Vägledning för kommunala riktlinjer för alkoholservering är tänkt som stöd för att skapa förutsebarhet och likabehandling vid bedömningar av ärenden inom alkoholområdet som hanteras av landets kommuner. Genom riktlinjerna kan kommunerna både förmedla vad som gäller enligt alkohollagen och anslutande föreskrifter, och tydliggöra vilka hänsyn till lokala förhållanden de tar när de prövar serverings- eller provsmakningstillstånd.

I denna publikation beskriver Folkhälsomyndigheten hur kommunala riktlinjer enligt alkohollagen kan tas fram. Det ges exempel på områden som kan ingå i riktlinjerna. Inom varje område beskrivs den aktuella bestämmelsen i alkohollagen, i alkoholförordningen och/eller relevant föreskrift och därefter ges exempel på vilka riktlinjer kommunerna kan ta fram kopplat till just den bestämmelsen.

Vägledningen vänder sig i första hand till handläggare och beslutsfattare med ansvar för serveringsfrågor inom kommuner. Men den kan även vara ett stöd för handläggare inom länsstyrelsen i deras uppdrag gentemot kommunerna.

Vägledningen är en uppdatering av en tidigare version som publicerades av Statens folkhälsoinstitut 2012. Vägledningens titel var då Modell för kommunala riktlinjer för alkoholservering.

Den 1 juli 2019 infördes termen alkoholdrycksliknande preparat, vilket innebar en ändring i alkohollagen (2010:1622) SFS 2019:345. De paragrafer i alkohollagen som påverkas av ändringen är reviderade i den här versionen av vägledningen. I en kommande version kommer det att finnas mer utförlig vägledning kring bedömning av ärenden som rör preparaten.

I referensgruppen har det funnits deltagare från länsstyrelserna i Örebro, Uppsala, Jämtlands och Skåne län.

Utredaren Karin Strömberg samt enhetschefen Marie Risbeck har ansvarat för uppdateringen.

Folkhälsomyndigheten

Anna Bessö

Avdelningschef, avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor

Den här vägledningen är ett stöd för dig som tar fram eller reviderar riktlinjer för serveringstillstånd och provsmakning i din kommun. Den kan också vara användbar om du arbetar med tillsyn av alkohollagens tillämpning på regional nivå.

Riktlinjerna kan beskriva hur kommunen hanterar en ansökan eller anmälan och hur tillsynsarbetet bedrivs. Men det räcker inte att enbart hänvisa till kommunens riktlinjer för att avslå en ansökan om serverings- eller provsmakningstillstånd. Det måste finnas konkreta omständigheter som talar emot beviljandet, i exempelvis Polismyndighetens och miljöförvaltningens remissyttranden.

Den inriktning i kommunens arbete med alkoholtillsyn som finns i riktlinjerna kan fungera som ett stöd i upprättandet av tillsynsplanen. (1) Tillsynsplanen ska mer konkret beskriva kommunens planerade tillsynsarbete, till exempel vilka serveringsställen som är planerade att få besök. Kommunerna bör uppdatera sina tillsynsplaner varje år.

Kommunen ska tillhandahålla både information om vad som gäller enligt alkohollagen och anslutande föreskrifter, och riktlinjer för tillämpningen av föreskrifterna i kommunen. Det säger 8 kap. 9 § alkohollagen (2010:1622). Med föreskrifterna menas lagstiftningen inom alkoholområdet i sin helhet.

De kommunala riktlinjerna är ett dokument där alkoholpolitikens mål kan förtydligas och spridas. (2) Riktlinjerna bör redogöra för:

• Vad som gäller enligt alkohollagen (2010:1622), alkoholförordningen (2010:1636) och anslutande föreskrifter.
• Hur kommunen tar hänsyn till olika förhållanden som kan finnas på lokal nivå när de prövar ansökningar om serveringstillstånd och utövar tillsyn.

Riktlinjerna bör spegla de lokala förutsättningarna som finns i kommunen när ansökningar om serveringstillstånd ska prövas, utifrån det utrymme som lagstiftningen ger. Det gäller exempelvis hur ofta tillsynsbesök planeras, hur informationsinsatser kommer att se ut och hur utbildningar ska genomföras. Riktlinjerna bör därför revideras regelbundet.

Syftet med de kommunala riktlinjerna för alkoholservering är att:

• Göra det lättare att förutse om en planerad etablering kan beviljas tillstånd.
• Kommunen ska behandla ansökningar om serveringstillstånd på ett likvärdigt sätt.
• Bidra till en rättssäker, snabb och effektiv tillståndsprövning.
• Bidra till en likvärdig, effektiv och samordnad tillsyn.

I riktlinjerna kan kommunerna informera allmänheten om hur de tillämpar alkohollagen. Riktlinjerna ska utgå från alkohollagens regler och rättspraxis, som i vissa fall ger kommunerna ett visst utrymme att utveckla sin egen alkoholpolitik. Kommunernas riktlinjer får dock inte avvika från alkohollagen. Riktlinjerna får inte heller vara formulerade på sådant sätt att de kan tolkas som regler i lagens mening, det vill säga normgivande. Kommunerna har inte bemyndigande, alltså befogenhet, till normgivning enligt vare sig alkoholförordningen (2010:1636) eller regeringsformen (1974:152).

Alkohollagen är en skyddslagstiftning för att begränsa de skador som alkohol kan orsaka. En utgångspunkt i den svenska alkoholpolitiken är att skyddet för människors hälsa bör gå före företagsekonomiska och näringspolitiska intressen.

Serveringsbestämmelserna i 3 kap. 5 § alkohollagen (2010:1622), bygger på det allmänna kravet att försäljning av alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat ska skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras. Vidare framgår av 8 kap. 20 § alkohollagen (2010:1622) att ansvarig personal ska se till att måttfullhet iakttas och att störningar på grund av oordning eller onykterhet undviks vid servering av alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat.

Vägledningen anger inom vilka områden kommunerna kan ta hänsyn till de lokala förutsättningarna och därmed vara friare i sin bedömning. De förslag till riktlinjer som finns här är inte de enda möjliga, utan är exempel på vad en kommun kan ta med i sina egna riktlinjer.

Vägledningen ska ses som ett juridiskt stöd men den är inte rättsligt bindande. Du kan alltså inte hänvisa till vägledningen när du fattar beslut i ärenden som rör serveringstillstånd.

Denna vägledning utgår från alkohollagen, alkoholförordningen och anslutande föreskrifter. Det finns också andra lagar och lokala hänsyn som kommunen behöver tillämpa när de upprättar sina riktlinjer kring alkoholservering. Dessa lagar och lokala hänsyn ingår inte i vägledningen. Det kan handla om exempelvis förvaltningslagen och kommunallagen.

I riktlinjerna kan kommunerna skriva om särskilda informationsinsatser som de gör och som kan göra det lättare att förstå hur lagen och föreskrifterna ska tillämpas. Men kommunernas riktlinjer kan även i sig själva vara en informationskälla.

Exempel på insatser och punkter som kan tas med i riktlinjerna och som kan ses som information eller bidra till att sprida information om regelverket:

• Utbildning i till exempel metoden ansvarsfull alkoholservering (3).
• Vikten av en alkohol- och drogpolicy på serveringsstället.
• Information om dekaler med åldersgränser för att kunna påminna om ålderskontroll.
• Regelbundna informationsmöten med tillståndshavare.
• Kortfattad information om alkohollagen.
• Information om kunskapsprovet och rutiner kring provet.

Kommunerna kan specificera olika handläggningstider för olika typer av tillstånd. Alkoholförordningen anger den bortre tidsgränsen, men det är rimligt att kommunerna redovisar vilka mål de har när det gäller handläggningstider. Målen bör vara realistiska och överensstämma med den beräknade genomsnittliga tid som vanligtvis går åt för att handlägga en ansökan.

För att göra tillsynen förutsebar, bör kommunerna beskriva vad den som har serveringstillstånd kan räkna med i fråga om tillsyn från kommunen.

I riktlinjerna kan kommunen beskriva:

• Hur tillsynen går till.
• Hur ofta den sker och vid vilka tidpunkter.
• Hur ofta granskningar med stöd av remisser sker.
• Om och på vilket sätt kommunen samordnar tillsyn med andra aktörer, till exempel Polismyndigheten, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, miljöförvaltningen och räddningstjänsten.
• Vilka olika anledningar som finns till att utföra tillsyn.
• Hur långa handläggningstiderna är.
• Hur kommunen kommunicerar under ett pågående tillsynsärende.

Observera att riktlinjerna inte ersätter kommunernas tillsynsplaner (4). Tillsynsplanerna är mer detaljerade än riktlinjerna och beskriver kommunernas planerade tillsynsarbete under en viss period, till exempel ett år.

Av riktlinjerna kan det bland annat framgå:

• Var det finns mer information om avgifter som kommunen hanterar.
• Vad avgifterna baseras på alkoholomsättning, index, verksamhetens inriktning eller något annat.
• Om avgiften består av en fast eller rörlig del eller båda.
• Vad avgiften täcker.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har information om avgifterna för tillstånd och tillsyn och om självkostnads- och likställighetsprinciperna.

I följande avsnitt ges vägledning och förslag på bestämmelser när det gäller remissyttranden vid servering och störningar, lämplighet och serveringstider.

Kommunerna kan i sina riktlinjer ange vilka kriterier de tillämpar när de bedömer ansökningar om serveringstillstånd, för att det ska bli tydligt för dem som ansöker.

Riktlinjerna kan förtydliga hur kommunen generellt ser på remissinstansers yttranden, till exempel från Polismyndigheten, miljöförvaltningen, Skatteverket, Tullverket och Kronofogden. Exempelvis är det större risk för alkoholrelaterade störningar om lokalen ligger i ett bostadsområde eller vid en skola eller fritidsgård (5). Kommunerna måste dock alltid i varje enskilt fall bedöma samtliga omständigheter i ansökan (6).

I riktlinjerna kan det bland annat finnas information om:

• Vilka myndigheter som kommunen hämtar in yttranden från.
• Vilka uppgifter som kommunen efterfrågar hos dessa myndigheter.
• Vilken betydelse inkommande yttranden har vid kommunens prövning.

Några exempel på kriterier för bedömning som kan tas upp i riktlinjerna:

• Störningar för omgivningen.
• Antalet serveringsställen i ett område, eftersom det kan ha betydelse för risken för störningar.
• Restaurangens inriktning, till exempel renodlad restaurang för matservering eller restaurang med nöjesverksamhet.
• Socialt utsatta områden.
• Ungdomshänsyn, till exempel om en skola använder en restaurang som matsal.
• Serveringstillstånd i livsmedelsbutiker eller shoppingcentrum.

I riktlinjerna kan kommunerna ta upp omständigheter som kan påverka bedömningen både positivt och negativt. Samtidigt ska helhetsbedömningen av konkreta omständigheter i det enskilda fallet vara avgörande. Det räcker inte att enbart hänvisa till riktlinjerna som grund för bedömningen om lämplighetkraven är uppfyllda eller inte.

Remissyttranden från olika myndigheter kan vara en stor tillgång i kommunens bedömning av lämplighet. Det är ett krav att yttrande från polisen ska begäras in och finnas som en del av bedömningen av ärendet enligt 8 kap. 11 § alkohollagen (2010:1622). Även eventuella uppgifter som framgår av utdrag från belastnings- och misstankeregistret kan bli en del av bedömningen. Det kan även finnas uppgifter från andra instanser som kan påverka bedömningen av lämpligheten av personerna som har koppling till den verksamhet som ska bedrivas. (6)

I riktlinjerna kan kommunerna informera om vilka remissvar som kan inhämtas inför bedömningen av lämplighet.

Det kan till exempel vara:

• Yttrande från Skatteverket.
• Yttrande från Kronofogdemyndigheten.
• Uppgifter om betalningsanmärkningar.
• Yttrande från miljöförvaltningen.
• Yttrande från räddningstjänsten.

Om det är känt att en sökande tidigare har drivit eller haft betydande inflytande i en serveringsrörelse i den egna kommunen eller en annan kommun, kan även uppgifter i det tidigare ärendet vara av betydelse för bedömningen. Information om att kommunen beaktar uppgifter i tidigare ärenden kan tas upp i riktlinjerna.

Skyddet för människors hälsa och behovet av att upprätthålla ordning, nykterhet och säkerhet ska stå i förgrunden när kommunerna gör prövning av serveringstider. Kommunerna ska därför ta hänsyn till om serveringstiden kan föra med sig störningar i fråga om ordning och nykterhet, eller om den kan innebära särskild risk för människors hälsa (7).

I riktlinjerna kan följande ingå:

• Inkomna yttrandens betydelse för bedömningen. Polismyndigheten har en särskild tyngd, inte minst vid prövning av serveringstid utanför den så kallade normaltiden klockan 11.00-01.00.
• Vilka villkor som gäller för sena serveringstider.
• Vilka faktorer som påverkar kommunens ställningstagande, exempelvis om omgivningen blir störd. Exempelvis kan olika serveringstider vara lämpliga för olika miljöer eller olika typer av serveringstillstånd.
• Om kommunen tillämpar prövotid vid beslut om utökad serveringstid och vad detta i så fall innebär.

Riktlinjerna kan förtydliga att även om en konkurrerande restaurang har fått längre serveringstider, är det inte skäl till att bifalla en annan ansökan. Det beror på att hänsyn till skydd för liv och hälsa i det enskilda fallet alltid ska gå före affärsmässiga och konkurrensmässiga intressen (8).

Riktlinjerna kan innehålla information om att serveringen av alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat ska vara ansvarsfull och präglas av måttfullhet. Kommunerna kan också informera om vad de behöver för att kunna bedöma att det råder återhållsamhet vid servering, att skadeverkningar av alkohol förhindras och att ordning och nykterhet råder såväl på serveringsstället som i dess direkta närhet.

Riktlinjerna kan också förtydliga hur man undviker övrig oordning som inte är direkt orsakad av alkoholförtäring. Dessutom kan riktlinjerna innehålla information om att personalen har ett personligt ansvar för att nykterhet och ordning upprätthålls, samt hur arbetsgivaren kan se till att personalen har tillräckligt med kunskap.

Riktlinjerna kan även innehålla följande:

• Vilka förutsättningar som gäller för tillstånd för olika slags drycker, till exempel tillstånd för spritdryck.
• Vilket stöd kommunen ger till utbildning av personal som arbetar på serveringsställen.
• Information om möjligheten att ha en policy för serveringen som inkluderar övriga droger.
• Information om förutsättningarna för att använda ordningsvakter.

Kommunerna kan besluta om kortare serveringstider för en uteservering än för verksamhetens servering inomhus. Anledningen är att verksamheten inte får störa omgivningen, till exempel dem som bor i närheten av restaurangen. Uteserveringen ska vara utrymt senast 30 minuter efter uteserveringens serveringstid.

Av riktlinjerna kan framgå att handläggaren kan ha en dialog med den kommunala förvaltning som ansvarar för gatuverksamheter, exempelvis avfallshantering och väghållning. Även en dialog med räddningstjänsten kan behövas som grund för bedömningen. Anledningen är att de olika verksamheterna har olika intressen när det gäller hur uteserveringar ska avgränsas, exempelvis avseende framkomlighet. Kommunerna kan i sina riktlinjer betona att alkohollagen är en social skyddslagstiftning som finns för att skydda folkhälsan.

I riktlinjerna kan bland annat framgå:

• Vilka generella tider kommunen har för uteserveringar, men att varje ansökan prövas utifrån sina förutsättningar.
• Uteserveringens placering i anslutning till serveringsstället och utformning i övrigt, till exempel hur kravet på överblickbarhet tillgodoses.
• Antalet sittplatser som anses vara lämpligt i förhållande till uteserveringens storlek.
• Hur avgränsningen av uteserveringen ska göras.
• Överensstämmelse med regler som avser gatuverksamheter, exempelvis avfallshantering och väghållning.
• Information om behov av andra tillstånd, till exempel bygglov.

De förutsättningar som gäller för ett gemensamt serveringsutrymme bör framgå av riktlinjerna.

Kommunens riktlinjer kan bland annat ta upp:

• Avgränsning av det gemensamma utrymmet.
• Hur kommunens tillsyn av utrymmet kommer att gå till.
• Serveringstider.
• Förordnande av ordningsvakter.
• Hur stor del av serveringsutrymmet som bör vara avsett för bordsservering.

Av riktlinjerna kan vidare framgå att det är möjligt att ansöka om ett eget serveringstillstånd samtidigt med en gemensam ansökan, framför allt vid ansökan om tillfälliga tillstånd. Kommunerna kan även ha som riktlinje att behandla dessa ansökningar samtidigt.

Även beslut om att utöka ett gällande tillstånd kan innehålla villkor, till exempel förlängd serveringstid och utökning av serveringslokal eller annat serveringsutrymme. Villkoren får inte vara generella – behovet ska bedömas i varje enskilt fall.

Villkor kan vara en möjlighet att bevilja ett tillstånd när till exempel ett remissvar från andra instanser har påpekat olika hinder för serveringen. Om exempelvis Polismyndigheten i ett yttrande har påpekat att etablering av en servering skulle medföra störningar för omgivningen utan ordningsvakt, kan kommunen i beslutet sätta som villkor att det ska finnas en ordningsvakt.

Kommunen kan i sina riktlinjer beskriva under vilka förutsättningar ett beslut kan komma att villkoras. Till exempel kan yttranden från andra instanser användas som underlag för villkor.

Kommunerna kan i sina riktlinjer ange principerna för bedömningen av ansökningar för tillfälliga serveringstillstånd. Tillfällig servering förutsätter att det inte är fråga om en regelbundet återkommande verksamhet.

Riktlinjerna kan exempelvis innehålla information om:

• Eventuella skillnader vid prövning för olika typer av slutna sällskap: privat karaktär, förening eller näringsverksamhet.
• Huvudreglerna för vad som kännetecknar ett slutet sällskap.
• Vilka olika typer av servering till ett slutet sällskap det finns, exempelvis arrangörer med en fast lokal som går att anlita för olika slutna sällskap respektive när sällskapet söker ett eget tillstånd för tillfällig servering.
• Antal tillfällen per år ett tillfälligt serveringstillstånd kan beviljas utan att övergå till regelbunden verksamhet.
• Antal dagar som ett tillfälligt evenemang bör kunna pågå.
• Vilka krav som finns på kök och mat vid tillfälliga tillstånd.
• Serveringstider.

Kommunerna kan i sina riktlinjer ange när serveringstillstånd inte krävs och vad ett egenkontrollprogram kan innehålla.

Det kan exempelvis vara:

• Hur egenkontrollen dokumenteras.
• Interna åtgärder om serveringsrutinerna inte följs.
• När och hur personalen utbildas.
• Vilken information som ingår i utbildningen.
• Hur utbildningstillfällena dokumenteras.

Den som erbjuder provsmakning av spritdryck, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholryckliknande preparat måste ha tillstånd.

Riktlinjerna kan innehålla information om:

Vilka olika möjligheter för provsmakning som finns och vad de innebär.

I vilka fall man måste anmäla provsmakningsarrangemanget till kommunen och i vilka fall det inte behövs.

Att den som har ett stadigvarande tillstånd och deltar i en mat- eller dryckesmässa i en annan lokal än den som tillståndet omfattar, behöver ha ett särskilt tillstånd för den lokalen.

1. 9 kap. 2 § tredje stycket alkohollag (2010:1622).
2. En ny alkohollag, proposition 2009/10:125, s. 168.
3. Folkhälsomyndigheten. Ansvarsfull alkoholservering, Ett utbildningsmaterial.
4. En ny alkohollag. Proposition 2009/10:125 s. 92 och framåt.
5. En ny alkohollag, proposition 2009/10:125, s. 170.
6. Förslag till alkohollag, proposition 1194/95:89, s. 63 och framåt.
7. 8 kap. 17 och 19 §§ alkohollag (2010:1622).
8. En ny alkohollag, proposition 2009/10:125 s. 56.