Vibrio cholerae – ovanligt fynd i Sverige som kräver riktad frågeställning för säker påvisning

Inkubationstiden är vanligen någon enstaka dag men kan vara kortare och även sträcka sig upp till en vecka. På grund av den korta inkubationstiden insjuknar och handläggs i regel kolerafall där smittan sker. I ett epidemiskt sammanhang uppvisar majoriteten av de smittade inga eller milda symptom, vilket ökar risken för spridning. En liten andel av de smittade utvecklar dock kraftiga, vattniga diarréer som kan leda till döden om inte adekvat vätskebehandling ges. Risken för sekundära utbrott i Sverige från ett importerat fall av kolera är extremt liten eftersom det vanligen krävs att man utsätts för stor smittdos Vibrio cholerae genom dricksvatten eller förorenat av avloppsvatten.

Utbrott i världen

På flera platser i världen där det saknas drägliga sanitära omständigheter förekommer kolerautbrott. Från Jemen rapporteras en stor mängd fall under det gångna året och WHO befarar att en miljon fall kan nås innan årsskiftet. Även från Demokratiska republiken Kongo rapporteras en stor mängd fall liksom från kringliggande länder som Kenya, Zambia och Tanzania m.fl. länder som har stora flyktingläger. Sedan det omtalade utbrottet på Haiti började hösten 2010 har mer än 800 000 fall rapporterats och bland dessa räknar man med uppemot 10 000 dödsfall, fortfarande under 2017 har mer än 10 000 fall rapporterats. WHO bedömer att risken för vidare internationell spridning från epidemiska områden är mycket liten. Ett land räknas som endemiskt för kolera i tre år efter det att man haft utbrott, till endemiska länder räknas bland annat det krigsdrabbade Syrien.

Viktigt att frågeställningen framgår på remissen

Kolerabakterier identifieras säkrast genom riktad odling och förekomst i låg mängd missas lätt vid en allmän faecesodling om inte kolera-frågeställningen framkommer på remissen. Påvisning av Vibrio cholerae ingår vanligtvis inte heller i PCR-paket för faecesdiagnostik. Vid frågeställning Vibrio cholerae sker odling på särskilt medium (TCBS) där Vibrio cholerae växer som karaktäristiska stora, släta, gulfärgade kolonier. Misstänkta kolonier bekräftas sedan med direkt artidentifiering genom MALDI-TOF eller med biokemiska tester.

Folkhälsomyndigheten bekräftar art och påvisar toxingen och serogrupp

Folkhälsomyndigheten tar emot ett fåtal frågeställningar per år med misstänkt Vibrio cholerae för bekräftande av art, påvisning av toxin och molekylär serogruppering. Genom specifika PCR-analyser riktade mot koleratoxinet, pili och lipopolysackariden, O1 respektive O139 kan misstänkta isolat bekräftas. Positiva fynd är mycket ovanliga med enstaka fall rapporterade vart till vartannat år.

En oxidaspositiv gramnegativ stav

Vibrio cholerae är en oxidaspositiv, svagt böjd gramnegativ stav som lever vid låga salthalter eller i sötvatten (saltoptimum 0,4–1,7 %). Koleratoxin (CT), är ett enterotoxin som ger upphov till kraftig diarré och består av två subenheter CT-A och CT-B och kodas av genkomplexet ctxAB. Vibrio cholerae kan genom lipopolysackariden, O-antigen, indelas i ett 200-tal serotyper. Koleratoxin produceras nästan uteslutande av bakterier ur serogrupp O1 och O139, och det är endast dessa som associerats till koleraepidemier. Serogrupp O1 indelas därefter i serotyperna Inaba och Ogawa och vidare i två biotyper, klassisk och El Tor, där den senare ligger bakom nästan all epidemisk kolera som idag förekommer runt världen. Biotypen El Tor producerar till skillnad från den klassiska biotypen även hemolysiner som är ytterligare en potentiell virulensfaktor. Serogrupp O139 som associerades med epidemisk kolera först 1992 begränsas i sin spridning till delar av Asien.