Sorkfeber – sjukdomsstatistik

Sorkfeber 2015

Sorkfeber är en virussjukdom som sprids via infekterade skogssorkar. Människor smittas vanligen genom att andas in damm som förorenats av sorkars urin, spillning och/eller saliv, men smitta genom sorkbett kan också förekomma. Smittan bedöms enligt anmälningarna ofta ha skett i samband med vedhantering, arbete i trädgård och lantbruk eller rengöring av utrymmen, till exempel uthus, där sorkar har hållit till.

De vanligaste symtomen är hög feber, allmän sjukdomskänsla samt svåra buk- och ryggsmärtor. Eftersom sorkfeberviruset angriper njurarna brukar njurfunktionen bli tillfälligt nedsatt och dialysbehandling kan krävas. I stort sett alla som insjuknat tillfrisknar utan några kvarstående men och dödligheten i sjukdomen är mycket låg.

Sjukdomen finns i stort sett i hela Europa, men är vanligast i norr och incidensen är högst i Finland och Sverige. De flesta svenska fallen inträffar i Norrland under vinterhalvåret.

I Sverige blev sjukdomen anmälningspliktig 1989 och sedan dess brukar det årligen rapporteras mellan 100 och 600 fall med kraftiga mellanårsvariationer som har en tydlig koppling till skogssorkens 3–4-åriga beståndscykler.

Utfall och trend

Under 2015 anmäldes 285 sorkfeberfall, vilket är en minskning med 32 procent jämfört med året innan (figur 1).

Figur 1. Antal rapporterade sorkfeberfall 1997–2015.

Ålder och kön

Majoriteten av de anmälda fallen tillhörde åldersgruppen 40–69 år. Medianåldern var 54 år. Endast ett barn under fem års ålder rapporterades. Sjukdomen var som tidigare vanligare hos män (61 procent) än hos kvinnor.

Smittland

I stort sett alla rapporterade sorkfeberfall smittas i Sverige. Under 2015 angavs ingen ha smittats utomlands.

Geografisk spridning i Sverige

Liksom tidigare år anmäldes flest fall (83 procent) från de fyra nordligaste länen: Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Incidensen var som tidigare år högst i Västerbottens län med 38 fall per 100 000 invånare. I de övriga tre länen låg den mellan 21 och 23 fall per 100 000 invånare.

Säsongsvariation

Flest sorkfeberfall anmäldes under 2015 i januari och februari, vilket antagligen främst var en följd av den topp i skogssorksantalet som inföll under hösten 2014 (figur 2). Under den milda och snöfattiga vintern skedde en nästan 80-procentig minskning i skogssorkspopulationen, vilket tydligt, men med en viss fördröjning, speglades i antalet anmälda fall av sorkfeber hos människa. Den lägre topp i antalet anmälda sorkfeberfall som inföll i augusti borde i alla fall delvis kunna förklaras av skogssorkspopulationens naturliga sommartillväxt.

Figur 2. Antal rapporterade sorkfeberfall per månad 2015.

Sammanfattande bedömning och åtgärder

Antalet anmälda sorkfeberfall speglar tydligt skogssorkspopulationens naturliga 3–4-åriga beståndscykel. Eftersom populationen minskade kraftigt under vintern 2014/15, var det färre människor som insjuknade under resten av året. Faktorer som kan bidra till sorkfeberns säsongsbundenhet är exempelvis att skogssorkar då de söker skydd mot väder och rovdjur under höst och vinter ofta hamnar i vedbodar och bostadshus, där de kan sprida viruset till människor.

Vad den ojämna ålders- och könsfördelningen bland sorkfeberfallen beror på är inte helt klart. Sannolikt är olika beteende bland kvinnor och män och mellan olika åldersgrupper en bidragande faktor.

Det är viktigt att människor som bor och vistas i områden där sorkfeber finns informeras om hur man bäst skyddar sig mot infektionen. Effektiva skyddsåtgärder kan vara att undvika att röra upp damm som kan vara förorenat genom att våttorka istället för att sopa eller dammsuga i utrymmen där man har anledning att befara att det funnits skogssorkar. En annan är att klippa eller kratta fjolårsgräs strax efter att det har regnat. Det är också viktigt att använda handskar vid hantering av sorkavföring, döda sorkar eller föremål från platser där sorkar ofta befinner sig som till exempel ved.