Öppna frågor
Motiverande samtal är ett personcentrerat samtal vilket bland annat innebär att samtalsledaren lämnar utrymme för personen att fritt att sätta ord på sina tankar. Detta görs bäst genom att formulera öppna frågor.
Ibland kan samtalsledaren behöva mer än reflektioner. Frågor kan vara ett sätt att skifta fokus i samtalet eller som ett stöd i utforskande och framkallande. Frågor delas ofta upp i öppna frågor, menyfrågor eller slutna frågor. Dessa olika typer av frågor skiljer sig åt och har olika effekt och syfte. För att ett samtal ska ligga nära ett personcentrerat samtal bör de flesta frågor samtalsledaren använder sig av vara öppna frågor. I motiverande samtal är det även avgörande hur samtalsledaren riktar frågorna. Innan samtalsledaren ställer frågan bör det vara klart att svaret blir gynnsamt för personen. Nedan ges exempel på två frågor där den ena är gynnsam och den andra sannolikt direkt olämplig i ett motiverande samtal:
- Vilka erfarenheter har du som kan bli dig behjälpliga just nu?
- Vad är det som gör att du tidigare inte fullföljt ditt beslut?
Hur kan svaren låta på ovan frågor?
Som nämndes ovan används öppna frågor bland annat för att utforska. Menyfrågor, kan ge vägledning i samtalet genom att de erbjuder ett antal svarsalternativ. Slutna frågor behövs ibland, men de bör inte vara för många, eftersom de ger personen mindre möjlighet att uttrycka det den tror, tänker eller känner. Öppna frågor skapar däremot det utrymme som ett personcentrerat samtal kräver och personen får höra sig själv.
Är du stolt över att du klarat det (sluten fråga)?
– Ja.
Hur känner du nu när du genomfört din förändring (öppen riktad fråga)?
– Jag känner mig stolt, nöjd faktiskt!
Fundera gärna på skillnaden på ovan yttranden.
Det är värt att poängtera att ett samtal inte kan baseras bara på frågor och svar. En tumregel inom Motiverande samtal är därför att varva reflektioner med frågor, oavsett vilken typ av fråga man ställer. Många frågor på raken kan ge samtalen en karaktär av ett förhör.
När man använder sig av frågor i allt för stor utsträckning, sätter man sig själv i centrum som samtalsledare och riskerar att göra personen passiv. Det i sin tur kan få personen att tro att det är samtalsledaren som är huvudansvarig för såväl samtalet som för den eventuella förändringen.