Lassautbrottet i Nigeria, det största som landet har upplevt

Även Nigerias östra grannland Benin har under samma period rapporterat ett tjugotal fall varav en del bedöms ha koppling till människorörelser över gränsen.

Utbrott i Nigeria men sjukdomen förekommer endemiskt i flera västafrikanska stater

Sjukdomen beskrevs redan på 50-talet, men inte förrän 1969 kunde viruset identifieras när två sjuksköterskor dog i staden Lassa i Nigeria. Sjukdomen förekommer endemiskt i Västafrika, främst i Guinea, Ghana, Mali, Benin, Togo, Sierra Leone, Liberia och Nigeria. I dessa länder uppskattas antalet lassavirusinfektioner till cirka 300 000 per år. Många av dessa infektioner förblir dock asymtomatiska men sjukdomen beräknas orsaka cirka 5 000 dödsfall årligen.

Virusorsakad blödarfeber med mångfacetterad symptomatologi

Lassafeber orsakas av ett RNA-virus (lassavirus) som tillhör familjen arenavirus. Cirka 80 procent av infektionerna är asymtomatiska. Vid en symtomgivande infektion ses ett gradvis insjuknande som innefattar illamående, feber, huvudvärk, halsont, hosta, kräkningar, diarréer, orofaryngeala sår, slemhinneblödningar, bröst- och buksmärtor. Allvarliga fall utvecklar därefter septisk chock med kapillärt läckage och blödningar som påverkar lungor, hjärta, njurar och centrala nervsystemet. Uppemot 30 procent drabbas av temporär eller permanent dövhet. Det är dock svårt att ställa en diagnos enbart utifrån de initiala kliniska symtomen eftersom dessa delas med många andra vanligt förekommande sjukdomar. Epidemiologisk anamnes blir därför viktig för att inte förbise misstänkta fall. Den totala dödligheten, inberäknat asymtomatiska och milda fall, anges till cirka 1 procent men bland mer allvarligt sjuka individer som behöver sjukhusvård stiger dödligheten till 15–20 procent. I Västafrika anges ännu högre dödlighet i samband med vissa utbrott samt hos gravida kvinnor.
Inkubationstiden är 1–3 veckor.

Lassafeber är en zoonos

Virusets naturliga reservoar är en gnagare inom släktet Mastomys, som är mycket vanlig i Västafrika och som i vissa områden äts som en delikatess. Viruset sprids sedan till människor genom kontakt med urin eller avföring från infekterade gnagare, via mat eller genom inandning av förorenat damm. Lassafeber är inte luftburen och sprids inte vid vanliga sociala kontakter. Dock kan smitta ske om personlig skyddsutrustning saknats eller använts på fel sätt vid kontakt med kroppsvätskor som blod, diarré och kräkningar från sjuk patient. Viruset kan även smitta genom förorenad medicinsk utrustning. En infekterad individ kan fortsätta att utsöndra virus i olika kroppsvätskor under 30 dagar från primärsinsjuknandet. I urin har ännu längre utsöndringstider observerats.

Antiviral behandling och förebyggande åtgärder

Det finns i dagsläget inget vaccin mot lassafeber men tidigt insatt behandling med det virushämmande läkemedlet Ribavirin har visat sig ge en viss effekt men det måste då ges intravenöst. En förebyggande åtgärd är att hindra gnagare från att komma in i hemmen, men eftersom Mastomysgnagaren är rikligt förekommande i endemiska områden, är det inte möjligt att helt eliminera dem som smittkälla.

Diagnostik vid Folkhälsomyndigheten

Diagnostik för lassafeber och andra blödarfebrar, liksom snabbtest för malaria, en viktig differentialdiagnos att utesluta efter vistelse i Västafrika, utförs dygnet runt alla dagar på året vid Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium. Den mikrobiologiska diagnostiken vid lassafeber är komplicerad då lassavirus liksom andra arenavirus är oerhört variabla genetiskt varför analysen till skillnad från t.ex. mers och ebola tar längre tid att utföra. Folkhälsomyndigheten använder ett flertal olika molekylärbiologiska metoder, inklusive såväl konventionell som realtids-PCR och sekvensering, för påvisning av virus i blod eller andra kroppsvätskor. Preliminärt svar kan i regel lämnas inom 8-10 timmar, men verifiering med sekvensering kräver ytterligare ett dygn. Viremin är oftast högst dag 6–9 efter insjuknandet men virus kan, som ovan nämnts, påvisas under 30 dagar eller längre.

Om patienten varit sjuk i mer än en vecka vid provtagning rekommenderas även serologi. Folkhälsomyndigheten erbjuder serologisk diagnostik i form av påvisning av IgM- och IgG-antikroppar vilka har en relativt hög känslighet som dock kan variera med geografiskt ursprung för den aktuella virusstammen.

Inför provtagning vid misstanke om lassafeber ska Folkhälsomyndigheten kontaktas för instruktioner angående provmaterial och transport.

Särskilda smittskyddsåtgärder bör vidtas vid misstänkt lassafeber

Om en person insjuknar efter vistelse i ett område där lassafeber är endemisk, och lassafeber misstänks, ska särskilda smittskyddsåtgärder vidtas så att sekundärfall förebyggs. Om möjligt flyttas patienten till en högisoleringsavdelning. År 2016 rapporterades ett fall av lassafeber hos en svensk resenär, sannolikt smittad under vistelse i Liberia, där personen kan ha kommit i kontakt med spillning från gnagardjur.

Lassafeber klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i det berörda landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

– Ingen uppgift.

Läs mer

• Imported Case of Lassa Fever in Sweden With Encephalopathy and Sensorineural Hearing Deficit (academic.oup.com)
• Mapping the zoonotic niche of Lassa fever in Africa (pubmed.ncbi.nlm.nih.gov)
• Lassa fever in West African sub-region: an overview (pubmed.ncbi.nlm.nih.gov)
• Increasing interventions for Lassa Fever outbreak response
• Lassa Fever-Viral Hemorrhagic Fever Consortium (vhfc.org)
• Sjukdomsinformation om lassafeber (folkhalsomyndigheten.se)
• Lassavirus (PCR) (folkhalsomyndigheten.se)