Frågor och svar om tillsyn av bassängbad

I två vägledande domar från Mark- och miljööverdomstolen (M 7138-17 och M 7139-17) ansågs uthyrning av stugor med tillgång till bubbelpool utgöra anmälningspliktiga bassängbad. Anläggningarna ansågs vara en del av en kommersiell verksamhet och marknadsfördes som spa. Domstolen ansåg att en anläggning med en pool som drevs på detta sätt kunde anses vara upplåten åt allmänheten.

Observera att denna dom gäller i detta enskilda fall. Om t.ex. en privatperson skulle hyra ut sitt hus med tillhörande pool under någon vecka per år är det tveksamt att det kan ses som anmälningspliktigt. Tillsynsmyndigheten måste alltid göra en bedömning i det enskilda fallet.

Det som avgör om en badtunna är anmälningspliktig eller ej är inte om den töms efter varje badomgång, utan om den är till för allmänheten eller används av många människor, t.ex. om den finns på hotell- eller spaanläggningar. Ett badkar på ett hotellrum inte anmälningspliktigt eftersom det inte faller inom definitionen av ett bassängbad.

Ytterligare vägledning om anmälningsplikt finns i Vägledning om bassängbad.

Definitionen av ett bassängbad (Vägledning om bassängbad)

Badtunnor och bassänger på exempelvis hotell- och spaanläggningar har normalt en så hög belastning att kontinuerlig rening och desinfektion med automatisk styr- och reglerutrustning är det mest lämpliga. I de allmänna råden om bassängbad står det att bassängvattnet kontinuerligt bör renas och desinficeras med en verksam halt av desinfektionsmedel i hela bassängen.

I undantagsfall kan det vara acceptabelt att en badtunna inte har kontinuerlig rening och desinfektion, förutsatt att vattnet byts och tunnan rengörs efter varje sällskap.

Det är tveksamt om det är meningsfullt att mäta odlingsbara mikroorganismer och pseudomonas i en badtunna utan rening och desinfektion, efter att badvattnet har använts. Risken att riktvärdena överskrids är stor. Vattnet ska dessutom ändå bytas ut.

Det är desto viktigare att säkerställa att vattnet som tunnan fylls med håller en god kvalitet. I första hand är det lämpligt att använda vatten av dricksvattenkvalitet. Så kallat naturvatten (från sjö, å eller hav) innebär större risker för förekomst och tillväxt av bakterier och andra mikroorganismer och är därför mindre lämpligt att använda. Om naturvatten ändå används bör verksamhetsutövaren ha kännedom om att det inte är påverkat av föroreningar från avföring. Ett sätt är att kontrollera förekomsten av de indikatorbakterier (E. coli och intestinala enterokocker) som används för att bedöma kvaliteten på badvatten i sjöar och hav.

Havs- och vattenmyndigheten har vägledning och regler om detta: Badplatser och badvatten (havochvatten.se)

Oavsett vilket vatten som används behöver verksamheten ha tydliga städ- och hygienrutiner. Det är viktigt med noggrann mekanisk rengöring så att även biofilm (påväxt av mikroorganismer) avlägsnas.

Riktvärdena för pH och klor gäller det vatten som människor badar i, och proverna bör därför tas där värdena förväntas vara sämst och under belastning. Proverna bör därför tas på vattnet i bassängen, om inte verksamhetsutövaren kan visa att vattnet som tas i driftutrymmet motsvarar vattnet i bassängen.

Proverna behöver tas varje dag, och på större anläggningar och i varma bassänger kan prover behöva tas flera gånger per dag.

Infärgningsprov är ett enkelt sätt att se att cirkulationssystemet fungerar. Då kontrollerar man att nytt vatten blandas in tillräckligt snabbt, att vattnet i bassängen fördelas jämnt och att inga döda zoner, områden där bassängvattnet inte omsätts, finns. Det är viktigt att verksamhetsutövaren har kännedom om bassängens cirkulationssystem och hur det renade vattnet fördelar sig i bassängen.

Hur ett infärgningsprov ska utföras finns beskrivet i standarden SS-EN 15288-1.

Verksamhetsutövaren behöver ha rutiner för att kontrollera antalet badande i bassängen, så att de inte släpper in för många badande samtidigt. Reningsanläggningens kapacitet är avgörande för hur många badande som kan vara i bassängen samtidigt, och verksamhetsutövaren behöver ha kunskap om detta.

En förutsättning för att kunna bedöma reningsanläggningens kapacitet är att det finns en flödesmätare som visar hur mycket vatten som rör sig genom reningsanläggningen. Vidare behövs rutiner för att kontrollera bassängvattnets kvalitet när bassängen används. Det är viktigt att klorhalten och pH-värdet kontrolleras dagligen, helst flera gånger, i den del av bassängen där vattnet förväntas vara som sämst. Det är också viktigt att denna kontroll sker när människor badar, det vill säga inte bara tidigt på morgonen innan bassängen öppnat.

Aktivt syre är enbart ett handelsnamn. I säkerhetsdatabladet som följer med produkten bör det finnas mer information om vad som är det verksamma ämnet. Men verksamhetsutövaren ska veta vad de använder och hur de säkerställer att det alltid finns en tillräckligt hög halt desinfektionsmedel i bassängen.

För att uppnå detta behöver ett desinfektionsmedel ha följande egenskaper:

• Det ska vara snabbverkande mot både bakterier och virus.
• Det ska vara verksamt under tillräckligt lång tid för att bassängens alla delar ska desinficeras tillräckligt.
• Det ska vara lätt att analysera.
• Det ska inte vara skadligt för de badande eller för material vid aktuella koncentrationer i badvattnet samt vara acceptabelt ur miljö- och arbetsmiljösynpunkt.
• Det ska vara möjligt att kontrollera och reglera via automatiska avkännare. Detta är särskilt viktigt i ett bad där vattnet återcirkuleras och desinfektionsmedel behöver kunna tillföras kontinuerligt.
• Det ska vara möjligt att neutralisera i samband med mikrobiologisk provtagning, så att desinfektionseffekten avstannar direkt och inte påverkar analysresultatet.

Det finns flera olika medel och metoder som används för desinfektion, men i dagsläget är klor det ämne som bäst uppfyller dessa kriterier och som är det dominerande desinfektionsmedlet för bassängbad.

Hot foot-syndrom (även kallat badhusfötter) är ett tillstånd som i sällsynta fall kan drabba barn efter bad i badhus. Symtomen är intensiv smärta, svullnad och rodnad i fotsulorna. I sällsynta fall kan handflatorna drabbas. Symtomen uppstår kort efter besök i badhus, ofta inom ett dygn. Tillståndet är självläkande inom några dygn.

Tillståndet har kopplats ihop med förekomst av bakterien Pseudomonas aeruginosa i miljön där den drabbade vistats, men det handlar inte om en infektion, eftersom bakterien nästan aldrig har odlats fram från drabbade personer. En möjlig orsak är en inflammatorisk process orsakad av mikroskador i fotsulan kombinerat med förekomst av giftiga ämnen (exotoxiner) producerade av bakterien Pseudomonas aeruginosa. Liknande symtom kan även uppstå av andra orsaker.

Pseudomonas aeruginosa är en vanlig miljöbakterie som bland annat kan förekomma i badhus. Den kan orsaka infektioner hos människor, och i pool- och spamiljöer förknippas den ofta med infektioner i öronen och på huden. Pseudomonas orsakar så kallad pseudomonasfollikulit, vilket ger utslag på huden, särskilt på hud som varit täckt av badkläder.

Vid fall av hot foot-syndrom kan frekvensen för rengöring av ytor behöva utökas, främst golv och bassängbotten. Särskilt fokus kan behöva läggas på svårstädade områden, såsom halkskyddade golv och trappor.

Även om det inte förekommit fall av hot foot-syndrom är städning av badanläggningar viktig. Bassänger, golvytor och andra ytskikt behöver rengöras regelbundet och det bör finnas tydliga rutiner för detta i egenkontrollen. Simhjälpmedel och badleksaker bör rengöras och förvaras så de snabbt kan torka efter användning. Det är viktigt att städmaskiner och material underhålls och hålls rena. För att förhindra att smuts sprids från ett smutsigare utrymme till ett renare är det bra om man använder städutrustning för olika utrymmen.

I fuktiga miljöer kan Pseudomonas aeruginosa växa i så kallad biofilm (en hinna bestående av mikroorganismer som växer på en yta). När biofilm väl bildats på ett föremål eller yta krävs ofta mekanisk och kemisk rengöring för att bli av med den.

Läs mer om egenkontroll, hygien och städning i badhus i Vägledningen om bassängbad.

Pseudomonas aeruginosa är varken anmälnings- eller smittspårningspliktig enligt smittskyddslagen. Enbart enstaka fall av hot foot-syndrom kan heller inte ses som allvarlig smittsam sjukdom enligt miljöbalken (objektburen smitta). Därmed behöver kommunen varken spåra och undanröja smittan enligt miljöbalken 9 kap. 15§.

Om det förekommer ett flertal fall (anmärkningsvärd utbredning) av hot foot-syndrom kan kommunen däremot bedöma det som en allvarlig smittsam sjukdom och vidta åtgärder enligt 9 kap. 15§.

Smittskyddsläkaren bör dock informeras även om det enbart handlar om enstaka misstänkta fall.

Läs mer i Vägledning om smittspårning och undanröjande av objektburen smitta

Även om det inte betraktas som en smittsam sjukdom, kan det ändå utgöra en olägenhet för människors hälsa. Om kommunen bedömer att det är fråga om en olägenhet för människors hälsa eller risk för sådan kan kommunen exempelvis kräva att verksamheten ser över sin egenkontroll, exempelvis förbättrar sina städrutiner. Se tillämpliga bestämmelser i 2, 9 och 26 kap. miljöbalken. Detta kan kommunen alltid göra om det bedöms finnas risk för olägenhet, exempelvis otillräckliga städrutiner.

Alla verksamheter som omfattas av bestämmelser i miljöbalken har ett ansvar att se till att människor inte utsätts för olägenhet för människors hälsa. Att stänga hela badanläggningen på grund av enstaka fall av hot foot-syndrom är dock oftast inte nödvändigt. Däremot kan enskilda bassänger behöva stängas för att kunna rengöras grundligt.

Av Folkhälsomyndigheten vägledning om bassängbad framgår att verksamhetsutövaren bör ta vattenprover varje månad, och där ingår analys av Pseudomonas aeruginosa. Dessa provtagningar bör skötas som vanligt även i samband med misstänkta fall av hot-foot syndrom. Om Pseudomonas aeruginosa påvisas i prover från bassäng behöver omprov tas. Det är dock inte ovanligt att vattenprover är negativa för pseudomonas, trots att fall av hot foot-syndrom har förekommit.

Vid fall av hot foot-syndrom analyseras ibland ytprover (svabbprover) för pseudomonas. Värdet av sådan provtagning behöver dock övervägas eftersom resultatet är mycket svårtolkat. Dels eftersom pseudomonas är relativt vanlig på ytor och föremål i badhus, och alltså ofta kan påvisas även om utbrott av hot foot-syndrom inte pågår, dels eftersom utbrott av hot foot-syndrom förekommit där det varit mycket svårt att påvisa pseudomonas i miljöodlingar.

Läs mer om provtagning i de allmänna råden och i vägledningen om bassängbad.

Vägledning om bassängbad

Folkhälsomyndighetens allmänna råd om bassängbad HSLF-FS 2021:11

Bubbelpooler och liknande bassänger som har både aerosolbildning och hög temperatur (över 30 grader) innebär störst risk för legionellasmitta. Detta beror på att legionella smittar via aerosoler. Därför gäller rekommendationen om provtagning enbart för sådana bassänger. Varma bassänger som inte bildar aerosoler behöver däremot normalt inte provtas rutinmässigt för legionella.

Provtagningsrekommendationen gäller oavsett om bassängen finns ute eller inne.

Observera att denna avgränsning gäller förebyggande provtagning som en del av verksamhetsutövarens egenkontroll. Vid provtagning i samband med smittspårning kan kommunen behöva göra andra bedömningar, och eventuellt kan även andra bassänger och andra punkter behöva provtas.

Vägledningen och de allmänna råden om bassängbad innehåller inga rekommendationer om provtagning av duschar. Det finns inte heller några krav eller råd i någon annan lagstiftning om att provta duschar, men det kan komma att ändras beroende på hur EU:s dricksvattendirektiv implementeras i svensk lagstiftning och hur en framtida vägledning för detta kommer se ut. Men om det finns kända problem med förekomst av legionella eller misstänkta sjukdomsfall kan provtagning av duscharna vara en viktig del av uppföljningen.

Resonemangen om halter av legionella som står i vägledningen om bassängbad (10 cfu/l och 100 cfu/l) är inte framtagna för duschar. Det finns inte heller några aktionsvärden (riktvärden) för legionella i duschvatten som är nationellt vedertagna. Om prover tas på duschvattnet behöver bedömningen sättas i relation till anledningen till provtagningen, t.ex. beroende på om provet enbart tagits som ett led i egenkontrollen, eller som ett led i smittspårning av ett inträffat fall.

Läs mer:

• Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker
• Smittspårning och undanröjande av objektburen smitta – Vägledning enligt miljöbalken

Riktvärdet för trihalometaner (THM) gäller för både inom- och utomhusbassänger. Kroppen tar upp THM främst via inandning, men även via huden och när man sväljer vatten. Därför bör THM provtas i utomhusbassänger, även om exponeringen blir mindre där eftersom det är bättre luftomsättning än inomhus.

Vid förhöjda halter trihalometaner (THM) över riktvärdet 100 µg/liter behöver verksamhetsutövaren utreda vilka faktorer som kan ha orsakat de förhöjda halterna, exempelvis att organiskt kol har tillförts. Reningsanläggningens förmåga att ta hand om organiska ämnen kan också behöva ses över.

Kloroform utgör merparten av THM i bassänger med klor som desinfektionsmedel. Kloroform är klassat som möjligen cancerframkallande hos människor. Det handlar dock om låga risker som är beräknade utifrån dagligt badande under en livstid. En förhöjd halt av THM innebär alltså inga akuta risker.

De flesta parametrar för bassängvatten uppvisar sämre resultat när bassängen används. THM är dock ett undantag. Halterna av THM i vattnet är istället ofta högst på morgonen innan bassängen öppnar, för att sedan minska ju mer bassängen används. Detta beror på att en del av THM:et avgår från vattnet till luften när vattnet är i rörelse.

Det viktigaste är att proverna tas så att de avspeglar den exponering som besökarna utsätts för. Om de kemiska och mikrobiologiska proverna tas samlat bör proverna därför tas vid hög belastning, men man bör vara medveten om att THM-värdena då kan vara lägre än de skulle vara när bassängen inte använts på ett tag. Ett alternativ kan därför vara att ta prov enbart på THM tidigt på morgonen innan bassängen öppnar och övriga parametrar medan bassängen används.

Man behöver göra en bedömning av om det verkligen finns behov av att ta prov på trikloramin i exempelvis ett nyöppnat spa. Provtagningen är relativt dyr och exponeringen för enskilda besökare på ett spa borde bli väldigt liten, eftersom risken för att exponeras ökar vid vattenrörelser och vattenstänk, som i äventyrsbassänger och vid motionssim.

Provtagning av trikloramin bör enligt de allmänna råden om bassängbad göras vid risk för eller indikationer (exempelvis stark klorlukt eller klagomål) på förhöjda trikloraminhalter. Det kan exempelvis handla om bassänger med mycket vattenrörelser och vattenstänk, såsom äventyrsbassänger och motionsbassänger. Prov på trikloramin bör enligt de allmänna råden även tas i nyöppnade anläggningar. Enligt de allmänna råden bör även provtagning ske efter ombyggnation eller andra större förändringar i verksamheten som kan påverka luftkvaliteten. Det kan exempelvis vara aktuellt om en badanläggning har byggts ut eller utökats med en ny bassäng, eller efter stora förändringar i ventilationen.

Allmänna råden om bassängbad