldsanering
• betalningsföreläggande.

Övriga uppgifter som kan vara relevant att granska vid prövning av den sökandes ekonomiska skötsamhet är

• bokföring och eventuell årsredovisning
• sökandens och PBI:s övriga bolagsengagemang
• sökandens och PBI:s historiska bolagsengagemang.

När det gäller aktiebolag finns dessa uppgifter hos Bolagsverket samt hos flera olika kreditupplysningsföretag. För övriga bolagsformer samt enskild näringsverksamhet måste kommunen begära in uppgifterna från sökanden.

En del av lagstiftarens intention med den nya lagen är bland annat att motverka illegal handel med tobak. Syftet med att begära in en finansieringsplan kan bland annat vara att se till att verksamheten inte finansieras med kapital som någon fått via kriminell verksamhet. I ansökningsärenden som rör ett nytt företag eller en ny företagare kan det vara befogat att begära in en finansieringsplan (se prop. 2017/18:156 s. 63).

En finansieringsplan bör innehålla följande:

• Köpeskilling
• Hyran för lokalen
• Anskaffningskostnaden för andelar i bolag
• Lån från bank
• Lån från privatperson
• Övrig finansiering
• Egen insats

Vid utredning av finansieringsplanen kan kommunen begära in bankkonton och andra underlag som styrker den sökandes finansiering.

Kommunen bör bedöma om egenkontrollprogrammet är lämpligt för den verksamhet som ansökan avser.

Reglerna finns i 5 kap. 6–7 § LTLP.

Den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror eller gränsöverskridande distansförsäljning ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett egenkontrollprogram som är lämpligt för verksamheten.

Sökanden ska bifoga ett egenkontrollprogram till ansökan om tillstånd (5 kap. 7 § LTLP). Om sökanden trots påminnelse inte skickar in egenkontrollprogrammet eller om det inte bedöms vara lämpligt, kan kommunen avslå ansökan (prop. 2017/18:156 s. 65).

Frågan om tillstånd ska medges eller inte bör avgöras utifrån en helhetsbedömning av

• den personliga lämpligheten och den ekonomiska skötsamheten
• finansieringen av verksamheten där det är befogat
• egenkontrollprogrammet.

Kommunen ska skicka en kopia på tillståndsbeslutet till den berörda länsstyrelsen, Polismyndigheten samt Folkhälsomyndigheten (7 kap. 20 § LTLP).

Sekretess gäller inte beslut i ärenden om tillstånd enligt 30 kap. 20 § OSL. Denna paragraf innebär att tillståndsbesluten är offentliga hos kommunen.