Denna information gör inte anspråk på att vara heltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.
Sjukdomsinformation om meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA)
LyssnaStaphylococcus aureus tillhör människans normala flora av bakterier. De flesta barn och vuxna är periodvis bärare av dessa bakterier, vanligen i näsan, men även på andra slemhinnor och på huden.
Sidans information
Staphylococcus aureus är också den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner eller bölder. Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) är stammar av stafylokocker som är resistenta mot penicillinpreparat. Infektioner med MRSA kan därför vara svåra att behandla. MRSA är ett stort vårdhygieniskt problem runt om i världen.
Vad orsakar infektioner med MRSA och hur sprids det?
Spridningsvägarna för MRSA skiljer sig inte från spridningen av andra hudbakterier. Smitta sker både i samhället och inom vården. Resor till länder med hög förekomst är en riskfaktor för att smittas. Inom vården kan bristande följsamhet till basala hygienrutiner med förorenade händer och kläder föra smitta från en patient till nästa. Dåligt rengjord sanitär utrustning/instrument och överbeläggningar kan också bidra till spridningen.
Risken för bärarskap av MRSA på huden är störst om den är skadad till exempel av eksem eller småsår. Bärarskap är också vanligare hos sjukvårdspersonal, injektionsmissbrukare, personer med diabetes och dialyspatienter.
MRSA började spridas i Sverige på 1990-talet inom och mellan olika vårdinrättningar. Numera sker den mesta spridningen inom familjer och ute i samhället. Vissa MRSA-stammar har egenskaper som gör att de sprids lättare än andra.
En viss typ av MRSA är spridningsbenägen bland boskap och grisar. Den har påvisats i grisbesättningar i till exempel Holland och Danmark. I Sverige har hittills endast enstaka fall av MRSA hos gris påvisats. Dessa typer kan även smitta mellan djur och människa. Bland människor i Sverige förekommer få fall av denna MRSA-typ, men den är vanligare i Danmark.
Symtom och komplikationer
Har man inga riskfaktorer som kroniska sår eller eksem blir man vanligtvis bara tillfällig bärare av MRSA. Då har man normalt inga symtom och man gör sig av med bakterien så småningom. Men, eftersom bakterierna kan ligga vilande i hud eller slemhinnor finns det (trots upprepade kontrollodlingar utan bakterieväxt) risk för ett uppblossat bärarskap eller infektion vid sårskada eller eksem – även efter många år.
MRSA kan också orsaka allvarliga tillstånd till exempel vid sårinfektioner efter operation eller infektion av främmande material inne i kroppen (proteser med mera). Infektioner med bakterieväxt i blodet och på hjärtklaffar är mycket allvarliga och förknippade med hög dödlighet.
Diagnostik och behandling
MRSA kan diagnosticeras med odling och molekylärbiologiska metoder.
Infektioner behandlas med de antibiotika som enligt resistensbestämning är verksamma mot den aktuella MRSA-typen.
Förebyggande åtgärder
MRSA sprids genom kontaktsmitta. Basala hygienrutiner ska tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som kan misstänkas vara MRSA-bärare (tidigare känd bärare eller vistats på vårdinrättning utanför Norden eller på vårdinrättning inom Norden med kända problem) kontrollodlas för förekomst av MRSA och andra multiresistenta bakterier. Symtomfritt bärarskap av MRSA innebär inga särskilda begränsningar utanför vårdmiljöer. Om man är i behov av vård måste sjukvårdspersonalen informeras om bärarskapet.
Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott
En infektion eller ett bärarskap av MRSA ska enligt smittskyddslagen anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och Folkhälsomyndigheten. Fyndet ska även föranleda en smittspårning och att personen får förhållningsregler. All handläggning och utredning av patienter och/eller personal med MRSA sker i samråd med lokal vårdhygienisk expertis.
Mer om anmälningspliktiga sjukdomar