Status quo-prat och dissonans

Det som tidigare kallades motstånd är nu specificerat i status-quo prat och dissonans Detta förtydligande syftar till att minimera risken att se status quo-prat som ett uttryck för förnekande eller som en specifik egenskap hos personen. Såväl status quo-prat som dissonans ses som en interaktion mellan samtalsledare och person. Status quo-prat handlar om målet/målbeteendet, dissonans handlar som samarbetet, relationen mellan samtalsledare och person. Varken status-quo-prat eller dissonans leder till förändring. Tvärt om, det finns en tydlig koppling mellan status quo-prat och dissonans och ickeförändring!

Status quo-prat är den sida av ambivalens som talar för icke-förändring. Vanliga yttranden är:

1. Jag kan inte.
2. Det är ingen idé. Jag har provat allt.
3. Jag ser inte hur det skulle bli bättre för mig.
4. Det är lika bra att inte göra någonting.
5. Jag vet ju vad jag har, men inte vad jag kommer få.
6. Det kanske funkar för andra men inte för mig.
7. Jag trivs bra som det är.

Status quo-prat bemöter man bäst med en enkel eller dubbelsidig reflektion. Eventuellt kan man också följa upp med en öppen fråga som lockar fram förändringsprat. Samtalsledaren visar respekt och acceptans för de upplevda fördelarna med nuet och för den oro som status quo-prat ofta tar avstamp i – samtidigt som fokus bör ligga på förändringspratet.

Att vara hjälpsam i en annan människas förändringsprocess kan vara svårt, särskilt då ambivalens kommer till uttryck. Samtalsledaren möter yttranden som talar mot förändring. Det kan också hända att personen argumenterar mot information eller ifrågasätter samtalsledarens intention. I välvilja kan samtalsledaren då vilja ge råd eller försöka övertyga personen om att en förändring vore det bästa och hamna i att försvara sitt eget syfte.

Samtalsledaren vill gärna informera om alla de positiva följder som en förändring skulle få genom den så kallade rättningsreflexen (se nedan). Rättningsreflexen leder ofta till precis motsatt effekt mot vad man vill uppnå. Innan personen tagit ett beslut är båda sidor av ambivalensen lika giltiga. Att driva på personen eller forcera processen kan leda till att samtalsledare och person gestaltar personens ambivalens: samtalsledaren talar för förändring och tvingar därmed personen att ta ställning för ickeförändring. Samarbetet riskerar att brytas (dissonans) då samtalsledaren inte längre ser på frågan ur personens perspektiv. Vanliga fällor som kan framkalla dissonans är att samtalsledaren:

• har ett för tidigt fokus, tar för givet vad samtalet ska handla om
• försöker ge direktiv, lära ut, bestämma eller tala om vad som bör göras
• kontrollerar samtalet med frågor, inte använder kommunikationsfärdigheterna i balans (vilket riskerar att göra personen passiv)
• tar ställning till hur problemet ska lösas och argumenterar för det (vilket kan leda till att personen försvarar den andra sidan av ambivalensen och argumenterar mot en eventuell förändring med status quo-prat)
• intar en expertroll och anser sig ha tolkningsföreträde eller försöker lösa situationen åt personen (det är personen som är expert på sin situation, sina värderingar, sina drivkrafter och sin kapacitet)
• använder sig av etiketter (vilket kan upplevas som begränsande, dömande och värderande)
• ger råd och förslag i ett för tidigt skede i förändringsprocessen utan att be om lov
• klandrar, kritiserar eller skuldbelägger (och på så vis försätter personen i ett läge där den kan känna sig tvungen att hävda skäl och ursäkter för sitt beteende med status quo-prat)
• konfronterar (vilket ofta leder till att personen känner ett behov av att försvara sig och rättfärdiga sitt beteende med status quo-prat).

Ibland förekommer dissonans, även om motiverande samtal till sin struktur försöker förebygga det. Vid dessa tillfällen är det viktigt att samtalsledaren funderar på vad som kan vara orsak. Som samtalsledare bör man i så fall kontrollera om man har fallit i någon av de fällor som nämns ovan. Ofta uppstår dissonans när personen upplever sin autonomi som hotad eller ifrågasatt. Ett bra sätt att bemöta dissonans är att betona just autonomin, genom att tydligt uttrycka MI-andan. Nedan kan du läsa mer om exempel på hur samtalsledaren kan hantera status-quo och dissonans.

Förslag på hur samtalsledaren kan bemöta ovan status quo-yttranden:

1. Just nu är du osäker på hur det ska gå till (samtidigt som du har börjat fundera på hur det skulle kunna vara). Hur har du gått till väga i liknande situationer?
2. Du har verkligen kämpat och det här känns viktigt för dig. Vad är det som gör att det känns angeläget?
3. Du är osäker på hur en förändring kan förbättra din situation. Vad är det som bekymrar dig mest med det som är nu?
4. I stunder känns det som att du inte vill göra någonting (samtidigt som en del saker har börjar oroa dig). Om du skulle bestämma dig för att göra en sak, vad skulle kännas mest rimligt?
5. Du är inte helt nöjd med hur du har det nu, samtidigt som du är osäker på hur en förändring skulle påverka dig. Hur önskar du att det var?
6. Det känns inte rimligt för dig. Du vill hitta ett sätt som passar dig. Hur skulle det kunna se ut?
7. Just nu finns inte plats för förändring. Vad skulle behöva hända för att det skulle bli aktuellt?

Yttranden som signalerar dissonans är något annat än status quo-prat. Dissonans kan översättas med disharmoni eller oenighet. Det innebär att samarbetet mellan samtalsledaren och personen är brutet eller riskerar att gå om intet. Det kan handla om att personen inte känner sig accepterad eller förstådd. Som princip kan man tänka att processen "engagera" bör bli primär i dessa lägen, släpp "saken" och eventuellt framkallande av förändringsprat. Lyssna! Uttryck acceptans!

Exempel på hur samtalsledaren bemöter personen i enlighet med MI-andan när det uppstår ett brott i samarbetet (dissonans) och personen känner sig ifrågasatt:

• Det är viktigt att beslutet är ditt. Det ska vara på ett sätt som du känner dig nöjd med.
• Jag ber om ursäkt. Jag har inte riktigt förstått hur du menar. Berätta gärna mer.
• Jag ber om ursäkt. Jag drog en felaktig slutsats.
• Du har rätt. Jag kan inte till fullo förstå hur det är för dig. Berätta/beskriv gärna.
• Du vet bäst vad som fungerar för dig.
• Det här är viktigt för dig, och du behöver utrymme att fundera vidare på det.
• Det här är inget du vill tala om nu. Vad känns viktigt för dig att ta upp?
• Du är osäker på om jag är rätt person att prata om de här sakerna med.

Samtalsledaren har ett ansvar för att samtalet struktureras på så sätt att det blir hjälpsamt för personen. MI-anda är en grund för strukturen.

Rättningsreflexen

Rättningsreflexen är den tendens många av oss har att vilja ge råd, övertyga, säga hur det egentligen är eller helt enkelt rätta påståenden vi finner vara felaktiga. Detta gör vi ofta i all välmening, och kanske skulle man kunna kalla det för en omsorgsreflex. Trots detta har det visat sig att denna typ av korrigeringar ofta får motsatt effekt. Samtalsledaren uppfattas då inte som välvillig. Tvärtom kan personen uppleva att samtalsledaren uttrycker:

• Du har fel.
• Du vet inte vad som är bäst.
• Du ser inte hur det egentligen är.

Det blir lättare för samtalsledaren att hantera sin rättningsreflex genom att säkerställa att man samarbetar med personen och bekräftar, utforskar samt gör reflektioner och sammanfattningar. Kort sagt kan rättningsreflexen undvikas genom att samtalsledaren behärskar MI-andan och hanterar kommunikationsfärdigheterna.