I den här rapporten beskrivs resultaten från undersökningen SRHR2017, där ett representativt urval av Sveriges befolkning, 16–84 år, svarade på frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Studiedesignen i SRHR2017 ger en unik möjlighet att analysera svaren från olika grupper i befolkningen.

Homo- och bisexuella samt personer med transerfarenhet är relativt få i SRHR2017. Resultaten för homo- och bisexuella personer behandlades med viktning för att minska skevheter i bortfallet. Samtidigt kan inte viktningen justera för alla skevheter. Sexuell identitet kan också i sig påverka bortfallet. Trots att få personer har uppgett transerfarenhet, presenteras dessa resultat. Det beror på att det finns en bristande kunskap på området, och SRHR2017 är den första befolkningsundersökningen där resultaten kan särredovisas för transpersoner. Denna information är således värdefull men behöver tolkas med försiktighet.

Det övergripande resultatet är att majoriteten är nöjda med sitt sexliv. Samtidigt har homosexuella, bisexuella och transpersoner ofta sämre sexuell och reproduktiv hälsa. Här framträder särskilt den höga utsattheten för sexuella trakasserier, övergrepp och våld.

Majoriteten av heterosexuella och homosexuella kvinnor och män samt bisexuella kvinnor, rapporterade att de var nöjda med sitt sexliv. En lägre andel transpersoner uppgav att de var nöjda, men transpersoner i åldern 45–64 år tenderade att vara mer nöjda än övriga åldersgrupper. Cirka en tredjedel av alla kvinnor, oavsett sexuell identitet, hade saknat intresse för sex. Bisexuella kvinnor tenderade att ha svårare att få orgasm, upplevde oftare oro eller fysisk smärta vid eller efter sex och ville ha fler sexpartner än heterosexuella kvinnor. En högre andel homosexuella kvinnor rapporterade att de var nöjda, att de oftare hade sex och hade lättare att få orgasm än heterosexuella kvinnor.

Homosexuella män upplevde mer problem med orgasm än heterosexuella män. De hade också oftare än heterosexuella män testat sig för olika infektioner, till exempel klamydia, syfilis, gonorré och hiv.

Resultaten visar att kvinnor – oavsett sexuell identitet – är mer utsatta för alla typer av sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Homo- och bisexuella kvinnor rapporterade också i hög utsträckning att de utsatts för sexuella övergrepp och våld. Bisexuella kvinnor var allra mest utsatta för alla former av sexuella övergrepp, från trakasserier till påtvingat samlag. Även homosexuella män var utsatta för alla former av sexuella övergrepp och sexuellt våld.

Homo- och bisexuella personer, men också kvinnor generellt, hade ofta sökt stöd efter att ha blivit utsatta för övergrepp eller våld. De hade ofta berättat om händelsen för en anhörig, sökt sjukvård eller polisanmält.

Ungefär hälften av transpersonerna svarade att de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier och andra sexuella övergrepp. Majoriteten av dem hade berättat för anhöriga och hade lika ofta som övriga grupper sökt stöd hos sjukvården eller polisen efter övergrepp eller våld.

De flesta sexrelaterade aktiviteter på internet förekom bland homosexuella och bisexuella i åldersgruppen 16–44 år. Även transpersoner använde ofta internet för sexrelaterade aktiviteter. Transpersonerna hade sökt på internet för information om sex, sökt efter en sexpartner och sexchattat.

Cirka varannan homosexuell och var tredje bisexuell man var frekventa pornografianvändare, det vill säga tittade dagligen eller nästan dagligen på pornografi. Oavsett sexuell identitet var få kvinnor frekventa användare av pornografi.

Denna studie pekar på behovet av följande insatser:

• Våldsförebyggande åtgärder och stödjande insatser bör fortsatt ha hög prioritet.
• Fördjupad kunskap behövs om bisexuella kvinnors och mäns fysiska, psykiska och sexuella hälsa. Resultaten visar att bisexuella ofta rapporterar sämre hälsoutfall men de bakomliggande orsakerna är oklara.
• Kunskap behövs om transpersoners reproduktiva hälsa och upplevelser i samband med graviditet, förlossning och barnönskan, samt de långvariga effekterna av könskonträra hormonbehandlingar och deras påverkan på fertiliteten.
• Frågor om sexuell identitet och transerfarenhet bör ingå i befolkningsundersökningar trots utmaningar vid analys och rapportering av få svarande.
• Befolkningsundersökningar behöver kompletteras med undersökningar med självselekterat urval och kvalitativa studier, för att möjliggöra fördjupade analyser av hbtq-personers fysiska, psykiska och sexuella hälsa.
• Det saknas kunskap om hur sexuell identitet och transerfarenhet samspelar med andra bakgrundsvariabler , däribland kön, ålder, socioekonomi, funktionsvariation och etnicitet.

This report presents the results from the SRHR2017 survey, where a representative sample of the Swedish population aged 16 to 84 years answered questions on sexual and reproductive health and rights (SRHR). The study design of SRHR2017 provides the unique possibility to present the results according to sexual identity and transgender experience.

Although sexual minorities and trans people were represented in this survey, the size of the group is relatively small, which leads to some uncertainties regarding the representativeness of the results. The results regarding homosexuals and bisexuals were weighted in order to adjust for non-responses. Weighing adjustments cannot adjust for all biases. In this specific study design, sexual identity in itself could be a factor that affects non-response. This report presents the results for trans people even though only a small number of people identified as trans. This is because there is a lack of knowledge on this topic and because few population-based studies have included question about trans experiences. This information is thus important but should be interpreted with caution.

Overall, the results show that the majority of the population are satisfied with their sex lives. However, homosexuals, bisexuals, and trans people often have poorer outcomes related to their sexual health, especially with regards to their high risk of being subjected to sexual harassment, assault, and violence.

The majority of heterosexual and homosexual women and men and bisexual women reported that they were satisfied with their sex lives. A lower percentage of trans people reported that they were satisfied, although trans people aged 45 to 64 years tended to be more satisfied than younger trans people.

About one third of women, regardless of sexual identity, had a lack of interest in sex at some point during the year. Bisexual women tended more often not to climax, experienced more worry and physical pain during or after sex, and wanted more sexual partners compared to heterosexual women.

Gay men more often experienced problems climaxing compared to heterosexual men. Also, gay men got tested for different STIs such as chlamydia, syphilis, gonorrhoea, and HIV more often than heterosexual men.

The results show that women – regardless of sexual identity – experienced more sexual harassment, assault, and violence than men. Homosexual and bisexual women also reported high rates of exposure to sexual harassment, assault, and sexual violence. Bisexual women tended to report more often than any other group that they experienced sexual assault, sexual abuse, and sexual violence. The results also show that gay men are often victims of all forms of sexual harassment, sexual assault, and sexual violence.

Homosexual and bisexual people, but also women in general, had often sought help after being assaulted or victimized. They often told a family member or a friend about the event, sought medical care, and reported the assault to the police.

About one-half of the trans respondents had experienced sexual harassment or other sexual assaults. A majority of trans people told a family member or a friend about the event, sought health care, and reported the assault to the police.

Sex-related Internet activities were common among gay men and bisexuals and people aged 16–44 years. It was also common among trans people to have used the Internet to find information about sex, to look for a sexual partner, and to sex-chat.

About every second gay man and every third bisexual man was a frequent user of pornography, i.e. consumed pornography daily or almost daily. Very few women were frequent pornography users, regardless of sexual identity.

The results of the study suggest the need for the following efforts:

• Violence-prevention interventions and support efforts should have continued high-priority.
• In-depth knowledge about bisexual women and men’s physical, mental, and sexual health is needed. The results show that bisexuals often report health disparities, yet the underlying causes are not fully understood.
• More knowledge is needed about trans people’s reproductive health and experiences with pregnancies, birth, and desire for children, as well as the long-term consequences of cross-hormones on fertility.
• Questions about sexual identity and trans experience should be included in population-based studies despite the challenges associated with the analysis and reporting of data regarding minority groups.
• Data from population-based studies should be complimented with self-selected and qualitative studies in order to gain deepened knowledge about LGBTQ people’s physical, mental, and sexual health.
• More knowledge is needed about the interaction between sexual and gender identity and different variables including age, socio-economy, disability, and ethnicity.

Folkhälsomyndigheten är ansvarig för nationell samordning och kunskapsuppbyggnad inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige. Myndigheten är även ansvarig för att följa hälsoutvecklingen bland hbtq-personer och ska främja gruppens lika förutsättningar att uppnå en god hälsa genom att sprida kunskap om effektiva metoder och insatser. Sommaren 2019 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra fördjupade analyser av data från befolkningsundersökningen om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR2017, för hbt-personer.

Denna publikation innehåller resultaten av den fördjupade analysen. Syftet med rapporten är att öka kunskapen och därigenom skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete för homosexuellas, bisexuellas samt transpersoners sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

Rapporten vänder sig i första hand till personer som arbetar med SRHR eller hbtq-frågor och till en intresserad allmänhet. Ansvariga projektledare har varit utredarna Galit Andersson och Charlotte Björkenstam, och ansvarig enhetschef har varit Louise Mannheimer på enheten för sexuell hälsa och hivprevention, avdelningen för smittskydd och hälsoskydd.

Folkhälsomyndigheten

Britta Björkholm

Avdelningschef för avdelningen smittskydd och hälsoskydd

Under 2017 genomförde Folkhälsomyndigheten en enkätundersökning om SRHR hos den svenska befolkningen. Det var den första undersökningen i sitt slag sedan 1996. Den resulterade i rapporten SRHR2017 som publicerades i juni 2019.

Syftet med denna rapport är att sammanställa och analysera resultaten om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter bland homo- och bisexuella samt transpersoner. I rapporten används ibland hbtq-personer som ett samlingsbegrepp som står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. Resultaten avser dock enbart grupperna homo- och bisexuella samt transpersoner. Resultaten för personer som definierar sig som queer, asexuella och pansexuella visas inte eftersom grupperna är för små (se antalet personer som identifierar sig som hbtq-personer i tabell 3).

I en befolkningsstudie som SRHR2017 är det svårt att få ett tillräckligt stort svarsunderlag från minoritetsgrupper. På grund av ett litet antal homosexuella, bisexuella och transpersoner bland de svarande finns det en osäkerhet kring representativiteten i förhållande till hela hbt-gruppen. Samtliga resultat bör därför tolkas med försiktighet.

SRHR står för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. En utförligare definition av vad begreppet omfattar har tagits fram av Guttmacher-Lancet-kommissionen för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (1):

Sexuell och reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fysiskt, känslomässigt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till samtliga aspekter av sexualitet och reproduktion, inte bara avsaknad av sjukdom, dysfunktion eller skada. Därför måste ett positivt synsätt på sexualitet och reproduktion beakta den roll som njutbara sexuella relationer, förtroende och kommunikation spelar för självkänslan och det allmänna välbefinnandet. Alla människor har rätt att själva fatta beslut om den egna kroppen och ha tillgång till tjänster som stödjer den rätten.

I Sverige fokuseras sexuell hälsa på tre perspektiv (2):

• rättigheter: att alla människor har rätt till en god sexuell hälsa
• jämställdhet: att både kvinnor och män ska ha samma möjligheter att uppnå god sexuell hälsa
• jämlikhet: att förbättra förutsättningarna för en god och jämlikt fördelad sexuell hälsa samt minska skillnaderna i hälsa mellan olika grupper, baserat på ålder, kön, könsidentitet, etnicitet, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell identitet.

Folkhälsomyndigheten verkar för kunskapsuppbyggnad och nationell samordning inom SRHR och följer utvecklingen på området (3). Arbetet med SRHR syftar till att förbättra de samhälleliga och sociala förutsättningarna för individen.

I augusti 2019 gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag (S2019/03606/FS) att genomföra fördjupade analyser av data från befolkningsundersökningen om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR2017, för homo- och bisexuella samt transpersoner.

I Sverige genomfördes 1996 en nationell studie, Sex i Sverige, (4) om sexualitet och SRHR. I den enkäten ställdes endast frågor om erfarenhet av homosexuell praktik, inte om sexuell identitet. Enkätsvaren kunde därför inte särredovisas för hbtq-personer.

Detsamma gäller för en brittisk befolkningsstudie från 2012, The National Survey of Sexual Attitudes and Lifestyles (NATSAL-3) (5). Där ställdes frågor om erfarenhet av att ha sex med en person av samma kön, men inte om hur man själv definierar sin sexuella identitet eller läggning.

Den senaste europeiska befolkningsundersökningen inom området är Projekt Sexus, en befolkningsundersökning som genomfördes i Danmark under 2017–2018. Undersökningen besvarades av 62 675 personer 15–84 år gamla, och där rapporteras resultaten utifrån sexuell identitet och transerfarenhet (6).

En sammanställning av amerikansk forskning uppskattar att 2–5 procent av befolkningen definierar sig som något annat än heterosexuella (7). Tidigare svenska befolkningsundersökningar uppskattar att andelen homo- och bisexuella personer varierar och ligger på 2–3 procent, men att andelen är högre i yngre åldersgrupper och där ligger på 4–6 procent (8). I den danska befolkningsstudien om sexuell hälsa, Sexus, identifierade sig 2,2 procent av befolkningen som bisexuella, 1,1 procent som homosexuella och 0,5 procent som transpersoner.

Antalet transpersoner i Sverige är okänt, men i flera undersökningar har omkring 0,4 procent av den vuxna befolkningen angett att de har transerfarenhet (8). Andelen transpersoner beror på hur man definierar och mäter transerfarenhet i undersökningar och i befolkningen (9). Data från två större populationsstudier i Nederländerna och Belgien visar att 2,2–4,6 procent av dem som tilldelades det juridiska könet man vid födseln rapporterar att de har ambivalent könsidentitet, liksom 1,9–3,2 procent av dem som tilldelades det juridiska könet kvinna vid födseln (10, 11). Dessa undersökningar använde dock frågor som avser att mäta könsinkongruens eller könsambivalens, och har inte direkt frågat om personerna själva identifierar som transpersoner. I representativa undersökningar som gjorts av gruppen unga i Sverige och som har använt självidentifikation som mått, har det varit ungefär 1 procent som identifierar sig som transpersoner samt ytterligare några procent som kan tolkas som osäkra på sin könsidentitet (12).

Sexuell hälsa är en av hälsans bestämningsfaktorer. Kunskapen om hur den sexuella hälsan påverkas av sexuell identitet och könsidentitet behöver därför följas över tid (13).

Ojämlikhet i hälsa skapas av att olika grupper i samhället systematiskt har olika livsvillkor och levnadsvanor. Livsvillkoren påverkar möjligheten att få god vård i tid, men även möjligheten till hälsosammare levnadsvanor och därmed en bättre hälsa. Ojämlikheter som rör utfall inom SRHR för hbtq-personer kan bero på olika faktorer. En faktor är att tillgången till hälso- och sjukvård kan vara begränsad för hbtq-personer, eftersom vården ofta karaktäriseras av information och attityder som är heteronormativa och cisnormativa (14).

Teorin om minoritetsstress kan användas för att förklara olika skillnader i hälsa mellan hbtq-personer och övriga befolkningen. Begreppet syftar på den sammantagna stress som en individ som tillhör en minoritetsgrupp kan exponeras för genom livet. När det handlar om sexuell identitet, könsidentitet eller könsuttryck brukar den stressen bero på erfarenheter av förväntat, upplevt eller internaliserat stigma som är sammankopplat med minoritetsidentiteten. Denna sammantagna stress kan vara en del av förklaringen till den sämre psykiska hälsan bland hbtq-personer (15). Flera studier har undersökt kopplingen mellan minoritetsstress och olika hälsoutfall bland sexuella minoriteter och personer med transerfarenhet och fann att teorin om minoritetsstress till stor del kan förklara skillnader i hälsan (16, 17).

Folkhälsomyndigheten har tidigare rapporterat att de flesta homo- och bisexuella personer uppger att de har ett bra eller mycket bra allmänt hälsotillstånd (13). Trots det finns stora skillnader i den självrapporterade hälsan jämfört med heterosexuella, både vad gäller hälsan och förutsättningarna för hälsa (13). Det är vanligare att homo- och bisexuella personer uppger att de har ett dåligt allmänt hälsotillstånd än den övriga befolkningen. Vanligast är detta bland bisexuella kvinnor och homosexuella män. Det är framför allt unga bisexuella kvinnor som visar störst ohälsa när grupper jämförs utifrån sexuell identitet. De har minst tillit till andra människor, uppvisar mest ohälsa och har mest självdestruktivt beteende (13). Minoritetsstress bland bisexuella personer kan vara unik, eftersom det kan finnas ett ifrågasättande av bisexuell identitet både i det heteronormativa samhället och i homonormativa sammanhang (18).

Att jämföra transpersoner med cispersoner utifrån en befolkningsstudie är svårt, eftersom gruppen ofta har för få svarande för att resultaten ska vara tillförlitliga. År 2012 genomfördes en omfattande onlineundersökning av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) som riktade sig till homo- och bisexuella samt transpersoner (19). Undersökningen besvarades av över 93 000 personer från samtliga EU-länder och Kroatien. I Sverige svarade 2 464 personer (20). Studien visar att det i Sverige finns en större utsatthet för diskriminering, trakasserier, våld och hot om våld bland transpersoner än bland homo- och bisexuella.

I Guttmacher-Lancet-kommissionen om SRHR beskrivs hbtq-personer som en grupp med samma behov som andra unga och vuxna i befolkningen, men som samtidigt också kan ha särskilda behov relaterade till sin könsidentitet eller sexuella identitet. Hos många hbtq-personer är behovet av SRHR-relaterad kunskap och vård stor. Samtidigt finns det ofta begränsad tillgång till information och vård som är målgruppsanpassad, inkluderande och kompetent. Samma rapport argumenterar för att det behövs inriktad forskning på hbtq-personers SRHR och bättre metoder som når fler hbtq-personer i undersökningar om SRHR (1).

Folkhälsomyndigheten genomförde 2016 en kvalitativ studie om transpersoners sexuella hälsa (21). Resultaten visar att transpersoner ofta utsätts för oförståelse, okunskap och kränkningar i samspelet med både familj, vänner och hälso- och sjukvårdspersonal. Återkommande sådana upplevelser utgör hinder för sexuell hälsa och upplevs även påverka den sexuella hälsan negativt. Det kan bidra till ojämlikhet, eftersom det påverkar transpersoners möjligheter att få den vård och det stöd de behöver (21).

Att vårdpersonal behöver ha fördjupad kunskap om hbtq-personers levnadsvillkor lyfts även i en rapport som Göteborgs universitet utfört på uppdrag av Västra Götalandsregionen (22). Studien undersöker hbtq-personers upplevelser av mötet med hbtq-diplomerade vårdverksamheter i Västra Götalandsregionen. Många av intervjupersonerna beskriver att de förväntar sig ett gott bemötande, god vård och bättre bemötande än på en icke-diplomerad verksamhet. I många fall har dessa förväntningar infriats och generellt sett beskrivs det språkliga bemötandet som gott. Personalen har ett öppet och neutralt språk som möjliggör att det blir fokus på det som patienten söker vård för, och patienten behöver inte ta ställning till om den ska ”komma ut”. I andra fall beskriver hbtq-personerna upplevelser av besvikelse med de hbtq-diplomerade verksamheterna. Det har till exempel rört sig om ett heteronormativt språkbruk i mötet med mödrahälsovård och barnhälsovård. Därtill berättar personer om hur de blivit besvikna på vad de beskriver som bristen på konkret kunskap om frågor som är särskilt relevanta för hbtq-personer. Patienterna har vid vissa tillfällen upplevt att de inte har fått svar på sina frågor, och att det inte berott på en negativ attityd hos personalen utan att de helt enkelt saknar kunskap.

Här beskrivs studier på området SRHR inom de delområden som rapporten berör:

Sexuell nöjdhet och sexuella upplevelser; sex, relationer och egenmakt; sexualitet och digitala arenor; reproduktiv hälsa; sex mot ersättning; sexuella trakasserier, övergrepp och våld.

Studier om hbtq-personers sexuella hälsa har till stor del fokuserat på sexuellt överförda infektioner (STI) (23), främst hiv och läkemedelsbehandling för prevention av hiv bland män som har sex med män (MSM) (24, 25). Andra studier har analyserat området lust och då främst jämfört hur ofta kvinnor respektive män känner lust (26) eller hur ofta personer har sex (27). Få vetenskapliga studier har tidigare undersökt nöjdhet med sexlivet hos hbtq-personer (26, 28-31).

En kanadensisk studie undersökte sexualitet och sexuell lust i samkönade kvinnliga par och fann att en majoritet av kvinnorna var nöjda med sitt sexliv (31). Nöjdhet definierades som stark lust till sin partner, gott självförtroende i relation till sex och frånvaro av oro kring sex. En annan studie som har undersökt sexuell nöjdhet bland kvinnor med olika sexuella identiteter fann att utöver de faktorer som var associerade med sexuell nöjdhet bland heterosexuella kvinnor (nöjdhet med relationen, inga depressiva symtom, socialt stöd och sexuell funktion) var internaliserad homofobi en faktor som var associerad med sexuell missnöjdhet bland bi- och homosexuella kvinnor (28).

Sexuell nöjdhet kan, men behöver inte, vara kopplad till sexuell funktion (32). I en amerikansk studie var sexuell dysfunktion vanligare bland hetero- och bisexuella kvinnor, jämfört med homosexuella kvinnor (33). En bidragande faktor till sexuella problem hos kvinnor, oavsett sexuell identitet, är oro och ångest relaterad till sexualiteten (34).

I en webbaserad undersökning med 7 001 amerikanska MSM rapporterade 79 procent ett eller flera problem relaterade till sin sexuella hälsa (35). De vanligaste problemen var bristande sexuell lust, erektionsproblem och prestationsångest. Erektionsproblem har också rapporterats vara vanligare bland MSM än bland män som uteslutande har sex med kvinnor (36). Likaså har smärta vid eller efter sex rapporterats oftare bland MSM (37).

Folkhälsomyndigheten har tidigare rapporterat att 39 procent av transpersonerna anger att de i stort sett eller helt kan leva sexuellt på det sätt de själva önskar, medan 32 procent inte alls tycker att de kan leva sexuellt så som de önskar (38). Det förekommer att transpersoner upplever olika svårigheter med sexualiteten som är relaterade till upplevelsen av den egna kroppen, könsdysfori och behov av könsbekräftande vård. Könsdysforin som många transpersoner upplever kan påverka sexualiteten genom att man inte känner sig bekväm i sin kropp eller inte känner sig bekräftad i sin könsidentitet i sexuella situationer (39). Transpersoner berättar om olika strategier de använder för att lindra könsdysfori i sexuella situationer. Strategierna inkluderar till exempel att mentalt föreställa sig att man har en kropp som är ”könad” på det sätt man vill eller att tillämpa könsroller som är överens med den egna könsidentiteten (40).

Ordet egenmakt kan liknas vid de engelska orden agency och empowerment. Egenmakt syftar till att en individ ska känna att hen har makt över sitt liv, såväl sina arbetsuppgifter och sin närmiljö som andra situationer. Med andra ord ska individen ha makt över personliga, socioekonomiska och miljörelaterade faktorer som påverkar hälsan, och där ingår sexuell egenmakt (41). Begreppet har dock definierats på olika sätt och det saknas konsensus kring definitionen.

Begreppets komplexitet har medfört att olika bedömningar görs av möjligheten att mäta sexuell egenmakt i studier (42). Många forskare är dock överens om att sexuell egenmakt innebär kontroll över den egna sexualiteten, vilket innebär en positiv upplevelse av sexualitet (43, 44). Ett exempel på en positiv sexualitet är sexuell bestämdhet, så kallad ”sexual assertiveness”, som bland annat associerats med högre grad av sexuell nöjdhet. Det innefattar sexuellt självförtroende, att kunna prata öppet om sex, att kunna föreslå hur man vill ha sex och att kunna säga nej när en sexpartner föreslår aktiviteter som man inte vill delta i (45).

Internets möjligheter att sprida information har stor betydelse för hbtq-personer. Både vad gäller information om sexuell och reproduktiv hälsa för unga och vuxna, men också som mötesplats för relationer med andra hbtq-personer. Internet kan också vara en hjälp i processen att komma ut (46). I en svensk studie där unga hbtq-personer intervjuades om sina erfarenheter av internetanvändning i kärlekssyften eller sexuella syften, visades att unga beskriver internet som ett viktigt sammanhang där heteronormen inte är självklar. Internet skapar flera mötesplatser för unga hbtq-personer att inleda vänskaps- och kärleksrelationer samt utgör ett forum för att upptäcka och undersöka sin egen sexualitet (47).

Transpersoner använder internet på liknande sätt som homo- och bisexuella när de vill söka information om sex, söka relationer eller sexpartner eller komma i kontakt med andra inom hbtq-gruppen. För transpersoner kan internet också vara en mötesplats där de delar kunskap med varandra om transition, medicinska behandlingar och erfarenheter av att leva som transperson (20).

Utöver ökad tillgång till information, har internet också påverkat tillgången på pornografi. Det finns tidigare studier som visar att pornografi kan ha en utbildande och bekräftande roll för hbtq-personer. Bland annat har pornografins roll undersökts i en intervjustudie med unga män 18–32 år, med icke-exklusiva sexuella identiteter (identifierar sig inte exklusivt som heterosexuell eller homosexuell). Resultaten visar att pornografi har en utbildande roll i de ungas liv och är ett verktyg för dem att få bekräftelse i sin sexuella identitet (48). En intervjustudie från USA bland unga svarta MSM beskriver att pornografi användes av många innan de hade sin första sexuella erfarenhet för att lära sig om hur kroppen fungerar i samkönade sexuella sammanhang. Det är ett kunskapsområde som beskrivs som bristande för den sexuella utvecklingen hos unga svarta MSM (49). Samma studie belyser också de riskfaktorer som konsumtion av pornografi kan innebära. Exempelvis kan unga som tittar på pornografi replikera olika praxis som de har sett när de själva har sex, som att ha analt sex utan kondom.

Studier har visat att det behövs bättre vård och information om reproduktiv hälsa för hbtq-personer, främst unga (50, 51). Behovet av forskning i en svensk kontext är dock fortsatt stort (8), eftersom de flesta studier på området hbtq och sexuell och reproduktiv hälsa är från USA. Forskning i USA har visat att icke-heterosexuella kvinnor har högre risk för både sexuellt överförbara sjukdomar och oönskad graviditet, jämfört med heterosexuella kvinnor (83-85). Om detta stämmer i en svensk kontext är inte utforskat.

Traditionellt har området reproduktiv hälsa varit riktat till heterosexuella ciskvinnor och till viss del till cismän. Men samhället behöver också tillgodose hbtq-personers behov av information, rådgivning och tillgång till hälso- och sjukvård inom reproduktiv hälsa. Lagstiftningar och regelverk som stödjer hbtq-personers möjlighet att bli föräldrar är en förutsättning, men andra faktorer påverkar också om hbtq-personer skaffar barn. Tidigare studier visar att homosexuella personers barnönskan och intentioner att skaffa barn påverkas av faktorer relaterade till minoritetsstress, såsom utsatthet för fördomar, öppenhet med egen sexuell identitet, internaliserad homofobi och stigma (52, 53).

Flera kvalitativa svenska studier som utforskat området reproduktiv hälsa och föräldraskap rapporterar att heteronormen fortfarande är stark inom vården generellt och förlossningsvården specifikt i Sverige, vilket kan leda till bristande stöd för blivande hbtq-föräldrar (54, 55).

En svensk studie visar att förlossningsrädsla tar sig samma uttryck hos homo- och bisexuella kvinnor och transpersoner som hos heterosexuella ciskvinnor. Homo- och bisexuella kvinnor och transpersoner hade också ytterligare rädsla som var kopplat till minoritetsstress, som att utsättas för hetero- och cisnormativt bemötande från vården. Några intervjupersoner med tidigare erfarenheter av att ha mött homofobi eller transfobi inom vården led av hypervigilans, ofta kopplad till förlossningsrädsla och rädsla för att bli illa bemött av vårdpersonalen (56). Hypervigilans är en kraftig vakenhet och ökad uppmärksamhet på tänkbara hot (8).

För transpersoner varierar de reproduktiva möjligheterna bland annat beroende på vilka ingrepp personen genomgått. Forskningen inom området är begränsad, till stor del beroende på det relativt låga antal transmän som genomgår eller vill genomgå en graviditet. Det finns ett fåtal studier som visar att gravida och barnafödande transmän har särskilda behov som behöver uppmärksammas, i synnerhet inom vården. Det är vanligt att gravida transmän känner sig ensamma och isolerade och saknar positiva förebilder (57). Avsaknaden av förebilder kan också påverka beslutet att bära barn, eftersom man saknar kunskap om vad ett sådant beslut kan innebära (58). Att navigera i samhället som gravid och med ett könsuttryck som inte förknippas med graviditet kan leda till ökad könsdysfori (57, 59). Många upplever att hälso- och sjukvården, och i synnerhet den graviditetsrelaterade vården, har bristfälliga kunskaper om transpersoner (57, 59, 60).

I utredningen Transpersoner i Sverige (SOU 2017:92) konstateras att okunskapen om transpersoners särskilda behov är stor inom vården, vilket i sin tur kan påverka den vård som ges. Det finns även administrativa utmaningar som kan drabba transpersoner. Kallelser till vissa typer av cancerscreening utgår till exempel från juridiskt kön, och det finns en risk att personer som bytt personnummer inte kallas till rätt typ av cancerscreening. I Sverige har det också uppstått problem med journalsystem som inte kan registrera en person med manligt personnummer som gravid.

Studier som undersökt erfarenhet av sex mot ersättning bland hbtq-personer tyder på att de oftare rapporterar dessa erfarenheter än personer som inte identifierar sig som hbtq, framför allt män i båda grupperna (6, 47, 61).

I en självselekterad studie bland svenska MSM, 15–79 år, uppgav 3 procent att de under de senaste 12 månaderna hade betalat för sex med en annan man. Det fanns skillnader mellan de olika åldersgrupperna, och det var främst de äldsta männen i studien som hade betalat för sex (62). En tidigare europeisk studie bland MSM fann att 7 procent av över 160 000 studiedeltagare någon gång hade betalat för sex. En jämförelse av sociodemografiska data bland de som betalade för sex och de som sålde sex, visade en ojämn maktrelation där köparna av sexuella tjänster oftare var äldre, högutbildade och hade heltidsjobb, jämfört med männen som sålde sex (63).

Tidigare undersökningar bland unga visar att erfarenheten av sex mot ersättning är något högre bland homo- och bisexuella personer än heterosexuella samt bland transpersoner än cispersoner (47). En studie från 2014 bland unga hbtq-personer 14–25 år, med självselekterat urval, visade att bland dem som tagit emot ersättning för sex hade en högre andel också gett ersättning för sex än bland dem som aldrig tagit emot ersättning för sex (64). I en studie av transpersoner i Sverige från 2015 hade 10 procent fått ersättning för sex: 3 procent vid ett tillfälle och 7 procent vid flera tillfällen (38).

Våld är ett utbrett samhällsproblem och ett allvarligt hot mot människors trygghet och hälsa. Forskning har visat hur vanligt sexuellt våld är och hur många olika hälsokonsekvenser som problemet kan föra med sig (65). Sexuellt våld har negativ inverkan på människors fysiska, sexuella och reproduktiva samt psykiska hälsa, vilket i sin tur har stor inverkan på individers, och i synnerhet kvinnors, sjuklighet och dödlighet (65). Våld och sexuellt våld mot hbtq-personer kan dessutom rubriceras som hatbrott, om gärningspersonen haft ett homofobiskt eller transfobiskt motiv.

Folkhälsomyndigheten har i en tidigare undersökning visat att det är signifikant vanligare för homo- och bisexuella personer att rapportera att de blivit utsatta för hot om våld och fysiskt våld, än för heterosexuella. Våldsutsattheten var särskilt stor bland bisexuella kvinnor. Bisexuella kvinnor uppgav oftare än både homo- och heterosexuella kvinnor att de blivit utsatta för våld i hemmet (13). En studie från USA rapporterar också att det är vanligt att transpersoner blir utsatta för våld i nära relationer, samt att de utsätts i högre utsträckning än cispersoner (66).

Folkhälsomyndigheten har tidigare rapporterat att 30 procent av transpersonerna någon gång blivit tvingade till sex mot sin vilja. Sexuellt våld var vanligt i alla åldersgrupper, men framför allt i gruppen 20–44 år där över en tredjedel svarade att de utsatts för sexuellt våld någon gång (38).

Det finns ofta ytterligare en dimension av våldet som transpersoner råkar ut för. Det riktas mot deras könsidentitet. Ett binärt synsätt på kön har varit rådande inom forskningen om våld i nära relationer sedan 1970-talet. Det har lett till att transpersoners upplevelser osynliggjorts och negligerats. Konsekvensen har blivit att transpersoner länge ignorerats i det strategiska och praktiska arbetet med att skydda våldsutsatta (66).

Resultatet i denna rapport baseras på undersökningen SRHR2017 som genomfördes 2017 och där datainsamlingen skedde i samarbete med Statistiska centralbyrån (SCB) och Enkätfabriken AB. Enkäten skickades ut till ett slumpmässigt urval av befolkningen (med hjälp av totalbefolkningsregistret) på ca 50 000 individer i åldrarna 16–84 år. Enkäten skickades ut under en och en halv månad under 2017, och kunde besvaras i pappersform eller på internet.

I ett första informationsbrev kunde uppgiftslämnarna läsa om undersökningens bakgrund och syfte, samt att undersökningen genomfördes i samarbete mellan Folkhälsomyndigheten och SCB. Det framgick också att ytterligare uppgifter (kön, ålder, civilstånd, födelseområde, invandringsår, län, utbildningsnivå, inkomstgrupp och sysselsättning) skulle hämtas från SCB:s register och att en avidentifierad datafil skulle levereras till Folkhälsomyndigheten. Brevet informerade även om personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen, och att det var frivilligt att medverka i undersökningen.

Totalt besvarades enkäten av 15 186 personer, vilket ger en svarsfrekvens på 30,5 procent. På uppdrag av Folkhälsomyndigheten har SCB genomfört en bortfallsanalys och konstaterat att bortfallet inte är slumpmässigt utan att det finns variabler som påverkar benägenheten att svara. Bortfallsanalysen visar att de som inte svarade i högre utsträckning var födda utanför Sverige, hade lägre utbildningsnivå, hade föräldrar med lägre utbildningsnivå, var män och tillhörde de yngre åldersgrupperna. Resultatet av bortfallsanalysen överensstämmer med många andra undersökningar.

För att minska skevheterna i bortfallet har materialet hanterats med viktning, också kallad kalibrering. Detta innebär att större vikt ges till svarande i vissa stratum som behöver kompenseras för bortfall (67). Resultaten har viktats vad gäller kön, ålder, region, födelseland och utbildningsnivå i förhållande till den förväntade andelen svarande från varje stratum.

Viktade resultat visas för grupperna homo- och bisexuella personer. Resultat för personer med transerfarenhet presenteras oviktade på grund av få svarande och visas därför som faktiska antal och inte procent.

Studiedesignen i SRHR2017 ger en unik möjlighet att analysera svaren från olika grupper i befolkningen. Men även om metoden för datainsamlingen möjliggjorde representation av personer med olika sexuella identiteter och med transerfarenhet, är den inte idealisk för att nå ett stort urval av hbtq-personer.

Viktning av resultaten har använts för att reducera skevheter i bortfallet, även om viktning inte kan justera för alla skevheter. I den specifika studiedesignen kan också sexuell identitet i sig vara en faktor som påverkar bortfallet.

Trots att antalet personer som har uppgett transerfarenhet är litet, presenteras dessa resultat. Det beror på att det finns en bristande kunskap på området, och SRHR2017 är den första befolkningsundersökningen där resultaten kan särredovisas för personer med transerfarenhet. Denna information är således värdefull, men behöver tolkas med försiktighet. På grund av få svarande bland transpersoner presenteras resultaten som faktiska antal och inte som viktade procent.

Resultaten för heterosexuella, homosexuella och bisexuella personer är i de flesta fall könsuppdelade. På grund av för få personer i vissa grupper redovisas inte alla frågor uppdelade på ytterligare undergrupper, såsom ålder och utbildningsnivå. I vissa fall redovisas resultatet aggregerat för homo- och bisexuella personer, framför allt i frågor där antalet svarande har varit litet.

På grund av relativt få homosexuella, bisexuella och transpersoner i denna undersökning är inte alla resultat statistiskt signifikanta och skattningarna har ofta breda konfidensintervall (KI). Konfidensintervall återges för att visa den osäkerhet som uppstår till följd av att man har gjort ett slumpmässigt urval av befolkningen och skattat ett värde. Vid vissa frågor har antalet personer som har valt ett specifikt svarsalternativ varit färre än fem. I sådana fall har vi valt att inte presentera resultatet, alternativt indikerat det med en stjärna *.

Istället för att jämföra heterosexuella med icke-heterosexuella valde vi att särredovisa homosexuella och bisexuella. Detta medför att vissa grupper av sexuella minoriteter (t.ex. queer och pansexuella) inte är inkluderade i den här rapporten. Anledningen till att särredovisa undergrupper av sexuella minoriteter är att forskning har visat på stora skillnader inom gruppen icke-heterosexuella.

För mer information om undersökningens metod, se rapporten Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017, avsnittet ”Undersökningen SRHR2017 – bakgrund och metod” (68).

Resultaten i den här rapporten avser grupperna homo- och bisexuella samt transpersoner. Jämförelsekategorierna för homo- och bisexuella personer är heterosexuella personer. När kön redovisas i rapporten avses juridiskt kön om inget annat anges.

Med transpersoner menas de som har rapporterat att de har transerfarenhet. Vi har inte tagit till juridiskt kön respektive upplevd könsidentitet.

Denna rapport utgår från två frågor varav den ena rör sexuell identitet och den andra transerfarenhet. Efter att vi tagit bort dem som angav svarsalternativen asexuell, pansexuell, vill inte ange, vet inte eller annat, kvarstod 618 personer som identifierade sig som bisexuella (74 procent) eller homosexuella (26 procent). Majoriteten av de homosexuella var män (64 procent), medan majoriteten av de bisexuella var kvinnor (62 procent). Både homo- och bisexuella var yngre; 35 procent respektive 46 procent var 16–29 år, medan 20 procent av de heterosexuella var 16–29 år. På motsvarande sätt tillhörde 5 respektive 6 procent den äldsta åldersgruppen 65–84 år bland de homo- och bisexuella, medan 22 procent av de heterosexuella fanns i den äldsta åldersgruppen.

I befolkningen uppgav 89,7 procent sig vara heterosexuella. Den näst största gruppen utgjordes av bisexuella (3,1 procent) (se tabell 3).

På grund av låga antal i flera av grupperna kommer resultaten längre fram för dessa inte att särredovisas, utan resultaten visas endast för heterosexuella, homosexuella och bisexuella.

Bland kvinnor som inte definierade sig som heterosexuella, uppgav flest att de var bisexuella (56 procent) följt av homosexuella (14 procent) (se figur 1). Icke-heterosexuella män visade ett liknande mönster, där högst andel också definierade sig som bisexuella (41 procent) följt av homosexuella (32 procent).

Figur 1. Fördelningen av sexuell identitet bland icke-heterosexuella (homosexuella kvinnor n=69; bisexuella kvinnor n=336; pansexuella kvinnor n=68; queera kvinnor n=19; asexuella kvinnor n=20; annat kvinnor n=53; homosexuella män n=94; bisexuella män n=119; pansexuella män n=13; queera män n=4; asexuella män n=14; annat män n=50) efter juridiskt kön. Viktade procent.

Enkätfråga: Hur definierar du din sexuella identitet?

80 procent av de homosexuella uppgav sig vara helt eller ganska öppna med sin sexuella identitet, följda av pansexuella (71 procent) och annat (52 procent). Färre bisexuella sa sig vara helt eller ganska öppna (38 procent) liksom asexuella (37 procent). 10 procent av de homosexuella uppgav att de inte alls var öppna eller inte var särskilt öppna. Motsvarande andelar bland andra grupper var 30 procent bland bisexuella, 13 procent bland pansexuella, 33 procent bland asexuella och 32 procent bland de som angav annat.

Figur 2. Hur öppna icke-heterosexuella är med sin sexuella identitet, efter sexuell identitet (homosexuella n=163; bisexuella n=455; pansexuella n=81; annat n=102). Viktade procent.

Enkätfråga: I vilken utsträckning är du, inför andra, öppen med din sexuella identitet?

Majoriteten av befolkningen, oavsett sexuell identitet, angav att de var nöjda med sitt sexliv under de senaste 12 månaderna. Homosexuella kvinnor tenderade att vara nöjda med sexlivet (71 procent) oftare än heterosexuella kvinnor (57 procent). En lägre andel bisexuella män var nöjda med sexlivet (44 procent), jämfört med både homosexuella (62 procent) och heterosexuella män (58 procent). En högre andel bisexuella kvinnor var missnöjda med sitt sexliv jämfört med heterosexuella kvinnor, och en högre andel bisexuella män än heterosexuella män (se figur 3).

Figur 3. Andel som var nöjda och missnöjda med sitt sexliv under det senaste året, efter kön och sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=68; bisexuella kvinnor n=331; heterosexuella kvinnor n=7 054; homosexuella män n=92; bisexuella män n=118; heterosexuella män n=5 670). Viktade procent.

Enkätfråga: Hur har du upplevt ditt sexliv de senaste 12 månaderna?

Figur 4. Andel som var nöjda med sitt sexliv, efter kön, sexuell identitet och ålder (homosexuella kvinnor n=68; bisexuella kvinnor n=331; heterosexuella kvinnor n=7 054; homosexuella män n=92; bisexuella män n=118; heterosexuella män n=5 670). Viktade procent.

Enkätfråga: Hur har du upplevt ditt sexliv de senaste 12 månaderna?

Bland kvinnor 45–84 år var homosexuella mer nöjda med sitt sexliv (79 procent), än både bisexuella (40 procent) och heterosexuella (53 procent). Likaså tenderade homosexuella män att vara mest nöjda i den äldsta gruppen 45–84 år; 71 procent jämfört med 52 procent av bisexuella och 56 procent av heterosexuella män.

I alla grupper var det cirka 20 procent som hade haft sex få gånger under det senaste året. Cirka en tredjedel av homosexuella män och homo- och bisexuella kvinnor hade haft sex minst en gång i veckan. Det vanligaste svarsalternativet skiljde sig åt mellan grupperna, dock inte statistiskt signifikant.

Figur 5. Andel som har haft sex under de senaste 12 månaderna, efter kön och sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=59; bisexuella kvinnor n=305; heterosexuella kvinnor n=6 177; homosexuella män n=85; bisexuella män n=104; heterosexuella män n=5 020). Viktade procent.

Enkätfråga: Hur ofta har du, under de senaste 12 månaderna, haft sex?

En majoritet av homo- och bisexuella tyckte att sex är ganska eller mycket viktigt. En högre andel av bisexuella än heterosexuella kvinnor tyckte att sex är viktigt (73 respektive 59 procent). Män, oavsett sexuell identitet, tyckte i högre utsträckning att sex är ganska eller mycket viktigt jämfört med hetero- och homosexuella kvinnor.

Det var något vanligare bland bisexuella kvinnor att ha saknat lust under det senaste året (28 procent) jämfört med heterosexuella (21 procent) och homosexuella kvinnor (21 procent). Cirka 15 procent av homo- och bisexuella män hade saknat sexuell lust. Motsvarande andel bland heterosexuella män var 8 procent.

Bland bisexuella kvinnor hade 33 procent varit för trötta eller stressade för sex, jämfört med 20 procent av de heterosexuella kvinnorna. Det fanns en tendens till att det var vanligare bland kvinnor, oavsett sexuell identitet, att ha varit för trötta för sex än män. Cirka 10–20 procent av kvinnorna har angett detta.

Det var vanligast bland bisexuella män att ha saknat en sexpartner under de senaste 12 månaderna (28 procent), jämfört med 13 procent av de heterosexuella männen. Det var också vanligare bland homo- och bisexuella män att vilja ha fler sexpartner (24 respektive 26 procent), jämfört med 8 procent av heterosexuella män. Bisexuella kvinnor (13 procent) ville oftare ha fler partner än heterosexuella kvinnor (2 procent).

Det var vanligare att bi- och homosexuella män inte hade haft sex på det sätt de ville (27 respektive 16 procent) jämfört med heterosexuella män (8 procent). Det var även vanligare att bisexuella kvinnor inte hade haft sex på det sätt de ville (13 procent), jämfört med heterosexuella kvinnor (4 procent).

Totalt 13 procent av homosexuella kvinnor och samma andel homosexuella män hade haft hälsoproblem eller fysiska problem som påverkat deras sexliv.

Det var ovanligt att homosexuella kvinnor och män rapporterade att de sällan eller aldrig fått orgasm, medan 15 procent av de bisexuella kvinnorna sa att de hade sällan eller aldrig hade fått orgasm. Motsvarande andel bland heterosexuella kvinnor var 7 procent.

Bland bisexuella kvinnor hade 7 procent haft sex fast de egentligen inte ville. Motsvarande andel bland heterosexuella kvinnor var 4 procent. Det var ovanligt bland homosexuella kvinnor och män samt bland bisexuella män att ha haft sex fast de egentligen inte ville.

I enkäten ställdes också frågor om man under de senaste 12 månaderna hade upplevt olika aspekter av sitt sexliv som problem. Notera att de svarande här besvarade två frågor i en: om de hade upplevt något samt om de tyckte att det de hade upplevt var ett problem. Se figur 6a och 6b.

39 procent av homo- och bisexuella kvinnor och 32 procent av heterosexuella kvinnor hade saknat intresse för sex under de senaste 12 månaderna. Brist på intresse var vanligare bland homo- och bisexuella män än heterosexuella män (25 respektive 15 procent).

Ungefär samma andel av homosexuella kvinnor (7 procent) som män (9 procent) hade saknat njutning vid sex. Bland bisexuella män hade 12 procent saknat njutning, jämfört med 5 procent av heterosexuella män.

För tidig orgasm var ett något vanligare problem bland homosexuella kvinnor (15 procent) än heterosexuella kvinnor (2 procent). Cirka 15 procent av bisexuella män hade problem med för tidig orgasm.

Cirka 20 procent av homosexuella män hade inte fått eller haft svårt att få orgasm. Det var mindre vanligt hos heterosexuella män (7 procent). Drygt 25 procent av bisexuella kvinnor hade inte fått eller haft svårt att få orgasm.

Bland männen hade 20 procent av bisexuella, 17 procent av heterosexuella och 13 procent av homosexuella haft svårt att få eller behålla erektion.

Få homosexuella kvinnor hade problem med besvärande torr slida. Bland bi- och heterosexuella kvinnor rapporterade 14 procent att de hade problem.

20 procent av bisexuella kvinnor hade upplevt smärta vid eller efter sex. Bland heterosexuella kvinnor liksom bland homosexuella kvinnor och män hade cirka var tionde upplevt smärta.

Fler homo- än heterosexuella män hade upplevt oro i samband med sex (13 respektive 5 procent). Oro var vanligare bland bi- än heterosexuella kvinnor (12 respektive 4 procent).

Figur 6a. Problem i samband med sexlivet hos kvinnor, efter sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=65; bisexuella kvinnor n=324; heterosexuella kvinnor n=6 867). Flervalsfråga. Viktade procent.

Enkätfråga: Har du, under de senaste 12 månaderna, upplevt något av följande som ett problem?

Figur 6b. Problem i samband med sexlivet hos män, efter sexuell identitet (homosexuella män n=91; bisexuella män n=114; heterosexuella män n=5 476). Flervalsfråga. Viktade procent.

Enkätfråga: Har du, under de senaste 12 månaderna, upplevt något av följande som ett problem?

Bisexuella kvinnor tenderade att ha testat sig i högre utsträckning än heterosexuella kvinnor för samtliga infektioner. Homosexuella män hade också testat sig i högre utsträckning än heterosexuella män, för till exempel klamydia, syfilis, gonorré och hiv, se figur 7.

Figur 7. Andel män som har testat sig för olika infektioner under de senaste 12 månaderna, efter sexuell identitet (homosexuella män n=92; bisexuella män n=115; heterosexuella män n=5 563). Flervalsfråga. Viktade procent.

Enkätfråga: Har du de senaste 12 månaderna testat dig för någon av följande infektioner?

Oavsett sexuell identitet och kön hade ungefär 15 procent sökt råd eller hjälp för de problem de hade uppgett. En något högre andel homosexuella kvinnor uppgav att de hade sökt hjälp (22 procent). Runt 5 procent svarade att de inte hade sökt hjälp men att de skulle behöva. Inga signifikanta skillnader sågs utifrån vare sig kön eller sexuell identitet.

Nästan alla sexuellt relaterade aktiviteter på internet var vanligare bland homo- och bisexuella i åldern 16–44 år, jämfört med heterosexuella kvinnor och män och övriga åldersgrupper. Majoriteten av homo- och bisexuella personer (67 procent) hade vid flera tillfällen sökt information om sex, 40 procent hade vid flera tillfällen letat efter en partner för en relation och cirka 30 procent hade vid flera tillfällen sökt respektive träffat en sexpartner. Andra vanliga sexuellt relaterade aktiviteter var att homo- och bisexuella personer vid flera tillfällen hade lagt upp eller skickat bilder med sexuellt innehåll (33 procent), köpt leksaker (32 procent) eller sexchattat (42 procent).

Skillnaderna mellan kvinnor och män är stora när det gäller pornografianvändning, men det finns också skillnader beroende på sexuell identitet. Andelen frekventa användare, det vill säga personer som tittar dagligen eller nästan dagligen på pornografi, var högre bland homosexuella män (53 procent) och bisexuella män (38 procent) än heterosexuella män (17 procent). Vanligast bland heterosexuella (70 procent) och homosexuella (45 procent) kvinnor var att aldrig titta på pornografi, och för bisexuella kvinnor var det vanligaste svaret att titta på pornografi en gång i månaden eller mer sällan (34 procent).

Figur 8. Andel män som är frekventa användare av pornografi (homosexuella män n=92; bisexuella män n=115; heterosexuella män n=5 563). Viktade procent.

Enkätfråga: Tittar du avsiktligt på pornografi?

Frekvent användning av pornografi var vanligast bland män 16–29 år gamla, oavsett sexuell identitet, jämfört med de äldre åldersgrupperna.

Totalt upplevde knappt hälften att pornografi som de själva eller en partner använt inte påverkar deras sexliv. Denna fråga berörde alla oavsett användningsfrekvens. Homosexuella (33 procent) och bisexuella (37 procent) män angav i högre utsträckning än heterosexuella män (23 procent) att pornografin de själva eller en partner använt påverkar deras sexliv positivt. Ett liknande mönster finns bland kvinnor, där bisexuella kvinnor (29 procent) i högre utsträckning angav att pornografin de själva eller en partner använt har positiv påverkan på deras sexliv jämfört med heterosexuella kvinnor (13 procent).

Majoriteten av befolkningen ansåg att sex är viktigt i en relation. En större andel bisexuella kvinnor tyckte att sex är mycket eller ganska viktigt i en relation (84 procent) jämfört med både homo- och heterosexuella kvinnor (63 och 73 procent) (se figur 9). Bland män gav dock färre bisexuella män (67 procent) det svaret jämfört med heterosexuella män (83 procent).

Figur 9. Andel som anser att sex är mycket eller ganska viktigt i en relation, per kön och sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=68; bisexuella kvinnor n=329; heterosexuella kvinnor n=7 047; homosexuella män n=85; bisexuella män n=104; heterosexuella män n=5 020). Viktade procent.

Enkätfråga: Hur viktigt är sex för dig i en relation?

De svarande fick välja det av följande påståenden som i huvudsak passade dem själva bäst: ”Jag och min partner bestämmer båda lika mycket hur och när vi har sex”, ”Jag bestämmer oftare hur och när vi har sex”, ”Min partner bestämmer oftare hur och när vi har sex” och ”Inget av påståendena stämmer för mig”.

Det vanligaste svaret bland alla grupper, oavsett kön och sexuell identitet var att man bestämmer lika mycket som sin partner om när och hur man ska ha sex. Något större andel bisexuella kvinnor har angett att det är de som bestämmer när och hur de ska ha sex (15 procent) jämfört med heterosexuella kvinnor (9 procent). Utöver det fanns det få skillnader mellan heterosexuella, bisexuella och homosexuella personer i frågan om att bestämma hur ofta och när man har sex.

Figur 10. Andel som upplever att olika parter bestämmer om sex i en relation, efter kön och sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=67; bisexuella kvinnor n=329; heterosexuella kvinnor n=7 017; homosexuella män n=91; bisexuella män n=119; heterosexuella män n=5 662). Viktade procent.

Enkätfråga: Vilket påstående passar, i huvudsak, bäst för dig?

De flesta rapporterar att de känner sig fria att ta initiativ till sex, oavsett kön, sexuell identitet eller transerfarenhet. Bisexuella män rapporterade i lägre utsträckning att de känner sig fria att ta initiativ till sex (43 procent) jämfört med både heterosexuella (63 procent) och homosexuella (68 procent) män. Det fanns inga skillnader utifrån kvinnors sexuella identitet.

Majoriteten rapporterade att de alltid eller oftast kan säga nej om de inte vill ha sex. När svaren delades upp på sexuell identitet så var det för få homosexuella i vissa grupper för att siffrorna ska redovisas. Inga skillnader sågs mellan hetero- och bisexuella kvinnor respektive män.

Homosexuella män (87 procent) uppgav i högre utsträckning än heterosexuella män (72 procent) att de oftast kan säga ifrån om en partner vill göra något de själva inte vill. Det fanns inga skillnader mellan kvinnor utifrån sexuell identitet.

Totalt deltog 47 homosexuella kvinnor i åldrarna 16–44 år, 298 bisexuella kvinnor och 3 319 heterosexuella kvinnor i samma åldersgrupper.

I tabell 4 visas preventivmedelsanvändningen i ens nuvarande relation de senaste 12 månaderna utifrån sexuell identitet. Det var vanligare bland homosexuella kvinnor 16–44 år att inte ha använt preventivmedel (58 procent) jämfört med bi- och heterosexuella kvinnor (15 procent). Huvudorsaken bland homosexuella kvinnor till att inte använda preventivmedel var att de har sex på ett sätt där preventivmedel inte behövs (64 procent). På grund av internt bortfall för homosexuella kvinnor vid frågorna om preventivmedel redovisas endast resultat för bisexuella och heterosexuella kvinnor.

* Antal svarande är mindre än 5.

Rädsla för hormoner och biverkningar kan vara en orsak till att inte använda moderna preventivmedel. Högst andel av kvinnor 16–44 år som rapporterade rädsla som skäl var bisexuella (29 procent), följt av heterosexuella (19 procent).

Hälften av homosexuella kvinnor 16–44 år (51 procent) ville ha barn i framtiden, se tabell 5a. Motsvarande andel bland såväl bi- som heterosexuella var knappt hälften (43 procent). 34 procent av heterosexuella kvinnor hade redan det antal barn de ville ha, jämfört med 20 procent av bisexuella och 8 procent av homosexuella kvinnor. Det var vanligare att homo- och bisexuella (11–12 procent) inte ville ha barn än heterosexuella (4 procent) kvinnor. Det var också vanligare att homo- och bisexuella kvinnor inte hade bestämt om de ville ha barn i framtiden (22–25 procent), jämfört med heterosexuella (10 procent).

* Antal svarande är mindre än 5.

I tabell 5b visas tankar om barn bland män 16–44 år utifrån sexuell identitet. En knapp tredjedel av homosexuella män ville ha barn i framtiden. Motsvarande andel bland bisexuella och heterosexuella män var 48 procent. Bland homosexuella män ville 40 procent inte ha barn, jämfört med cirka 6 procent av såväl bi- som heterosexuella. Heterosexuella män (28 procent) hade oftare än bisexuella (14 procent) redan det antal barn de vill ha. Färre homo- och bisexuella (31 procent) än heterosexuella män (13 procent) hade inte bestämt sig om de ville ha barn.

* Antal svarande är mindre än 5.

Bland heterosexuella angav 73 procent av kvinnorna att de hade varit gravida, medan 68 procent av de heterosexuella männen hade haft en partner som varit gravid. Knappt hälften av homosexuella kvinnor (42 procent), bisexuella kvinnor (46 procent) och bisexuella män (44 procent) angav att de eller en partner varit gravid. Bland homosexuella män gav 10 procent detta svar.

Totalt uppgav 9 procent av männen att de hade betalat eller gett annan ersättning för sex åtminstone en gång. Bland kvinnorna var andelen 0,4 procent. På grund av den låga andelen presenteras inte resultat för kvinnor i texten nedan.

Bland homo- och bisexuella män hade 15 procent någon gång gett ersättning för sex. Att ha gett ersättning för sex var vanligare med stigande ålder. Homo- och bisexuella män hade oftare gett ersättning för sexuella tjänster i Sverige (57 procent) än heterosexuella män (16 procent). En fjärdedel av männen svarade inte på frågan. Omvänt var det vanligare bland heterosexuella män att ha köpt sex utomlands (70 procent), jämfört med 28 procent bland homo- och bisexuella män. Att ha gett ersättning för sexuella tjänster på internet var ungefär lika vanligt bland homo- och bisexuella (5 procent) som bland heterosexuella män (4 procent).

Få (cirka 1 procent) av både heterosexuella kvinnor och män angav att de tagit emot ersättning för sex. Erfarenheter av att ha tagit emot ersättning för sex var vanligare bland bisexuella kvinnor (8 procent) och homosexuella män (9 procent). Det var för få homosexuella kvinnor och bisexuella män för att redovisa deras svar.

Figur 11. Andel som har tagit emot ersättning för sex, efter kön och sexuell identitet (homosexuella kvinnor n=69; bisexuella kvinnor n=324; heterosexuella kvinnor n=7 237; homosexuella män n=90; bisexuella män n=118; heterosexuella män n=5 832). Viktade procent.

Enkätfråga: Har du någon gång tagit emot betalning eller annan ersättning för sex?

* Antal svarande är mindre än 5.

Två av tre som hade tagit emot ersättning för sex, besvarade följdfrågan om hur många gånger de hade tagit emot ersättning för sex. Av dem som svarade var det vanligare att kvinnor hade tagit emot ersättning för sex flera gånger, och att män hade tagit emot ersättning en gång. På grund av bortfallet är det svårt att dra några slutsatser av resultatet.

Homo- och bisexuella personer var generellt mer utsatta för alla former av sexuella trakasserier, övergrepp och våld jämfört med heterosexuella personer, se figur 12. Unga personer var den grupp som var mest utsatt för olika former av sexuellt våld och förekomsten minskade med stigande ålder.

Figur 12. Andel som utsattes för olika former av sexuella övergrepp och sexuellt våld, per sexuell identitet och kön (homosexuella kvinnor n=68; bisexuella kvinnor n=323; heterosexuella kvinnor n=6 907; homosexuella män n=90; bisexuella män n=116; heterosexuella män n=5 507). Flervalsfråga. Viktade procent.

Enkätfråga: Har det hänt att du blivit utsatt?

* Antal svarande är mindre än 5.

Andelen bisexuella kvinnor som har blivit utsatta för sexuella trakasserier var 74 procent, och motsvarande andel homosexuella kvinnor var 52 procent. Sexuella trakasserier var också vanligare bland homosexuella män, där 35 procent uppgav sig ha utsatts.

Figur 12 visar omfattningen av annat sexuellt övergrepp, exempelvis att man har blivit smekt, kysst, ”kladdad på”, eller att någon fått dig att mot din vilja ta i eller röra vid någon annans kropp på ett sexuellt sätt. Resultaten liknar det för sexuella trakasserier.

Det var vanligare att kvinnor, framför allt bisexuella kvinnor, hade blivit utsatta för försök till samlag genom fysiskt våld eller hot om fysiskt våld jämfört med män. På grund av för stor osäkerhet redovisas inte exakt siffra för homosexuella kvinnor. Heterosexuella kvinnor (9 procent) och homosexuella män (11 procent) var lika utsatta.

Var femte bisexuell eller homosexuell kvinna hade varit utsatt för påtvingat samlag, jämfört med 6 procent bland heterosexuella kvinnor. Nästan var tionde homosexuell man hade varit utsatt för påtvingat samlag med fysiskt våld eller hot om fysiskt våld (9 procent). Bland heterosexuella män var 1 procent utsatta.

Det var vanligare att kvinnor, oavsett sexuell identitet, hade varit utsatta för sexuellt övergrepp genom psykisk påtryckning, jämfört med män. Nästan hälften, 45 procent, av alla bisexuella kvinnor hade varit utsatta. Bisexuella män var lika utsatta som heterosexuella kvinnor (båda 21 procent). 16 procent av homosexuella män hade också varit utsatta.

Bland bisexuella kvinnor hade över 20 procent uppgett att de blev utsatta för sexuell förnedring (exempelvis fått din kropp, sexuella lust eller kapacitet kritiserad, eller att någon mot din vilja fått dig att titta på porrfilm eller porrbilder). Bland alla övriga var det runt 10 procent, utom bland heterosexuella män där 2 procent hade den erfarenheten.

Undersökningen omfattade även frågor om vilken typ av stöd man hade sökt efter sexuella övergrepp och sexuellt våld. Frågorna ställdes generellt och inte i förhållande till varje delfråga om sexuellt våld.

Generellt var benägenheten att berätta om händelserna högre bland homo- och bisexuella personer, men också bland kvinnor (figur 13). Mellan 53 och 86 procent hade berättat för en anhörig. Även andelen som hade sökt vård var generellt högre bland kvinnor och homosexuella män, 11–18 procent. Av homosexuella kvinnor hade 23 procent polisanmält.

Figur 13. Typ av stöd de svarande använt sig av, per sexuell identitet och kön (homosexuella kvinnor n=50; bisexuella kvinnor n=276; heterosexuella kvinnor n=3 863; homosexuella män n=46; bisexuella män n=38; heterosexuella män n=1 037). Flervalsfråga. Viktade procent.

* Antal svarande är mindre än 5.

Utsatthet för hot och kränkning av partner

Det var vanligare bland kvinnor (12 procent) än män (7 procent) att ha blivit hotad av en partner. Mest utsatta för hot av en partner var homosexuella (23 procent) och bisexuella kvinnor (22 procent).

I en befolkningsstudie som SRHR2017 är det svårt att få ett tillräckligt stort svarsunderlag från minoritetsgrupper. Samtidigt gör befolkningsstudier det möjligt att nå personer som inte skulle ha nåtts i en självselekterad studie. När en undergrupp utgör endast en liten andel av hela gruppen kan det uppstå osäkerhet vid viktning av resultaten. På grund av ett litet antal transpersoner (63 personer) redovisas därför inga viktade estimat för denna grupp utan endast faktiska antal. Det finns en osäkerhet kring representativiteten, det vill säga hur representativa dessa personers svar är i förhållande till hela gruppen transpersoner. Samtliga resultat bör därför tolkas med försiktighet.

0,5 procent av befolkningen rapporterade att de hade transerfarenhet (63 personer). Av dessa svarade 62 personer på frågan om sexuell identitet. 18 personer var heterosexuella, 14 bisexuella, 7 pansexuella och 6 homosexuella. Resterande 17 personer fördelade sig över svarsalternativen annat, asexuell, queer, vet inte och vill inte svara.

Bland transpersoner uppgav 28 av 37 personer med juridiskt kön kvinna också kvinna som sin könsidentitet. Bland transpersoner med juridiskt kön man uppgav 21 av 26 också man som sin könsidentitet. Det finns dock ingen information från studien om hur många som har ändrat sitt juridiska kön under sitt liv.

22 av 63 transpersoner sa sig vara nöjda med sitt sexliv, medan 17 av 63 sa att de var missnöjda. Återstående 24 rapporterade att de var både nöjda och missnöjda.

I den yngre åldersgruppen (16–29 år) sa 10 av 29 transpersoner att de var missnöjda, medan i den äldsta 2 av 21 (45–84 år).

Av 63 transpersoner svarade 47 på frågan om hur ofta de haft sex under de senaste 12 månaderna. 18 av transpersonerna svarade minst en gång i månaden och 10 minst en gång i veckan (figur 14).

Figur 14. Hur ofta man har haft sex under de senaste 12 månaderna, bland transpersoner (n=63). Antal.

Enkätfråga: Hur ofta har du, under de senaste 12 månaderna, haft sex?

Av 61 transpersoner som svarade på frågan om hur viktigt sex är, svarade 27 ganska viktigt, 12 mycket viktigt och 10 inte alls viktigt.

17 av 60 transpersoner hade saknat lust de senaste 12 månaderna, medan 43 inte hade saknat lust. 14 personer hade varit för trötta eller stressade för sex. 7 av 60 hade sällan eller aldrig fått orgasm. Av 60 transpersoner hade 15 saknat en sexpartner, 14 hade inte haft sex på det sättet de ville, 6 hade haft sex fast de egentligen inte ville och 11 hade haft hälsoproblem eller fysiska problem som påverkar sexlivet.

I enkäten ställdes också frågor om befolkningen under de senaste 12 månaderna hade upplevt olika aspekter av sitt sexliv som problem. Notera att de svarande här besvarade två frågor i en: om de hade upplevt något samt om de tyckte att det de hade upplevt var ett problem. Detta var en flervalsfråga där samma person kan ha upplevt fler än en aspekt.

58 av de 63 transpersonerna svarade på frågorna om problem i relation till sexlivet. 26 personer uppgav att de hade saknat intresse för sex, 11 hade saknat njutning, 11 hade känt oro under sex, 4 hade känt fysisk smärta under eller efter sex, 12 hade inte känt upphetsning under sex, 11 hade inte fått orgasm eller det hade tagit lång tid trots upphetsning, 7 hade fått orgasm snabbare än man hade velat och 8 hade haft svårt att få eller behålla erektion. 19 av 58 svaranden sa att de inte hade haft något av de nämnda problemen.

40 av 63 transpersoner besvarade frågan om de hade sökt vård för problem som de tidigare uppgett. 33 av 40 sa att de inte hade sökt vård, och 7 personer uppgav att de hade sökt vård.

I enkäten ställdes 11 frågor om sexrelaterade aktiviteter på internet. 47 av 57 transpersoner hade åtminstone en gång sökt information om sex på internet. 26 av 55 hade aldrig sökt efter en partner på internet, 17 hade gjort det flera gånger och 9 en gång. På frågan om man hade sökt efter en sexpartner på internet svarade 37 av 55 aldrig och 13 att de hade gjort det flera gånger.

16 av 55 transpersoner hade minst en gång träffat en sexpartner online, medan 40 aldrig hade träffat en sexpartner efter kontakt på internet.

24 av 55 personer hade flera gånger tittat på filmer eller bilder med sexuellt innehåll, 15 regelbundet, 5 en gång och 11 hade aldrig tittat.

Frekvent pornografianvändning, det vill säga att titta på pornografi dagligen eller nästan dagligen, rapporterades av 10 av 63 transpersoner. Av 60 personer som svarade på frågan om hur deras egen eller en partners pornografianvändning påverkar sexlivet svarade 15 att det i huvudsak påverkade sexlivet negativt och 6 att det i huvudsak påverkade sexlivet positivt.

Av 61 transpersoner som svarade på frågan om hur viktigt sex är i en relation svarade 26 att det är ganska viktigt, 15 mycket viktigt, 8 varken viktigt eller oviktigt och 8 inte alls viktigt (figur 15).

Figur 15. Hur viktigt sex är i en relation, bland transpersoner (n=57). Antal.

Enkätfråga: Hur viktigt är sex för dig i en relation?

De svarande fick välja det av följande påståenden som i huvudsak passade dem själva bäst: ”Jag och min partner bestämmer båda lika mycket hur och när vi har sex”, ”Jag bestämmer oftare hur och när vi har sex”, ”Min partner bestämmer oftare hur och när vi har sex” och ”Inget av påståendena stämmer för mig”. 59 av de 63 transpersonerna svarade på frågan, varav 24 svarade att inget av påståendena stämde och 19 att de och deras partner bestämmer lika mycket, 8 att de själva bestämmer och 8 att deras partner bestämmer.

Av 58 transpersoner sa 19 att de alltid kände sig fria att ta initiativ till sex, 12 oftast, 12 ibland och 5 att de aldrig kände sig fria att ta initiativ.

59 transpersoner svarade på frågan om de kan säga nej till sex. Av dessa svarade 27 att de alltid kan säga nej, 16 oftast och 6 sällan eller aldrig.

29 transpersoner svarade att de alltid kan säga ifrån om deras partner vill göra något som de själva inte vill göra, medan 10 aldrig eller sällan kunde säga ifrån och 9 inte visste.

Av 42 transpersoner 16–44 år hade 14 använt kondom, 10 avbrutet samlag och 5 ppiller under det senaste året. 6 personer hade inte använt något preventivmedel och 5 hade ingen relation.

42 transpersoner 16–44 år svarade på frågor om barn. 13 rapporterade att de vill ha barn i framtiden. Ytterligare 13 svarade att de inte hade bestämt sig om de vill ha barn eller inte och 9 svarade att de inte ville ha barn. 5 transpersoner svarade att de inte kan få biologiska barn och 6 hade adopterat barn.

55 av 63 transpersoner svarade på frågan om de själva eller en partner någon gång varit gravid. Av dessa svarade 24 ja och 27 nej.

Samtliga 63 transpersoner besvarade frågan om de någon gång har tagit emot ersättning för sex. Av dessa svarade 8 att de hade gjort det.

58 av 63 transpersoner besvarade frågorna om sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och sexuellt våld. Av dem hade 29 utsatts för sexuella trakasserier, 28 för annat sexuellt övergrepp, 8 för försök till samlag genom fysiskt våld eller hot om våld, 6 hade blivit påtvingade samlag genom fysiskt våld, 16 hade blivit påtvingade samlag genom psykisk påtryckning och 16 hade blivit utsatta för sexuell förnedring (figur 16).

Figur 16. Olika former av sexuella övergrepp och sexuellt våld, bland transpersoner (n=58). Flervalsfråga. Antal.

Enkätfråga: Har det hänt att du blivit utsatt?

43 transpersoner besvarade frågan om stödinsatser (flervalsfråga). Av dem hade 31 berättat för någon, till exempel en nära vän eller anhörig. Få personer uppgav att de hade uppsökt sjukvård eller anmält händelsen till polisen.

15 av 59 transpersoner uppgav att de hade haft en partner som hotat dem en eller flera gånger. Hoten kunde exempelvis vara att skada sig själv eller barnen, ta barnen och gå ifrån dig, ha sönder dina saker eller berätta för andra om sådant du vill hålla hemligt.

En av studiens styrkor är användandet av ett representativt urval av den svenska befolkningen (avseende kön, ålder och region). Svaren har dessutom kompletterats med bakgrundsvariabler från högkvalitativa registerdata. Vidare tillåter materialet att resultatet redovisas uppdelat på sexuell identitet och transerfarenhet. Mycket av den forskning som görs om hbtq-personer är inte baserad på ett stratifierat obundet slumpmässigt urval av befolkningen, utan på självselektering. Möjligheten finns nu att göra jämförelser mellan dessa data. Det är unikt och viktigt för att kunna bidra till ett effektivt folkhälsoarbete. Men även om metoden för datainsamlingen möjliggjorde representation av personer med olika sexuella identiteter och med transerfarenhet, är den inte idealisk för att nå ett stort urval av hbtq-personer (69).

Viktning av resultaten har använts för att reducera skevheter i bortfallet, även om viktningen inte kan justera för alla skevheter. I den specifika studiedesignen kan också sexuell identitet eller transerfarenhet i sig vara faktorer som påverkar bortfallet. Det finns en framväxande forskning kring effektiva metoder att inkludera hbtq-personer i forskning. En nyligen publicerad studie har visat att sexuell identitet inte var en variabel som påverkade avsikten att delta i folkräkningen i USA 2020 (70). Däremot visade studien att sexuella minoriteter är överrepresenterade i folkräkningskanaler som är klassificerade som svåra att undersöka. Dessa resultat pekar på att hbtq-personer, som brukar hänvisas till som en grupp som är svår att nå, kan nås via befolkningsundersökningar (70). Det är viktigt att ha alla dessa faktorer i åtanke och tolka alla resultat som presenteras här med försiktighet.

En utmaning med forskning om hbtq-personers hälsa, är att gruppen är relativt liten och blir ännu mindre när faktorer såsom bortfall, definition och operationalisering av hbtq-gruppen räknas in (8). På grund av att gruppen är relativt liten kan osäkerhet i skattningarna uppstå som följd. Resultaten bör därför tolkas med försiktighet. Andelen personer som identifierar sig som homo- eller bisexuella samt transpersoner stämmer överens med tidigare svenska och utländska studier (6, 12, 13). Samtidigt rapporteras en demografisk skillnad i ålder. De som identifierar sig som homosexuella, bisexuella och transpersoner är yngre än resten av befolkningen. Det kan påverka hur resultaten ser ut, eftersom ålder är en viktig bestämningsfaktor för hälsa.

I den här rapporten särredovisas inte resultaten för personer som har angett en sexuell identitet annan än homo- eller bisexuell (personer som har svarat: vet inte, queer, pansexuell eller asexuell). Personerna med transerfarenhet var inte heller tillräckligt många för att resultaten skulle kunna särredovisas utifrån könsidentitet och ålder. Resultaten presenteras inte heller utifrån socioekonomi. Eftersom kön, ålder och socioekonomi är bidragande faktorer för hälsa och välbefinnande generellt, behöver framtida studier även inkludera dessa variabler.

Antalet transpersoner i materialet är relativt litet, vilket ledde till att resultaten presenteras oviktade med faktiska antal personer istället för procent. Resultaten presenteras ändå, eftersom kunskapen på detta område är begränsad och undersökningen ger en unik möjlighet att få en ökad kunskap om transpersoner i Sverige.

Även om materialet ibland bygger på få svarande kunde resultaten oftast bekräftas med tidigare forskning. Resultaten bidrar därför till trianguleringsprocessen i den pågående kunskapsuppbyggnaden.

Andra generella metodologiska aspekter som bör tas hänsyn till är enkätens karaktär och frågekonstruktion. Enkäten innehöll frågor av känslig karaktär och innehöll ett stort antal frågor, 118 stycken. Dessa faktorer kan påverka vilka som valde att besvara enkäten, och i vissa fall kan det vara personer med speciellt intresse för ämnet som väljer att svara.

Vissa frågor i enkäten formulerades utan en tydlig tidsram, utan syftade till att undersöka livtidsprevalens (till exempel frågor som behandlar trakasserier och våld). Detta faktum försvårar jämförelser med andra studier och kan också medföra en underskattning av prevalens, på grund av glömska. Flera av frågorna i enkäten innehöll också många svarsalternativ, vilket kan försvåra svaret och i vissa fall redovisningen av resultaten.

Denna rapport är endast deskriptiv och beskriver därför inte sambandet mellan olika faktorer som kan ge en fördjupad förklaring av resultatet.

Som alltid vid självrapporterade data, finns det risk att människor inte svarar helt sanningsenligt. Ofta kan det bero på ämnets karaktär och om det är ett så kallat känsligt område (71).

Resultaten i SRHR2017 pekar på att de flesta är nöjda med sitt sexliv och känner att de har makt över sin sexualitet och sina sexuella relationer. Det finns dock skillnader i sexuell och reproduktiv hälsa utifrån sexuell identitet och transerfarenhet. Vissa områden visar på större skillnader, exempelvis utsatthet för sexuella trakasserier, övergrepp och våld.

Resultaten visar att i de flesta grupper rapporterade en majoritet att de är nöjda med sitt sexliv. Homosexuella kvinnor tenderade att vara mest nöjda. Resultaten tyder också på att bisexuella män oftare var missnöjda med sitt sexliv än övriga grupper. Vidare visar resultaten att majoriteten av homo- och bisexuella kvinnor och män känner att de kan bestämma i en relation om och hur de vill ha sex, föreslå för en partner hur de vill ha sex, säga nej till sex de inte vill ha och ta initiativ till sex. Folkhälsomyndigheten har i en tidigare studie visat att det är få skillnader utifrån sexuell identitet vad gäller kommunikation av sexuellt samtycke (72).

Resultaten pekar på att kön och sexuell identitet är viktiga indikatorer för vissa sexuella upplevelser. Exempelvis saknar cirka en tredjedel av alla kvinnor, oavsett sexuell identitet, intresse för sex. Det är tidigare visat att det är vanligare bland kvinnor att sakna intresse för sex (4, 6, 73). Vissa upplevelser och problem med sexlivet var vanligare bland bisexuella kvinnor som i hög utsträckning upplevde oro vid sex, smärta vid sex, att de saknar lust, att de känner sig för trötta eller stressade för att ha sex och att de inte har sex på det sätt de vill. Bisexuella kvinnor rapporterade också i högre utsträckning än hetero- och homosexuella kvinnor att de har haft sex fast de egentligen inte ville, vilket samvarierar med resultaten från en tidigare undersökning om sexuell kommunikation och samtycke (72).

Sexuella upplevelser och problem kan förstås utifrån ett biopsykosocialt perspektiv. Det vill säga att faktorer som påverkar sexuella upplevelser är ett samspel mellan biologiska, psykologiska och sociokulturella faktorer (74). Könsskillnader i sexuella upplevelser och problem har förklarats med hjälp av det perspektivet (74), och sexuell minoritetsstatus är ytterligare en faktor som kan påverka olika upplevelser kopplade till sexlivet (28, 29).

Resultaten i SRHR2017 visar att homosexuella män oftare upplever problem med att få orgasm jämfört med andra män. Detta överensstämmer med resultaten från den danska befolkningsstudien Sexus. Danska data visade också att bisexuella män oftare upplever erektionsproblem, vilket däremot inte överensstämmer med våra resultat. Detta kan bero på de statistiska begränsningar som finns med jämförelse av små grupper som kan resultera i under- eller överskattning av resultat. De olika resultaten kan också bero på hur frågan är ställd i respektive undersökning. Frågan om erektionsproblem ingick i en större fråga i SRHR2017, som gällde olika upplevda problem vid sex.

Bland transpersonerna som deltog i SRHR2017, varierade svaren vad gäller nöjdhet med sexlivet under det senaste året. En tidigare svensk studie fann att nästan hälften av transpersonerna som deltog angav att de var missnöjda med sitt sexliv (75). Nöjdhet med sexlivet har ett samband med såväl individuella som interpersonella faktorer, vilket inte har studerats i vår undersökning. Tidigare studier bland transpersoner visar till exempel att viktiga faktorer för sexuell nöjdhet är respektfulla relationer med andra personer (76), och relationen till och nöjdheten med den egna kroppen (39). Även bland transpersoner pekar resultaten på att majoriteten kan ta initiativ till sex, bestämma när och hur de vill ha sex och säga nej till sex de inte vill ha. En tidigare studie om transpersoner med varierande behov av könsbekräftande vård visade att sexuell egenmakt hör ihop med psykiskt välbefinnande och genomförande av könsbekräftande behandling. Dessa resultat förklarades med att könsdysfori och psykiska problem har en negativ effekt på en rad olika sexuella erfarenheter, såsom sexuell nöjdhet, lust och egenmakt (30).

Resultatet visar, i likhet med andra studier (6, 77, 78), på den stora roll som digitala arenor har för hbtq-personers relationer och sexualitet. Nästan alla sexrelaterade aktiviteter på internet var vanligare bland homo- och bisexuella personer jämfört med heterosexuella, från att söka sexrelaterad information till att leta efter en partner. Resultaten för transpersoner pekar också på att olika digitala kanaler används i sexuella syften.

Pornografin har också blivit mer tillgänglig i och med större internetanvändning. Resultaten visar att homosexuella män använder pornografi regelbundet mer än övriga män, vilket också visas i andra studier (6, 79). Användning av pornografi bland homosexuella personer kan ha en bekräftande och utbildande roll och ibland utgöra en av få informationskällor för hur samkönade sexuella relationer kan gå till (48, 49).

Det är svårt att dra slutsatser kring hur pornografi påverkar den sexuella hälsan generellt och hos sexuella minoriteter specifikt. Men sexuella skript i den icke-heterosexuella pornografin beskriver ofta stereotypa roller som kan ha negativ effekt på personers bild av sexuella relationer. Studier visar till exempel att det finns ett samband mellan konsumtion av pornografi som innehåller analt sex utan kondom till sådan praxis i faktiska sexuella relationer bland homosexuella män (80, 81).

Resultaten visar att kvinnor – oavsett sexuell identitet – är mer utsatta för alla typer av sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Skillnaderna i utsatthet mellan kvinnor och män är väldokumenterade, och svensk statistik har också visat att utsatthet för sexuella trakasserier och våld minskar med åldern bland både kvinnor och män (82).

Tidigare studier visar att risken att utsättas för sexuella övergrepp är högre bland homo- och bisexuella än heterosexuella kvinnor (6, 83-85). Även i SRHR2017 rapporterade homo- och bisexuella oftare än heterosexuella kvinnor att de utsatts för sexuella övergrepp och våld.

Bisexuella kvinnor rapporterar högst utsatthet för alla former av sexuella övergrepp, från trakasserier till påtvingat samlag. De här resultaten är i linje med tidigare studier som har visat att bisexuella kvinnor löper högre risk att drabbas av sexuella övergrepp och våld, jämfört med både homo- och heterosexuella kvinnor (84, 86). Orsakerna är inte fullständigt kartlagda. Förklaringar som har presenterats är att bisexuella kvinnor kan utsättas för bifobiska attityder från både heterosexuella och homosexuella personer, drabbas av fördomar om hypersexualitet och vara mer utsatta för våld på grund av en ökad prevalens av missbruk av alkohol och droger (87). Bisexuella kvinnor rapporterar också andra typer av hälsoutfall som skiljer sig från andra kvinnors. Exempelvis har unga bisexuella kvinnor rapporterat minst tillit till andra människor, uppvisat mest ohälsa och haft mest självdestruktivt beteende jämfört med övriga grupper, enligt Folkhälsomyndighetens undersökning Utvecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland homo- och bisexuella personer (10).

Tidigare svenska undersökningar visar att utsattheten för sexuellt våld är högre bland homo- och bisexuella personer för både kvinnor och män, jämfört med heterosexuella (88, 89). Resultaten i SRHR2017 visar att homosexuella män rapporterar högre utsatthet för sexuella övergrepp och våld och är mer utsatta för påtvingat samlag genom fysiskt våld än heterosexuella män. Tidigare forskning visar också att homosexuella män riskerar att utsättas för sexuellt våld även på offentliga platser och att sexuellt våld kan ha homofobiska motiv (89). Vidare rapporterar homosexuella och bisexuella män oftare utsatthet för våld i nära relationer än heterosexuella män (90).

I SRHR2017 rapporterade transpersoner i hög utsträckning att de blivit utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp och våld, även om dessa resultat bygger på en liten grupp på 63 personer. Dessa resultat kan jämföras med en tidigare svensk undersökning som också pekar på hög utsatthet för sexuellt våld bland transpersoner (38). Utsattheten för sexuellt våld var också betydligt högre bland transpersoner i den danska befolkningsstudien Sexus, framför allt bland transkvinnor, jämfört med ciskvinnor (6).

Resultaten i SRHR2017 visar inte om eller i hur stor utsträckning det våld som personer uppger att de blivit utsatta för har varit hatbrott. Inte heller visar det vem förövaren är. Tidigare studier har dock visat att förövaren av sexuellt våld i många fall är en partner eller före detta partner (38, 90), en bekant (90) eller en känd person (6), beroende på vilka typer av övergrepp och våld som utövas. En självselekterad svensk undersökning från 2006 fann att av över 2 000 hbtq-personer hade en fjärdedel upplevt någon form av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld utövad av en partner, och att både kvinnor och män rapporterade utsatthet i sin tidigare eller nuvarande relation (91). Det behövs framtida studier för att undersöka vilka som utövar sexuellt våld mot hbtq-personer, och bidra med kunskap kring förekomsten av våld i nära relationer bland hbtq-personer.

SRHR2017 visar inte heller vilket kön förövaren har vid sexuella trakasserier, övergrepp och våld, men tidigare undersökningar pekar på att majoriteten är män (84). Enligt den officiella kriminalstatistiken 2018 är 85 procent av de som lagförts för misshandelsbrott i Sverige män (92). Enligt Nationellt kvinnofridscentrum tyder den stora övervikten av män som dömts för misshandelsbrott på att våldsutövande är starkt kopplat till kön och maskulinitet. (93). Att utöva olika former av våld kan bland män framstå som maskulint. Genom våldsutövandet kan män förkroppsliga typiskt ”manliga” attribut som aggressivitet, styrka och kontroll (93).

I likhet med tidigare studier visar SRHR2017 att erfarenheterna av sex mot ersättning är vanligare bland homo- och bisexuella personer (6, 47, 61). Den danska befolkningsstudien Sexus rapporterar att andelen män, oavsett sexuell identitet, som har betalat för sex är runt 20 procent i Danmark. Våra resultat visar att 15 procent av de homo- och bisexuella männen har erfarenhet av att betala för sex. Det är en något högre andel än bland heterosexuella män, som i huvudsak köper sex utanför Sverige. I Sverige är det förbjudet att köpa sex enligt lag sedan 1999, medan det i Danmark är lagligt. Detta påverkar förmodligen den högre andelen i Danmark.

En förklaring till att homo- och bisexuella personer oftare har erfarenhet av sex mot ersättning kan vara den generellt sett sämre självskattade hälsan och framför allt den sämre psykiska hälsan som konstaterats bland homo- och bisexuella personer (13). Sex mot ersättning är också en konsekvens av sex som ett självskadebeteende (94), som förekommer bland 3 procent av kvinnliga och 1 procent av manliga gymnasieungdomar oavsett sexuell identitet i Sverige. Psykisk ohälsa, andra självskadebeteenden, icke-heterosexuell sexuell identitet och symtom på trauma är några andra faktorer som är vanligare bland unga med erfarenhet av sex mot ersättning än bland andra unga (95).

Cirka en tiondedel av transpersonerna har erfarenheter av att ta emot ersättning för sex enligt resultaten i SRHR2017. Resultatet är baserat på ett litet antal personer, vilket begränsar representativiteten. Med detta sagt, har tidigare svenska och danska undersökningar visat att cirka en tiondedel av svarande personer med transerfarenhet har erfarenheter av att ta emot ersättning för sex (6, 38, 96).

På senare år har olika juridiska förändringar skett som har underlättat för hbtq-personer att bli föräldrar. Sedan 2003 har hbtq-personer som ingått registrerat partnerskap eller äktenskap samma rätt att adoptera som olikkönade gifta par, och ensamstående hbtq-personer har samma rätt att adoptera som andra ensamstående. År 2005 stiftades en lag som tillät samkönade kvinnliga par att insemineras artificiellt inom offentlig sjukvård, och båda föräldrarna blir också föräldrar i juridisk mening. Trots denna utveckling finns ännu olika begränsningar i den föräldraskapsrättsliga lagstiftningen. En mer inkluderade lagstiftning för olika typer av familjekonstellationer saknas fortfarande (97).

SRHR2017 visar att homosexuella, bisexuella och transpersoner har olika erfarenheter och intentioner vad gäller föräldraskap. Dessa erfarenheter kan bero på olika individuella, interpersonella och strukturella faktorer som inte har undersökts här. Faktorer som är relaterade till minoritetsstress såsom utsatthet för fördomar, öppenhet med egen sexuell identitet, internaliserad homofobi och stigma kan ha betydelse för tankarna om och intentionen att skaffa familj (52, 53).

Resultat kring olika erfarenheter vid förlossning har varit för statistiskt osäkra för att kunna redovisas i detalj. Det finns dock en växande svensk litteratur som fokuserar på bisexuellas, homosexuellas och transpersoners upplevelser av förlossningsvård och barnafödande. Studier på området pekar på att det finns bristande kunskaper om och stöd för blivande hbtq-föräldrar inom förlossningsvården i Sverige (54, 55). I en nyligen publicerad svensk studie beskrivs även att minoritetsstress påverkar hur förlossningsrädsla upplevs bland homosexuella och bisexuella kvinnor samt transpersoner (56).

Resultaten är också begränsade vad gäller transpersoners reproduktiva hälsa. En strukturell omständighet som påverkat många svenska transpersoners reproduktiva möjligheter är kravet på sterilisering för ändring av juridiskt kön som gällde fram till 2013. Det innebar att inga könsceller (spermier eller ägg) fick bevaras. Uppskattningsvis 600–700 personer steriliserades för att ändra sitt juridiska kön (98). Sedan 2013 har transpersoner som vill genomföra könsbekräftande behandling möjlighet att frysa sina spermier eller ägg.

SRHR2017 är den första svenska befolkningsundersökning om SRHR där det är möjligt att redovisa svar utifrån sexuell identitet och transerfarenhet.

Olika typer av metod och studiedesign har för- och nackdelar. En generell fördel med befolkningsundersökningar att de ger representativitet för hela befolkningen. Nackdelen är att antalet svarande kan bli lågt när man studerar minoritetsgrupper, vilket kan leda till osäkerhet kring hur representativa resultaten är. Det betyder att olika studier behöver fortsatt utföras, för att tillsammans bidra till kunskap om minoritetsgrupper i samhället. Den här studien bidrar till ökad kunskap på området och resultaten styrker tidigare forskning.

Resultaten visar att majoriteten av homosexuella, bisexuella och transpersoner är överlag nöjda med sitt sexliv och upplever egenmakt över sin sexualitet och sina sexuella relationer. Men i likhet med tidigare studier visar även SRHR2017 att homosexuella, bisexuella och transpersoner i Sverige ofta har sämre utfall för sexuell och reproduktiv hälsa. Här framträder särskilt den höga utsattheten för sexuella trakasserier, övergrepp och våld.

Det är nödvändigt att se sexuell hälsa från ett holistiskt perspektiv och förstå samspelet mellan sexuell, fysisk och psykisk hälsa. Hbtq-personer är en heterogen grupp och resultaten visar att vissa grupper, som bisexuella kvinnor och transpersoner, har sämre sexuell och reproduktiv hälsa. Därmed finns det ett fortsatt stort behov av att följa upp SRHR bland hbtq-personer. Som komplement till befolkningsundersökningar behövs riktade datainsamlingar för grupperna i sig. Framför allt behövs kvalitativa hypotesskapande studier, vilket möjliggör en fördjupad analys av hur sexualiteten och den sexuella hälsan påverkas av och påverkar psykisk och fysisk hälsa.

Denna studie pekar på behovet av följande insatser:

• Våldsförebyggande åtgärder och stödjande insatser bör fortsatt ha hög prioritet.
• Fördjupad kunskap behövs om bisexuella kvinnors och mäns fysiska, psykiska och sexuella hälsa. Resultaten visar att bisexuella ofta rapporterar sämre hälsoutfall, men de bakomliggande orsakerna är oklara.
• Kunskap behövs om transpersoners reproduktiva hälsa och upplevelser i samband med graviditet, förlossning och barnönskan, samt de långvariga effekterna av könskonträra hormonbehandlingar och deras påverkan på fertiliteten.
• Frågor om sexuell identitet och transerfarenhet bör ingå i befolkningsundersökningar, trots utmaningar vid analys och rapportering av få svarande.
• Befolkningsundersökningar behöver kompletteras med undersökningar med självselekterat urval och kvalitativa studier, för att möjliggöra fördjupade analyser av hbtq-personers fysiska, psykiska och sexuella hälsa.
• Det saknas kunskap om hur sexuell identitet och transerfarenhet samspelar med andra bakgrundsvariabler, däribland kön, ålder, socioekonomi, funktionsvariation och etnicitet.

Asexuell – en person som inte har någon sexlust eller inte önskar inkludera andra i sin sexualitet.

Cisnormativitet – antagandet att alla människor identifierar sig som det kön som har tillskrivits dem vid födseln och lever efter det könets sociala normer.

Cisperson – cis är latin för ”på samma sida”. Cisperson är en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med det kön man tilldelades vid födelsen.

Hbtq – förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera.

Heteronormativitet – föreställningen att alla är heterosexuella och att detta är det självklara och önskvärda sättet att leva på. En av utgångspunkterna är förväntningar om kvinnlighet och manlighet som varandras motsatser och komplement. De som överskrider gränser för heterosexualitet uppfattas som avvikande.

Homofobi – en uppfattning som ger uttryck för en starkt negativ syn på homosexualitet eller på homo- och bisexuella människor.

Juridiskt kön – det kön som står registrerat i folkbokföringen, i pass eller legitimation och som reglerar utformandet av personnumret. Det finns två juridiska kön i Sverige – kvinna och man.

Könsidentitet – är en persons självidentifierade kön, en persons subjektiva upplevelse av att tillhöra ett visst kön. Somliga känner sig inte som något kön alls.

Könsuttryck – hur man uttrycker sig i fråga om kön. En persons könsuttryck kan stämma överens med könsidentiteten, men det behöver inte vara så.

Pansexuell – förmågan att attraheras sexuellt av personer oavsett kön.

Queer – ett brett begrepp som kan betyda flera olika saker men i grunden är ett ifrågasättande av heteronormen. Många ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan innebära en önskan att inkludera alla kön och sexualiteter eller att inte behöva identifiera eller definiera sig.

Sexuell identitet eller sexuell läggning – en persons sexuella orientering i fråga om partnerns kön. Exempel på sexuella identiteter eller läggningar är heterosexualitet, homosexualitet och bisexualitet.

Transition – är ett begrepp som används för att beskriva en könsbekräftande process. Det är helt individuellt vad en transition består av. För vissa handlar det om namnbyte, för andra ingår underlivskirurgi.

Transfobi – en uppfattning eller en medveten värdering hos en individ, en grupp eller ett samhälle och som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner som grupp eller individer.

Transperson – ett paraplybegrepp för personer vilkas könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön som tilldelades vid födseln.

Hbtq – en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera.

MSM – män som har sex med män, från engelskans men who have sex with men. Begrepp som fokuserar på sexuell praktik.

STI – Sexuellt överförd infektion.

SRHR – Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

1. Starrs AM, Ezeh AC, Barker G, Basu A, Bertrand JT, Blum R, et al. Accelerate progress-sexual and reproductive health and rights for all: report of the Guttmacher-Lancet Commission. Lancet. 2018. DOI:10.1016/S0140-6736(18)30293-9.
2. Government Offices of Sweden. Strategy for Swedens cooperation with the World Health Organization (WHO) 2016 - 2019.2016. Hämtad från: www.regeringen.se/contentassets/66457497b8ee435182874f0a03ddca86/who-strategi-2016-grafisk-service-19-jan.pdf.
3. Sveriges Riksdag. Förordning (2013:1020) med instruktion för Folkhälsomyndigheten.2018.
4. Lewin B, Fugl-Meyer K. Sex i Sverige : om sexuallivet i Sverige 1996. Stockholm: Folkhälsoinstitutet; 1998.
5. Erens B, Phelps A, Clifton S, Mercer CH, Tanton C, Hussey D, et al. Methodology of the third British national survey of sexual attitudes and lifestyles (Natsal-3). Sex Transm Infect. 2014;90(2):84-9.
6. Frisch M, Moseholm E, Andersson M, Bernhard Andressen J, Graugaars C. Sex i Danmark.Statens Serum Institut og Aalborg Universitet, 2019. Hämtad från: files.projektsexus.dk/2019-10-26_SEXUS-rapport_2017-2018.pdf.
7. Gary J. Gates. How many people are lesbian, gay, bisexual, and transgender?The Williams Institute, 2011. Hämtad från: wliliamsinstitute.law.ucla.edu/wp-content/uploads/Gates-How-Many-People-LGBT-Apr-2011.pdf.
8. Bränström R. Hälsa och livsvillkor bland unga hbtq-personer. Brand Factory, Stockholm 2018: FORTE - Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, 2018. Hämtad från: forte.se/app/uploads/2018/11/halsa-och-livsvillkor-bland-unga-hbtq-personer_webb.pdf.
9. Collin L, Reisner SL, Tangpricha V, Goodman M. Prevalence of Transgender Depends on the "Case" Definition: A Systematic Review. J Sex Med. 2016;13(4):613-26. DOI:10.1016/j.jsxm.2016.02.001.
10. Van Caenegem E, Wierckx K, Elaut E, Buysse A, Dewaele A, Van Nieuwerburgh F, et al. Prevalence of gender nonconformity in Flanders, Belgium. Arch Sex Behav. 2015;44(5):1281-7.
11. Kuyper L, Wijsen C. Gender identities and gender dysphoria in the Netherlands. Arch Sex Behav. 2014;43(2):377-85.
12. Folkhälsomyndigheten. Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige : UngKAB15 - en studie om kunskap, attityd och beteende bland unga 16-29 år. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2017.
13. Folkhälsamyndigheten. Utvecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer hos homo- och bisexuella personer. Resultat från nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2015.
14. Alencar Albuquerque G, de Lima Garcia C, da Silva Quirino G, Alves MJ, Belem JM, dos Santos Figueiredo FW, et al. Access to health services by lesbian, gay, bisexual, and transgender persons: systematic literature review. BMC Int Health Hum Rights. 2016;16:2. DOI:10.1186/s12914-015-0072-9.
15. Meyer IH. Prejudice, social stress, and mental health in lesbian, gay, and bisexual populations: conceptual issues and research evidence. Psychol Bull. 2003;129(5):674.
16. Branstrom R. Minority stress factors as mediators of sexual orientation disparities in mental health treatment: a longitudinal population-based study. J Epidemiol Community Health. 2017;71(5):446-52. DOI:10.1136/jech-2016-207943.
17. Testa RJ, Habarth J, Peta J, Balsam K, Bockting W. Development of the gender minority stress and resilience measure. Psychology of Sexual Orientation and Gender Diversity. 2015;2(1):65.
18. Feinstein BA, Dyar C. Bisexuality, minority stress, and health. Curr Sex Health Rep. 2017;9(1):42-9. DOI:10.1007/s11930-017-0096-3.
19. European Union Agency for Fundamental Rights (FRA). Survey on fundamental rights of lesbian, gay, bisexual and transgender people in EU 2012. Hämtad från: fra.europa.eu/en/survey/2012/eu-lgbt-survey.
20. SOU 2017:92. Transpersoner i Sverige, förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor.
21. Folkhälsamyndigheten. Rätten till hälsa – hur normer och strukturer inverkar på transpersoners upplevelser av sexuell hälsa. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2016.
22. Wilén Johansson E, Lundsten E. Hbtq-personers upplevelser av bemötande inom hbtq-diplomerade vårdverksamheter i Västra Götalandsregionen. Göteborgs universitet/Västra Götalandsregionen: 2019.
23. Campbell S. Sexual health needs and the LGBT community. Nurs Stand. 2013;27(32):35-8. www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23641652.
24. Reyniers T, Nostlinger C, Laga M, De Baetselier I, Crucitti T, Wouters K, et al. Choosing between Daily and Event-Driven Pre-Exposure Prophylaxis: Results of a Belgian PrEP Demonstration Project. J Acquir Immune Defic Syndr. 2018. DOI:10.1097/QAI.0000000000001791.
25. Rosenberger JG, Schick V, Schnarrs P, Novak DS, Reece M. Sexual behaviors, sexual health practices, and community engagement among gay and bisexually identified men living in rural areas of the United States. J Homosex. 2014;61(8):1192-207. DOI:10.1080/00918369.2014.872525.
26. Manuela Peixoto M. Sexual Satisfaction, Solitary, and Dyadic Sexual Desire in Men According to Sexual Orientation. J Homosex. 2018:1-11. DOI:10.1080/00918369.2018.1484231.
27. Peplau LA, Fingerhut AW. The close relationships of Lesbians and gay men. Annu Rev Psychol. 2007;58:405-24. DOI:10.1146/annurev.psych.58.110405.085701.
28. Henderson AW, Lehavot K, Simoni JM. Ecological models of sexual satisfaction among lesbian/bisexual and heterosexual women. Arch Sex Behav. 2009;38(1):50-65. DOI:10.1007/s10508-008-9384-3.
29. Grabovac I, Smith L, McDermott DT, Stefanac S, Yang L, Veronese N, et al. Well-Being Among Older Gay and Bisexual Men and Women in England: A Cross-sectional Population Study. J Am Med Dir Assoc. 2019;20(9):1080-5.e1. DOI:10.1016/j.jamda.2019.01.119.
30. Nikkelen SW, Kreukels BP. Sexual experiences in transgender people: the role of desire for gender-confirming interventions, psychological well-being, and body satisfaction. J Sex Marital Ther. 2018;44(4):370-81.
31. Cohen JN, Byers ES. Beyond lesbian bed death: enhancing our understanding of the sexuality of sexual-minority women in relationships. J Sex Res. 2014;51(8):893-903. DOI:10.1080/00224499.2013.795924.
32. Flynn KE, Lin L, Bruner DW, Cyranowski JM, Hahn EA, Jeffery DD, et al. Sexual satisfaction and the importance of sexual health to quality of life throughout the life course of US adults. The journal of sexual medicine. 2016;13(11):1642-50.
33. Breyer BN, Smith JF, Eisenberg ML, Ando KA, Rowen TS, Shindel AW. The impact of sexual orientation on sexuality and sexual practices in North American medical students. J Sex Med. 2010;7(7):2391-400. DOI:10.1111/j.1743-6109.2010.01794.x.
34. Peixoto MM, Nobre P. Prevalence of sexual problems and associated distress among lesbian and heterosexual women. J Sex Marital Ther. 2015;41(4):427-39. DOI:10.1080/0092623X.2014.918066.
35. Hirshfield S, Chiasson MA, Wagmiller RL, Jr., Remien RH, Humberstone M, Scheinmann R, et al. Sexual dysfunction in an Internet sample of U.S. men who have sex with men. J Sex Med. 2010;7(9):3104-14. DOI:10.1111/j.1743-6109.2009.01636.x.
36. Bancroft J, Carnes L, Janssen E, Goodrich D, Long JS. Erectile and ejaculatory problems in gay and heterosexual men. Arch Sex Behav. 2005;34(3):285-97. DOI:10.1007/s10508-005-3117-7.
37. Rosser BR, Short BJ, Thurmes PJ, Coleman E. Anodyspareunia, the unacknowledged sexual dysfunction: a validation study of painful receptive anal intercourse and its psychosexual concomitants in homosexual men. J Sex Marital Ther. 1998;24(4):281-92. DOI:10.1080/00926239808403963.
38. Folkhälsomyndigheten. Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige. Solna: Folkhälsomyndigheten, 2015.
39. Nikkelen S, Twisk D, Meijer S. Sex under the age of 25 in 2017: the sexual health of young people in the Netherlands. Ned Tijdschr Geneeskd. 2018;162.
40. Holmberg M, Arver S, Dhejne C. Supporting sexuality and improving sexual function in transgender persons. Nature Reviews Urology. 2019;16(2):121-39.
41. Peterson ZD. What is sexual empowerment? A multidimensional and process-oriented approach to adolescent girls’ sexual empowerment. Sex Roles. 2010;62(5-6):307-13.
42. Peterson ZD, Muehlenhard CL. A match-and-motivation model of how women label their nonconsensual sexual experiences. Psychol Women Q. 2011;35(4):558-70.
43. Zimmer-Gembeck MJ, Ducat WH, Boislard-Pepin M-A. A prospective study of young females’ sexual subjectivity: Associations with age, sexual behavior, and dating. Arch Sex Behav. 2011;40(5):927.
44. Fahs B. Performing sex: The making and unmaking of women's erotic lives: SUNY Press; 2011.
45. Hurlbert DF. The role of assertiveness in female sexuality: A comparative study between sexually assertive and sexually nonassertive women. J Sex Marital Ther. 1991;17(3):183-90.
46. Mustanski B, Lyons T, Garcia SC. Internet use and sexual health of young men who have sex with men: a mixed-methods study. Arch Sex Behav. 2011;40(2):289-300. DOI:10.1007/s10508-009-9596-1.
47. Ungdomsstyrelsen. Se mig! Unga om sex och internet. Stockholm: 2009.
48. McCormack M, Wignall L. Enjoyment, exploration and education: Understanding the consumption of pornography among young men with non-exclusive sexual orientations. Sociology. 2017;51(5):975-91.
49. Arrington-Sanders R, Harper GW, Morgan A, Ogunbajo A, Trent M, Fortenberry JD. The role of sexually explicit material in the sexual development of same-sex-attracted Black adolescent males. Arch Sex Behav. 2015;44(3):597-608.
50. Hadland SE, Yehia BR, Makadon HJ. Caring for lesbian, gay, bisexual, transgender, and questioning youth in inclusive and affirmative environments. Pediatric Clinics. 2016;63(6):955-69.
51. Klein DA, Malcolm NM, Berry-Bibee EN, Paradise SL, Coulter JS, Keglovitz Baker K, et al. Quality primary care and family planning services for LGBT clients: a comprehensive review of clinical guidelines. LGBT health. 2018;5(3):153-70.
52. Scandurra C, Bacchini D, Esposito C, Bochicchio V, Valerio P, Amodeo AL. The influence of minority stress, gender, and legalization of civil unions on parenting desire and intention in lesbian women and gay men: Implications for social policy and clinical practice. Journal of GLBT Family Studies. 2019;15(1):76-100.
53. Amodeo A, Esposito C, Bochicchio V, Valerio P, Vitelli R, Bacchini D, et al. Parenting desire and minority stress in lesbians and gay men: A mediation framework. Int J Environ Res Public Health. 2018;15(10):2318.
54. Klittmark S, Garzon M, Andersson E, Wells MB. LGBTQ competence wanted: LGBTQ parents' experiences of reproductive health care in Sweden. Scand J Caring Sci. 2019;33(2):417-26. DOI:10.1111/scs.12639.
55. Engström HA, Häggström-Nordin E, Borneskog C, Almqvist A-L. Mothers in Same-Sex Relationships Describe the Process of Forming a Family as a Stressful Journey in a Heteronormative World: A Swedish Grounded Theory Study. Maternal and child health journal. 2018;22(10):1444-50.
56. Malmquist A, Jonsson L, Wikström J, Nieminen K. Minority stress adds an additional layer to fear of childbirth in lesbian and bisexual women, and transgender people. Midwifery. 2019;79:102551.
57. Ellis SA, Wojnar DM, Pettinato M. Conception, pregnancy, and birth experiences of male and gender variant gestational parents: it's how we could have a family. Journal of midwifery & women's health. 2015;60(1):62-9.
58. Hoffkling A, Obedin-Maliver J, Sevelius J. From erasure to opportunity: a qualitative study of the experiences of transgender men around pregnancy and recommendations for providers. BMC Pregnancy Childbirth. 2017;17(2):332.
59. Obedin-Maliver J, Makadon HJ. Transgender men and pregnancy. Obstetric medicine. 2016;9(1):4-8.
60. Light AD, Obedin-Maliver J, Sevelius JM, Kerns JL. Transgender men who experienced pregnancy after female-to-male gender transitioning. Obstet Gynecol. 2014;124(6):1120-7.
61. Ahlgren T, Näslund J, Rosander M. Ungdomars attityder och beteende när det gäller att köpa och sälja sex: en studie i Jönköpings län våren 2008. Luppen kunskapscentrum; 2009.
62. Smittskyddsinstitutet. EMIS 2010 Sverige. Svenska resultat från den europeiska internetundersökningen EMIS 2010 – en studie om män som har sex med män. Solna: 2013.
63. Berg RC, Schmidt AJ, Weatherburn P, Network TE. Transactional sex: supply and demand among European men who have sex with men (MSM) in the context of local laws. International journal of sexual health. 2015;27(3):286-302.
64. Darj F, Jonsson J, Summanen F. Sex för X. Sex mot ersättning bland unga hbtq-personer RFSL Ungdom 2015.
65. World Health Organization. Global and regional estimates of violence against women: prevalence and health effects of intimate partner violence and non-partner sexual violence. Geneva, Switzerland: 2013. Contract No.: 978-92-4 156462-5. Hämtad från: apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/85239/9789241564625_eng.pdf;jsessionid=5B3707F8C0F2E26098DC7D5ADF0456AD?sequence=1.
66. Yerke AF, DeFeo J. Redefining intimate partner violence beyond the binary to include transgender people. Journal of family violence. 2016;31(8):975-9.
67. Statistikmyndigheten (SCB). Hur stort får bortfallet vara? Hämtad från: www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2016/Hur-stort-far-bortfallet-vara/
68. Folkhälsomyndigheten. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017. Resultat från befolkningsundersökningen SRHR2017.Folkhälsomyndigheten 2019. Hämtad från: www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/s/sexuell-och-reproduktiv-halsa-och-rattigheter-i-sverige-2017/.
69. Meyer IH, Wilson PA. Sampling lesbian, gay, and bisexual populations. J Couns Psychol. 2009;56(1):23.
70. Bates N, Trejo YAG, Vines M. Are Sexual Minorities Hard-to-Survey? Insights from the 2020 Census Barriers, Attitudes, and Motivators Study (CBAMS) Survey. Journal of Official Statistics. 2019;35(4):709-29.
71. Statistiska Centralbyrån. Frågor och svar – om frågekonstruktion i enkät- och intervjuundersökningar. SCB-tryck: 2016. 978-91-618-1653-8. Hämtad från: www.scb.se/contentassets/c6dd18d66ab240e89d674ce728e4145f/ov9999_2016a01_br_x08br1601.pdf
72. Folkhälsomyndigheten. Sexuell kommunikation, samtycke och hälsa.Folkhälsomyndigheten 2019. Hämtad från: www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/s/sexuell-kommunikation-samtycke-och-halsa/?pub=61314.
73. Mitchell KR, Mercer CH, Ploubidis GB, Jones KG, Datta J, Field N, et al. Sexual function in Britain: findings from the third National Survey of Sexual Attitudes and Lifestyles (Natsal-3). Lancet. 2013;382(9907):1817-29. DOI:10.1016/s0140-6736(13)62366-1.
74. Thomas HN, Thurston RC. A biopsychosocial approach to women's sexual function and dysfunction at midlife: A narrative review. Maturitas. 2016;87:49-60. DOI:10.1016/j.maturitas.2016.02.009.
75. Andersson G. Quality of life and sexual health among transgender people and people living with HIV in Sweden. Stockholm: Karolinska Institutet; 2019 openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/46577/Thesis_Galit_Andersson.pdf?sequence=1&isAllowed=y.
76. Lindroth M, Zeluf G, Mannheimer LN, Deogan C. Sexual health among transgender people in Sweden. International Journal of Transgenderism. 2017;18(3):318-27.
77. Træen B, Nilsen TSr, Stigum H. Use of pornography in traditional media and on the Internet in Norway. J Sex Res. 2006;43(3):245-54.
78. Ross MW, Rosser BS, Stanton J. Beliefs about cybersex and Internet-mediated sex of Latino men who have Internet sex with men: Relationships with sexual practices in cybersex and in real life. AIDS Care. 2004;16(8):1002-11.
79. Træen B, Daneback K. The use of pornography and sexual behaviour among Norwegian men and women of differing sexual orientation. Sexologies. 2013;22(2):e41-e8.
80. Schrimshaw EW, Antebi-Gruszka N, Downing Jr MJ. Viewing of internet-based sexually explicit media as a risk factor for condomless anal sex among men who have sex with men in four US cities. PLoS One. 2016;11(4):e0154439.
81. Rosser BS, Smolenski DJ, Erickson D, Iantaffi A, Brady SS, Grey JA, et al. The effects of gay sexually explicit media on the HIV risk behavior of men who have sex with men. AIDS Behav. 2013;17(4):1488-98.
82. Nationellt Centrum för Kvinnofrid. 2019. Hämtad från: www.nck.uu.se/om-nck/.
83. Balsam KF, Lehavot K, Beadnell B. Sexual revictimization and mental health: a comparison of lesbians, gay men, and heterosexual women. J Interpers Violence. 2011;26(9):1798-814. DOI:10.1177/0886260510372946.
84. Balsam KF, Rothblum ED, Beauchaine TP. Victimization over the life span: a comparison of lesbian, gay, bisexual, and heterosexual siblings. J Consult Clin Psychol. 2005;73(3):477-87. DOI:10.1037/0022-006X.73.3.477.
85. Hughes TL, Johnson TP, Steffen AD, Wilsnack SC, Everett B. Lifetime Victimization, Hazardous Drinking, and Depression Among Heterosexual and Sexual Minority Women. LGBT Health. 2014;1(3):192-203. DOI:10.1089/lgbt.2014.0014.
86. Walters M, Breiding M. The National Intimate Partner and Sexual Violence Survey (NISVS): 2010 findings on victimization by sexual orientation. Atlanta, Georgia: National Center for Injury Prevention and Control, Centers for Disease Control and Prevention: 2013.
87. Johnson NL, Grove M. Why us? Toward an understanding of bisexual women's vulnerability for and negative consequences of sexual violence. Journal of Bisexuality. 2017;17(4):435-50.
88. Donahue K, Langstrom N, Lundstrom S, Lichtenstein P, Forsman M. Familial Factors, Victimization, and Psychological Health Among Sexual Minority Adolescents in Sweden. Am J Public Health. 2017;107(2):322-8. DOI:10.2105/ajph.2016.303573.
89. Priebe G, Svedin CG. Online or off-line victimisation and psychological well-being: a comparison of sexual-minority and heterosexual youth. Eur Child Adolesc Psychiatry. 2012;21(10):569-82. DOI:10.1007/s00787-012-0294-5.
90. Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Våld och hälsa -En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa. . Uppsala, Sweden: Nationellt Centrum för Kvinnofrid 2014.
91. RFSL. Våldsamt lika och olika. En skrift om våld i samkönade partnerrelationer 2008. Hämtad från: vaxjo.se/download/18.157e2afb15d3ac8d0ad2913e/1500299371956/valdsamtlika%20rfsl.pdf#__utma=1.1025452360.1573570292.1578407848.1578576219.4&__utmb=1.2.10.1578576219&__utmc=1&__utmx=-&__utmz=1.1578576219.4.4.utmcsr=google|utmccn=(organic)|utmcmd=organic|utmctr=(not%20provided)&__utmv=-&__utmk=87374616.
92. BRÅ. Kriminalstatistik 2018, personer lagförda för brott, slutlig statistik 2018. Hämtad från: www.bra.se/statistik/kriminalstatistik/personer-lagforda-for-brott.html.
93. Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK). Förövare. Hämtad från: nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/forovare/.
94. Svensson F, Fredlund C, Svedin CG, Priebe G, Wadsby M. Adolescents selling sex: Exposure to abuse, mental health, self-harm behaviour and the need for help and support—a study of a Swedish national sample. Nordic journal of psychiatry. 2013;67(2):81-8.
95. Fredlund C, Svedin CG, Priebe G, Jonsson L, Wadsby M. Self-reported frequency of sex as self-injury (SASI) in a national study of Swedish adolescents and association to sociodemographic factors, sexual behaviors, abuse and mental health. Child and adolescent psychiatry and mental health. 2017;11(1):9.
96. Bauer GR, Redman N, Bradley K, Scheim AI. Sexual health of trans men who are gay, bisexual, or who have sex with men: results from Ontario, Canada. International Journal of Transgenderism. 2013;14(2):66-74.
97. Arbetsmaknadsdepartementet. Översyn av familjerättslig lagstiftning Dagens Nyheter 2019.
98. Socialdepartementet. Ersättning till transpersoner som drabbats av steriliseringskrav.2017. Hämtad från: www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/11/ersattning-till-transpersoner-som-drabbats-av-steriliseringskrav/.